Fjärilsvägen

Vackert, starkt, sorgligt och fan BEDRÖVLIGT att någon ska behöva gå ett sånt öde till mötes. Patrik Lundberg skriver om sin mamma, underbara Birgitta Lundberg, och om hur hon gör allt rätt och ändå blir allt fel. Hon kämpar med jobb och ett äktenskap som går i kras, en ekonomi som inte håller för en ensamstående mamma med hus och två tonåringar, med att försöka åka med sin son på fotbollsturneringar trots att alla pappor fryser ut henne och kollar snett, på att försöka bara få livet att gå ihop men samhället rasar framför hennes fötter och sviker henne gång på gång. Ständigt närvarande är den politiska agendan, Birgitta är genomgående socialdemokrat och följer valen slaviskt. Vi får också följa hur det går, från rött och ett samhälle där alla hjälper varandra och där det finns en grundtanke om att vi ska dela på allt, till ett hårdare och hårdare klimat för de som har det sämst, där alla tänker på endast sig själva och den egna plånboken. Det är sanningar som presenteras och den som inte röstar rött efter att ha läst den här boken är väl inte helt ordentligt funtad. Men politik åsido, en sån kärleksförklaring, en sån sorgesång. En sån känga i magen. Jag grät och grät. Fina Birgitta. Du gjorde allt du kunde. Och så fick du ändå dö själv, på ett svensk sjukhus. Fast de lovat att ingen dör själv på svenska sjukhus. Även i slutet svek samhället dig.