Min mormor hälsar och säger förlåt

Som så ofta hos Fredrik Backman så är den här boken så mycket på en och samma gång. Det handlar om livet och döden och om att våga vara sig själv fast att man är annorlunda. Det är på samma gång blodigt allvar och en magisk saga där man förflyttas till en annan värld. Det är smärtsamt sorglig och vansinnigt rolig. Vissa böcker som jag har läst tittar jag på efter några år och tänker "Har jag verkligen läst den? Det har jag inget minne av." Det här är absolut inte en sån bok.
✉️
För att sammanfatta den enorma handlingen: Mormor är 7-åriga Elsas absolut bästa vän, trots att hon gör den ena saken mer galen än den andra. Mormor är nämligen skitdålig på att vara normal. Hon rymmer från sjukhuset, bryter sig in i en djurpark mitt i natten och kastar bajs på poliser (fast hon hävdar förstås att det är jord). Den typen av galen.
✉️
Det är mormor som har berättat om sagorna från Landet-Nästan-Vaken och kungariket Miamas, dit Elsa kan fly när hon behöver en paus från den normala världen där varken hon eller mormor passar in.
✉️
Men så går och mormor dör och lämnar en serie brev efter sig. Brev där hon ber olika människor om ursäkt och som Elsa förväntas lämna till alla möjliga människor. Det blir ett märkligt äventyr som leder Elsa (och läsaren) allt närmare en förklaring till hur allting hänger ihop.
Mycket bra bok!