Ett hem att dö för
Bok av Lina Arvidsson
När Hanna får i uppdrag att ta hand om blommorna när husägarna ska ut och resa ser hon sin chans till att få lite extra pengar. Huset ligger i ett vackert kvarter och är något helt annat än det kollektiv som Hanna bor i. Men vem är Simone som vistas i huset när ägarna är borta?.
Andra boken jag läste ur den första högen julklappsböcker jag köpte för presentkortet jag fick av min arbetsgivare 2020 blev en debutbok. Lina Arvidsson är författaren bakom den psykologiska thrillern Ett hem att dö för. Och utan att riktigt veta hur följde även uppföljaren Blåmärken med vid samma köptillfälle. Den sparar jag ett tag till.
Huvudpersonen Hanna är en ung tjej i tjugoårsålderns början som flyttat till Stockholm från Sala och sin alkoholiserade mamma. Men livet i Stockholm är hårt. Hanna har varken fast jobb eller bostad. Hon hankar sig fram på timmar inom hemtjänsten och hon flyttar ofta mellan andrahandsboenden. Genom en av de äldre hon jobbar hos får hon kontakt med ett par som ska resa bort en längre tid och behöver nån som tar in deras post och vattnar deras krukväxter. Ett enkelt uppdrag som ger en viss intäkt, tänker Hanna. Så upptäcker hon att det finns nån i huset. Simone är en gammal vän till husägarna. Hon gömmer sig där för att undkomma en våldsam pojkvän. Säger hon. Hanna och Simone blir kompisar, men frågan som både Hanna och läsaren ställer sig är förstås: vem är Simone egentligen?
Jag känner ganska snart att jag är lite för gammal för den här boken. Boken vänder sig nog till en yngre målgrupp. Jag tycker att huvudpersonen är otroligt naiv – och det är kanske inte så konstigt med tanke på hennes ålder. Men ändå. Hon har tagit sig från byhåla till storstad, hon hankar sig fram och ändå känns hon väldigt… lättledd. En äldre person hade nog ifrågasatt hela Simones existens betydligt mer än Hanna. Det gör att jag inte riktigt kan känna nån samhörighet med Hanna. Jag förstår inte att hon inte tänker sig för och jag har svårt att känna sympati för henne trots att jag inser att hon är väldigt utsatt på flera olika sätt.
Den här boken har visst höjts till skyarna och fått flera positiva recensioner. Jag hänger upp mig på huvudpersonen som jag kommer fram till inte känns riktigt trovärdig. Boken är välskriven och har ett bra flyt rent språkmässigt. Författaren kan helt klart skriva även om boken ändå känns lite seg bitvis. Jag hittar vissa luckor i berättelsen som inte riktigt täpps igen och det hela känns väldigt förutsägbart – jag listar ut typ ”allt” i förväg.
Mitt omdöme blir medel (och då är jag lite snäll).
Huvudpersonen Hanna är en ung tjej i tjugoårsålderns början som flyttat till Stockholm från Sala och sin alkoholiserade mamma. Men livet i Stockholm är hårt. Hanna har varken fast jobb eller bostad. Hon hankar sig fram på timmar inom hemtjänsten och hon flyttar ofta mellan andrahandsboenden. Genom en av de äldre hon jobbar hos får hon kontakt med ett par som ska resa bort en längre tid och behöver nån som tar in deras post och vattnar deras krukväxter. Ett enkelt uppdrag som ger en viss intäkt, tänker Hanna. Så upptäcker hon att det finns nån i huset. Simone är en gammal vän till husägarna. Hon gömmer sig där för att undkomma en våldsam pojkvän. Säger hon. Hanna och Simone blir kompisar, men frågan som både Hanna och läsaren ställer sig är förstås: vem är Simone egentligen?
Jag känner ganska snart att jag är lite för gammal för den här boken. Boken vänder sig nog till en yngre målgrupp. Jag tycker att huvudpersonen är otroligt naiv – och det är kanske inte så konstigt med tanke på hennes ålder. Men ändå. Hon har tagit sig från byhåla till storstad, hon hankar sig fram och ändå känns hon väldigt… lättledd. En äldre person hade nog ifrågasatt hela Simones existens betydligt mer än Hanna. Det gör att jag inte riktigt kan känna nån samhörighet med Hanna. Jag förstår inte att hon inte tänker sig för och jag har svårt att känna sympati för henne trots att jag inser att hon är väldigt utsatt på flera olika sätt.
Den här boken har visst höjts till skyarna och fått flera positiva recensioner. Jag hänger upp mig på huvudpersonen som jag kommer fram till inte känns riktigt trovärdig. Boken är välskriven och har ett bra flyt rent språkmässigt. Författaren kan helt klart skriva även om boken ändå känns lite seg bitvis. Jag hittar vissa luckor i berättelsen som inte riktigt täpps igen och det hela känns väldigt förutsägbart – jag listar ut typ ”allt” i förväg.
Mitt omdöme blir medel (och då är jag lite snäll).
Rekommenderas för den som gillar deckare