Konstiga huset
Crooked House
Bok av Agatha Christie
SEDAN BODDE DE TILLSAMMANS I ETT KONSTIGT HUS
Tre Gavlar heter det konstiga huset i ett av Londons rikaste områden. Där bor tre generationer av familjen Leonides tillsammans i harmoni. Men när familjens överhuvud, den ofantligt rike Aristide Leonides, dör under mystiska omständigheter förändras allt. Det står plötsligt klart att någon i familjen är en mördare, och misstankarna riktas omedelbart mot Aristides 50 år yngre änka. Snart uppdagas mörka familjehemligheter och svaret på mordgåtan blir allt mindre självklar. Vem är egentligen skyldig, och varför har detta brott begåtts?
KONSTIGA HUSET utkom ursprungligen år 1949 och är en av Agatha Christies personliga favoriter. I samband med originalutgivningen var bokens upplösning så pass chockerande att hennes amerikanska förlag ville att hon skulle skriva ett nytt slut, men Christie vägrade.
Det som främst lockade mig att läsa just den här var att den ska ha varit en av författarens egna favoriter. En ganska klassisk pusseldeckare skulle jag vilja säga och för en gångs skull misstänkte jag rätt karaktär, även om jag också misstänkte två andra som var fel. Man kan inte få allt, och jag var åtminstone inte förvånad när det avslöjades vem mördaren var. Däremot var jag väldigt osäker in i det sista, men det är så jag vill ha det. En stor del av charmen med pusseldeckare är att misstänka olika karaktärer, men inte vara helt säker förr än precis i slutet. Det är det som bygger upp spänningen och som gör att läsaren känner sig delaktig. Passiv delaktighet är vanligt när man läser, men aktiv delaktighet upplever i alla fall jag oftast när läsaren har möjligheten att lista ut eller förstå något innan det avslöjas av författaren. Passiv delaktighet är, i min mening, mer som ett känslomässigt engagemang, att man bryr sig om och känner med karaktärerna. Aktiv delaktighet är i min erfarenhet ovanligare, men det kanske snarare handlar om vad man brukar läsa för sorts böcker. Tillbaka till Konstiga huset, som jag kallade en klassisk pusseldeckare. Farfadern är giftmördad och alla i huset hade möjlighet att utföra mordet. I huset bor nämligen både barn, barnbarn, ingifta fruar, första hustruns syster och andra hustrun samt tjänstefolk och privatlärare. Polisen kommer ingen vart och det finns ingen fällande teknisk bevisning. Testamentet saknas och alla har ganska svaga motiv. De misstänkta är alla väldigt säregna och lite udda personligheter, vilket gör det hela mer underhållande. Gömda brev, lösa rykten, en försvunnen anteckningsbok och en massa hemligheter driver berättelsen framåt. Intressant är också polisens diskussion om vad som kännetecknar en mördare, varur kontentan blir att det alla mördare har gemensamt är fåfänga. Efter att ha läst tre deckare av Agatha Christie på raken vill jag nu även konstatera att mitt intryck är att hon är väldigt jämn. Ibland kan en författare ha skrivit vissa böcker som är jättebra och andra böcker som är rätt dåliga, men de av Agatha Christies böcker jag läst är ungefär lika bra.