Monica Magnus 1966

Precis som jag trodde var detta en bok som jag skulle bära med mig länge. Boken baseras på verkliga händelser, och författaren har via intervjuer, brev och dokument bildat sig en uppfattning om vad som hände med hennes syster som hon aldrig själv fick träffa. En vanlig två-barnsfamilj i Uppsala med tonårig dotter och yngre son. Relationen mellan mor och dotter är knackig, och den blir inte bättre av att Monica, som är 14 år, har en pojkvän som är 20 år. Ännu sämre blir det när Monica träffar Magnus, som är 23 och har ett rykte om sig som småkrimininell. Monica dras till honom, han är snygg, äldre och spännande, och de kan inte vara ifrån varandra. Föräldrarna försöker avbryta förhållandet och skickar bort Monica till släktingar över sommaren och hon får börja en ny skola långt bort. Men med avståndet växer kärleken, och när sommarlovet kommer rymmer Monica och Magnus till Turkiet.
Att växa upp i skuggan av en person som inte längre finns och som du aldrig har fått möjlighet att träffa, som det dessutom inte pratas om under uppväxten har naturligtvis präglat författarens barndom och uppväxt. Jag tycker Ulrika Ewerman har gjort ett fantastiskt arbete med att berätta sin systers historia, den är gripande och sorglig, och som sagt svår att smälta. Både personerna i boken och dialogerna är väldigt verkliga och naturliga, vardagliga på nåt vis så det är lätt att leva sig in i berättelsen. Monicas tonårstankar är också skildrade väldigt äkta, hon slits mellan dåligt samvete för att ha åkt ifrån hemmet utan att säga hej då (framförallt saknar hon sin lillebror) och lycka över att kunna känna sig fri och vuxen, och över att slippa mammans kvävande krav på henne.