Mysteriet på Asthall
The Mitford Murders
Bok av Jessica Fellowes
För att undkomma fattigdomen i London tar Louisa Cannon anställning som hushållerska hos den berömda familjen Mitford på Asthall Manor i Oxfordshire. På vägen dit mördas sjuksköterskan Florence Nightingale Shore. Det blir startskottet på en trasslig mordhärva som Louisa Cannon fastnar mitt i. En riktig deckare som andas både Agatha Christie och Downtown Abbey.
I ”Mysteriet på Asthall” blandar Jessica Fellowes historiska fakta med fantasi.
För att börja med det som utgörs av fakta så är mysteriet i romanen ett högst verkligt sådant. Det är helt sant att den 55-åriga sköterskan Florence Nightingale Shore (guddotter till sin berömda namne) mördades på tåget från London till Hastings den 12 januari 1920. Mordet är ännu ouppklarat. En annan del av romanen som är hämtad ur verkligheten är de sex systrarna Mitford som har fått ge sitt familjenamn åt hela bokserien. I den här, den första romanen är alla utom den äldsta (Nancy, 1904-1973, senare i livet en framstående författare) mer eller mindre små barn som inte påverkar handlingen så mycket. Det är något som skaver lite i läsningen när man vet att två av de små rara barnen i berättelsen i verkligheten växte upp till att bli övertygade och högprofilerade nazister. Men naturligtvis kan även sådana vara rara som barn. Det som gick fel kom förmodligen betydligt senare i deras liv.
De som driver just den här romanen framåt är dock inte i första hand familjen Mitford. De erbjuder en intressant miljö och ett socialt sammanhang som behövs i berättelsen, men de får stå tillbaka för sin egen barnflicka Louisa Cannon och järnvägspolisen Guy Sullivan. Det är beklagligt att det inte går att få anställning som järnvägspolis i dagens Sverige. Det låter som ett drömyrke. För Guy går det dock lite si och så med arbetet eftersom han - sin väna och milda framtoning till trots - saknar förmågan att acceptera överordnades beslut och bara följa order. Hade han funnits i verkligheten när det begav sig hade mordet kanske varit löst.
Alla som någon gång har läst en Agatha Christie-roman kan känna igen sig i intrigens svängningar, de återkommande sidospåren och den listigt utformade upplösningen. Det enda som störde mig lite var att de romantiska sidohandlingarna fick lite för stort utrymme i första halvan av boken. Varje läsvärd deckare behöver minst en sidohandling för att bli just läsvärd, men jag kan inte tycka att svärmiska och ganska kyska ungdomsförälskelser i en moralkonservativ tid är tillräckligt intressanta för att få så mycket utrymme. Men det är så klart en smaksak.
För att börja med det som utgörs av fakta så är mysteriet i romanen ett högst verkligt sådant. Det är helt sant att den 55-åriga sköterskan Florence Nightingale Shore (guddotter till sin berömda namne) mördades på tåget från London till Hastings den 12 januari 1920. Mordet är ännu ouppklarat. En annan del av romanen som är hämtad ur verkligheten är de sex systrarna Mitford som har fått ge sitt familjenamn åt hela bokserien. I den här, den första romanen är alla utom den äldsta (Nancy, 1904-1973, senare i livet en framstående författare) mer eller mindre små barn som inte påverkar handlingen så mycket. Det är något som skaver lite i läsningen när man vet att två av de små rara barnen i berättelsen i verkligheten växte upp till att bli övertygade och högprofilerade nazister. Men naturligtvis kan även sådana vara rara som barn. Det som gick fel kom förmodligen betydligt senare i deras liv.
De som driver just den här romanen framåt är dock inte i första hand familjen Mitford. De erbjuder en intressant miljö och ett socialt sammanhang som behövs i berättelsen, men de får stå tillbaka för sin egen barnflicka Louisa Cannon och järnvägspolisen Guy Sullivan. Det är beklagligt att det inte går att få anställning som järnvägspolis i dagens Sverige. Det låter som ett drömyrke. För Guy går det dock lite si och så med arbetet eftersom han - sin väna och milda framtoning till trots - saknar förmågan att acceptera överordnades beslut och bara följa order. Hade han funnits i verkligheten när det begav sig hade mordet kanske varit löst.
Alla som någon gång har läst en Agatha Christie-roman kan känna igen sig i intrigens svängningar, de återkommande sidospåren och den listigt utformade upplösningen. Det enda som störde mig lite var att de romantiska sidohandlingarna fick lite för stort utrymme i första halvan av boken. Varje läsvärd deckare behöver minst en sidohandling för att bli just läsvärd, men jag kan inte tycka att svärmiska och ganska kyska ungdomsförälskelser i en moralkonservativ tid är tillräckligt intressanta för att få så mycket utrymme. Men det är så klart en smaksak.