Där kräftorna sjunger
Where the Crawdads Sing
Bok av Delia Owens
Kya Clark bor ensam utanför en liten stad och lever i ett med naturen. Hon kallas för Träskflickan och det har sedan länge spridits elaka och osanna rykten om henne. När en död kropp hittas blir Kya genast misstänkt. En mordutredning påbörjas, och snart uppdagas det vem Kya egentligen är.
Trots att stora delar av boken är typiska klyschor, kan jag inte ge något annat än högsta poäng. Jag blev tagen, medryckt och runtkastad i den här fina historien om Kya som växer upp på egen hand i våtmarken. Vi får följa henne från det att hon är liten och hennes mamma en dag vandrar iväg på den lilla stigen från skjulet där de bor för att aldrig komma tillbaka. Fram till 1969, då några pojkar hittar en död man i träsket, vilket blir början på en rättegång. En rättegång där Kya anklagas för mord. Boken hoppar mellan dåtid, då vi får följa Kya genom åren och hennes uppväxt, med 1970 då först utredningen och sedan rättegången pågår. Det sker snyggt, utan att röra till det, och det är spännande att vi leds fram emot händelsen sakta men säkert medans vi parallellt får reda på hur det går på andra sidan dödsfallet.
Vad är det då för typiska klyschor jag tänker på?
Jo, dels är personbeskrivningarna klyschiga. Det är den typiska sportkillen som beter sig illa och har flickor i alla hörn. Den typiska fadern som dricker och slåss, modern som håller ihop det, den lilla flickan som låter andra bestämma över henne, den svarta stora kvinnan med stort hjärta och en famn att tryggt vila i. Vi serveras dessutom det klassiska triangeldramat, med två män och en kvinna, som är så uttjatat i boksammanhang. Man kan tycka att Owens gör det lätt för sig när hon använder dessa element, men man kan också se det tvärtom. Att det är extra häftigt att Owens lyckas lyfta historien, dessa klyschor till trots. För, i alla fall hos mig jobbar hon i motvind när historien innehåller såna element. Men det var en fin upplevelse att få följa med i den här historien, och jag fattade tycke för lilla Kya på ungefär samma sätt som man fattar tycke för Scout i To Kill a Mockingbird. Miljöbeskrivningarna var fantastiska, och de olika djuren och kärleken till växterna och våtmarken var otrolig.
En stor läs(lyssnings)upplevelse som jag varmt kan rekommendera till er som vill följa med i ett ovanligt, sorgligt men också vackert livsöde och samtidigt försöka klura ut ett mordmysterium.
För just ja! Just mordet/dödsfallet. Kanske att det känns lite inkastat för att addera ett extra kittlande element till historien. Och jag är den första att erkänna att det funkar! Hade det inte nämnts något om ett mord i baksidetexten på boken är det troligt att jag inte börjat lyssna alls, för sån är jag. Jag klagar på klyschor och billiga trick men jag går också på dem och lockas av dem... Haha. Och när det väl kommer till kritan och rättegången drar igång inser jag att mordet inte alls är en extra krydda utan en nödvändighet för historien: det väver ihop allt. Sen att det även fyller funktionen att locka oss som inte bara vill ha livsöden utan helst även ett mysterie: det är väl bara en bonus? :)
Vad är det då för typiska klyschor jag tänker på?
Jo, dels är personbeskrivningarna klyschiga. Det är den typiska sportkillen som beter sig illa och har flickor i alla hörn. Den typiska fadern som dricker och slåss, modern som håller ihop det, den lilla flickan som låter andra bestämma över henne, den svarta stora kvinnan med stort hjärta och en famn att tryggt vila i. Vi serveras dessutom det klassiska triangeldramat, med två män och en kvinna, som är så uttjatat i boksammanhang. Man kan tycka att Owens gör det lätt för sig när hon använder dessa element, men man kan också se det tvärtom. Att det är extra häftigt att Owens lyckas lyfta historien, dessa klyschor till trots. För, i alla fall hos mig jobbar hon i motvind när historien innehåller såna element. Men det var en fin upplevelse att få följa med i den här historien, och jag fattade tycke för lilla Kya på ungefär samma sätt som man fattar tycke för Scout i To Kill a Mockingbird. Miljöbeskrivningarna var fantastiska, och de olika djuren och kärleken till växterna och våtmarken var otrolig.
En stor läs(lyssnings)upplevelse som jag varmt kan rekommendera till er som vill följa med i ett ovanligt, sorgligt men också vackert livsöde och samtidigt försöka klura ut ett mordmysterium.
För just ja! Just mordet/dödsfallet. Kanske att det känns lite inkastat för att addera ett extra kittlande element till historien. Och jag är den första att erkänna att det funkar! Hade det inte nämnts något om ett mord i baksidetexten på boken är det troligt att jag inte börjat lyssna alls, för sån är jag. Jag klagar på klyschor och billiga trick men jag går också på dem och lockas av dem... Haha. Och när det väl kommer till kritan och rättegången drar igång inser jag att mordet inte alls är en extra krydda utan en nödvändighet för historien: det väver ihop allt. Sen att det även fyller funktionen att locka oss som inte bara vill ha livsöden utan helst även ett mysterie: det är väl bara en bonus? :)