I går
Hier
Bok av Ágota Kristóf
Varje dag upprepar Sandor Lester sin "idiotiska kapplöpning": kliver på bussen, stämplar in på fabriken. På lördagarna träffar han Yolande, som han inte är särskilt förtjust i. Den lilla tid han har över ägnar han åt att drömma om ett annat liv, en stor författares liv. Och åt att tänka på Line, den perfekta kvinnan. En morgon på bussen är det Line, den riktiga Line, som dyker upp från hans förflutna som landsflykting.
"Då var det alltså henne jag väntade på!"
Har man läst trilogin och "Analfabeten" är bokens universum omedelbart igenkännbart. Men man lika gärna kan läsa "I går" som en första kontakt med Agota Kristof.
När jag läser Kristof är det alltid lite svårt att veta vad som faktiskt är sant och vad som är lögn. Hennes berättelser befinner sig gärna i gränslandet mellan verklighet och fantasi, mellan dagen och drömmen. Jag gillar det. Att man får tänka till lite.
I den här kortromanen, på knappt 100 sidor, är det fabriksarbetaren Sandor vi får följa. Det vilar något tungsint över honom, nästan uppgivet. Han arbetar, tillbringar någon kväll här och där med Yolande, en kvinna han egentligen föraktar, men mest väntar han. På något annat. På kvinnan i sina drömmar - Line. Och hon dyker upp.
Det jag älskar med Kristof är det enkla och raka språket i kombination med en oblyg och närgången handling. Ni som har läst "Den stora skrivboken" vet att Kristof inte skyr några som helst medel att berätta om människans litenhet och lustar. Ofta är det ödets ironi att det blir som det blir. Ondskan och det mörka inom oss kan ofta vara rätt skrattretande i hennes böcker och många gånger förfäras jag av det skrupelfria berättarsättet (trots att jag är ganska skrupelfri själv).
När jag läser den här boken väcks känslan av meningslöshet i mig. Det känns som att andemeningen landar i: "vad är det egentligen för mening med all denna skit som kallas livet?". Det handlar också om att nöja sig. Att inledningsvis sikta högt, ha en stark (och naiv?) tro på att lyckan kanske finns, att kärleken är möjlig, för att i nästa stund inse att hoppet är ute, att den stora kärleken inte är genomförbar. Att det enda som återstår är att välja det som är minst dåligt, att falla till föga för tristessen och hålla till godo. Och att allt egentligen slutar där det en gång började...
I den här kortromanen, på knappt 100 sidor, är det fabriksarbetaren Sandor vi får följa. Det vilar något tungsint över honom, nästan uppgivet. Han arbetar, tillbringar någon kväll här och där med Yolande, en kvinna han egentligen föraktar, men mest väntar han. På något annat. På kvinnan i sina drömmar - Line. Och hon dyker upp.
Det jag älskar med Kristof är det enkla och raka språket i kombination med en oblyg och närgången handling. Ni som har läst "Den stora skrivboken" vet att Kristof inte skyr några som helst medel att berätta om människans litenhet och lustar. Ofta är det ödets ironi att det blir som det blir. Ondskan och det mörka inom oss kan ofta vara rätt skrattretande i hennes böcker och många gånger förfäras jag av det skrupelfria berättarsättet (trots att jag är ganska skrupelfri själv).
När jag läser den här boken väcks känslan av meningslöshet i mig. Det känns som att andemeningen landar i: "vad är det egentligen för mening med all denna skit som kallas livet?". Det handlar också om att nöja sig. Att inledningsvis sikta högt, ha en stark (och naiv?) tro på att lyckan kanske finns, att kärleken är möjlig, för att i nästa stund inse att hoppet är ute, att den stora kärleken inte är genomförbar. Att det enda som återstår är att välja det som är minst dåligt, att falla till föga för tristessen och hålla till godo. Och att allt egentligen slutar där det en gång började...