Rött, vitt och kungligt blått
Red, White & Royal Blue
Bok av Casey McQuiston
Boken som har tagit världen med storm! Utsedd till ÅRETS BÄSTA ROMANCE och ÅRETS BÄSTA DEBUT i Goodreads Choice Awards.
Alex Claremont-Diaz är son till USA:s första kvinnliga president. Tillsammans med sin syster och deras bästa kompis utgör de Vita huset-trion, en social influencer-makt att räkna med, och som Vita huset inte är sena att utnyttja.
Problemet är bara att Alex har en ärkefiende, prins Henry av Wales. När ett bråk mellan dem hamnar på hela världens löpsedlar måste de ofrivilligt låtsas vara vänner tills stormen har blåst över. Men ju mer Alex lär känna prins Henry, desto mer ser han vad som döljer sig under hans drömprinsyta. Snart är de vänner på riktigt, men vänskapen djupnar till något mer. Något som kan hota Alex mammas planer på att bli omvald som president.
"En enastående debut." The New York Times Book Review
Alex Claremont-Diaz. Sagolikt snygg, son till USA:s första kvinnliga president, och han trivs som en tupp i vita huset och med alla mingel-fester och all uppmärksamhet som det innebär. En av de mer anmärkningsvärda festerna som ingår i presidentsonskapet är ett bröllop i det brittiska kungahuset, och i samband med det hamnar han i slagsmål med Storbritanniens prins Henry. Först är det bråket och slagsmålet som skakar kronan och det amerikanska presidentskapet. Att slåss i sådana sammanhang är förstås dålig PR för båda länderna, och det beslutas att Alex och Henry ska "lajva" bästa vänner och åka iväg på resor, gå på tennis och invigningar ihop och allmänt låtsas vara riktigt bra polare för att inte flagga utåt med sin ovänskap. Detta blir dock början på något annat - en spirande romans - och helt plötsligt skakas både kungahus och amerikanska väljare av något som tycks långt mycket värre än slagsmål: en kärlek mellan två män, så stark att den kan försätta berg. Och kanske rasera kungadömen och demokratier på samma gång?
Okej jag förvarnar er, här kommer en förbannat bitter recension. Jag läste igenom den igen och insåg att det låter som att jag ogillar boken mer än jag gör, och också som att jag inte tror på stormande kärlek. Men jag både gillade boken och tror på kärlek som sveper en av stolen! Jag tror bara inte på att den alltid håller för evigt och jag kan bli matt av att läsa om stora ord som till sist vattnas ut. Här är vad jag skrev:
Först och främst måste jag nämna nåt som jag inte kunnat skaka av mig: min genomgående tanke under hela boken är att författaren måste ha ägnat stor del av sin ungdom åt att skriva fan fiction. Den här berättelsen KÄNNS som fan fiction, en sån variant där men låter ärkefienderna a la Malfoy och Potter bli älskande par istället. Det innebär inte att det är dåligt, bara att det är så det känns, kanske för att det börjar i ett fiendeskap och sedan övergår till något annat.
Däremot har jag svårt att skaka av mig att det är smetigt. Det är lite för kärleksdrypande, men jag är också medveten om att det ska föreställa (typ?) den första riktiga kärleken (fast de är över 20 så det känns lite sent för tonårsromanser... men kanske i och med att de inte helt varit på det klara med sin läggning tidigare att det kan anses som den första riktiga kärleken ändå), och den första kärleken var förstås något utöver det vanliga. Den var helt klart det starkaste jag upplevt. MEN: och här kommer min bitterhet in, den var också övergående. Den höll inte. Jag är inte ihop med min första pojkvän längre, långt ifrån (och thank god), och jag kan inte riktigt köpa att Henry och Alex kommer att vara tillsammans för evigt för det är SÅ STORA ORD men de är så himla unga och så himla... nya. På det de gör. Jag vet att det är par som hängt från så tidig ålder och sen gift sig och skaffat barn och kört hela villavolvovovve-grejen, och det kan mycket väl hålla för de här två också, bara att jag inte är fullt så övertygad som författaren nog vill att jag ska vara. Jag känner mig cynisk, men också (tråkigt) realistisk, och himlar lite med ögonen åt alla "jag älskar dig så jävla mycket" som boken kryllar av. För boken är så himla lång. Det är så MYCKET kärleksdrypande scener och det är så smetigt och kladdigt och jag vet inte, jag tröttnar.
Jag hejar inte riktigt på Alex heller för jag tycker han är så tonårig och självupptagen och... ja alltså han ÄR ju precis som man var som tonåring så det är helt korrekt återgivet men jag gillar inte hur jag var som tonåring och det säger kanske något? Man tror ju att man kan allt, vet allt och att det man upplever är starkare än allt alla andra upplever. Och just så är han. Med den skillnaden att han dessutom har hur mycket pengar som helst att använda till att skapa scener och vara dramatisk och ha fest och att dejta, och tack gud att jag inte hade det i den åldern för jag hade heller inte kunnat hantera det. Jag rycks helt enkelt inte med. Jag står utanför, Alex och Henry är jättekära men det kommer inte riktigt åt mig, jag är 30 plus och skakar på huvudet och tänker att det finns andra personer också, att han inte är viktigast och att hans kärlekshistoria är ganska långtråkig för den är precis som alla andras. Ja förutom att det är med prinsen av England, då.
Äsch nu märker jag att jag blir lika långrandig som boken. Dags att runda av. Fint, glatt, men smetigt och oändligt långt (18 timmar ljudbok, det är ju fan en Dostojevskij). Jaja, that's a wrap.
Okej jag förvarnar er, här kommer en förbannat bitter recension. Jag läste igenom den igen och insåg att det låter som att jag ogillar boken mer än jag gör, och också som att jag inte tror på stormande kärlek. Men jag både gillade boken och tror på kärlek som sveper en av stolen! Jag tror bara inte på att den alltid håller för evigt och jag kan bli matt av att läsa om stora ord som till sist vattnas ut. Här är vad jag skrev:
Först och främst måste jag nämna nåt som jag inte kunnat skaka av mig: min genomgående tanke under hela boken är att författaren måste ha ägnat stor del av sin ungdom åt att skriva fan fiction. Den här berättelsen KÄNNS som fan fiction, en sån variant där men låter ärkefienderna a la Malfoy och Potter bli älskande par istället. Det innebär inte att det är dåligt, bara att det är så det känns, kanske för att det börjar i ett fiendeskap och sedan övergår till något annat.
Däremot har jag svårt att skaka av mig att det är smetigt. Det är lite för kärleksdrypande, men jag är också medveten om att det ska föreställa (typ?) den första riktiga kärleken (fast de är över 20 så det känns lite sent för tonårsromanser... men kanske i och med att de inte helt varit på det klara med sin läggning tidigare att det kan anses som den första riktiga kärleken ändå), och den första kärleken var förstås något utöver det vanliga. Den var helt klart det starkaste jag upplevt. MEN: och här kommer min bitterhet in, den var också övergående. Den höll inte. Jag är inte ihop med min första pojkvän längre, långt ifrån (och thank god), och jag kan inte riktigt köpa att Henry och Alex kommer att vara tillsammans för evigt för det är SÅ STORA ORD men de är så himla unga och så himla... nya. På det de gör. Jag vet att det är par som hängt från så tidig ålder och sen gift sig och skaffat barn och kört hela villavolvovovve-grejen, och det kan mycket väl hålla för de här två också, bara att jag inte är fullt så övertygad som författaren nog vill att jag ska vara. Jag känner mig cynisk, men också (tråkigt) realistisk, och himlar lite med ögonen åt alla "jag älskar dig så jävla mycket" som boken kryllar av. För boken är så himla lång. Det är så MYCKET kärleksdrypande scener och det är så smetigt och kladdigt och jag vet inte, jag tröttnar.
Jag hejar inte riktigt på Alex heller för jag tycker han är så tonårig och självupptagen och... ja alltså han ÄR ju precis som man var som tonåring så det är helt korrekt återgivet men jag gillar inte hur jag var som tonåring och det säger kanske något? Man tror ju att man kan allt, vet allt och att det man upplever är starkare än allt alla andra upplever. Och just så är han. Med den skillnaden att han dessutom har hur mycket pengar som helst att använda till att skapa scener och vara dramatisk och ha fest och att dejta, och tack gud att jag inte hade det i den åldern för jag hade heller inte kunnat hantera det. Jag rycks helt enkelt inte med. Jag står utanför, Alex och Henry är jättekära men det kommer inte riktigt åt mig, jag är 30 plus och skakar på huvudet och tänker att det finns andra personer också, att han inte är viktigast och att hans kärlekshistoria är ganska långtråkig för den är precis som alla andras. Ja förutom att det är med prinsen av England, då.
Äsch nu märker jag att jag blir lika långrandig som boken. Dags att runda av. Fint, glatt, men smetigt och oändligt långt (18 timmar ljudbok, det är ju fan en Dostojevskij). Jaja, that's a wrap.
Rekommenderas för den som gillar feelgood