Se mig falla

”Se mig falla” av Mons Kallentoft är som en hetsig feberdröm blandad med klassisk hårdkokt noir av ett slag som vi förknippar mer med amerikanska storstäder på 40-talet än med samtida charterparadis. Det är dock en allt annat än paradisisk sida av Mallorca vi får se när vi följer den ”frivilligt” uppsagde polisen Tim Blanck - numera privatdetektiv med djupa inblickar i societetens mer pikanta kärleksaffärer - under hans desperata jakt efter en sedan tre år försvunnen tonårsflicka. Han söker efter henne dag och natt med den outtröttliga frenesi som bara en förälder förblindad av skräck, sorg och hat mäktar med. Det är också därför han har valt sitt nya yrke. Det ger honom möjlighet att söka efter dottern precis på den plats där hon försvann spårlöst. Han blir dock snart varse att den mordutredning han blir inblandad i genom en rik klient förmodligen också har något med dotterns försvinnande att göra - och med den omfattande korruption som håller Mallorca i ett hårt grepp under den polerade ytan.

Genom hela boken flyter dåtid och nutid ihop, liksom drömmar och verklighet, på ett ganska unikt och mycket poetiskt sätt. Det är en stil som är svår att komma in i, men när den väl har fått sjunka in i medvetandet är den en ren njutning - men absolut inte en stillsam avkoppling. Tempot är högt och dramatiken stor, vilket mycket väl illustrerar det kaos och den desperation som har Tim Blancks svårt plågade själ i sitt grepp. Det finns för övrigt väldigt mycket i berättelsen som för tankarna till Polanskis mästerverk ”Chinatown” från 1974. Det är förmodligen något som författaren är fullt medveten om eftersom han låter den berömda postern från den filmen figurera i en av de många fängslande scenerna i boken.