Osynlig Makt
Bok av John Fredrik Hansson
DE VERKAR MITT BLAND OSS, DOLDA BAKOM SKICKLIGT KONSTRUERADE DIMRIDÅER...
/>
Marcus Eriksson - f.d. elitsoldat i Afghanistan och kriminalpolis i Malmö - lider av posttraumatiska stressyndrom. Hans liv har hittills varit ett rent helvete. När det äntligen ljusnar får han ett makabert hotbrev, som leder till att hans vänner och tidigare poliskollegor, Peter och Sara, startar en privat utredning. Medan de gräver i Marcus förflutna upptäcker de att allt inte är vad det först ser ut att vara. Snart framträder en bild av en maktkonstellation med en agenda och historik som är långt mer skrämmande än vad de kunnat ana. De inser att de inte kan lita på någon, att fienden finns mitt bland dem.
”Osynlig makt” är den första delen av Blodsbandskrönikan, skriven av J. F. Hansson - Skånes svar på Dan Brown.
Huvudpersonen i romanen är Marcus Eriksson, en före detta elitsoldat och kriminalpolis som på grund av svåra personliga tragedier sadlar om till att bli terapeut för intagna på olika fängelser.
Han tillåts dock inte leva det ganska stillsamma liv som han har tänkt sig särskilt länge. Utan egen förskyllan hamnar han nämligen i skottgluggen för ett uråldrigt och hänsynslöst brödraskap som visar sig ha fler kopplingar till honom och andra i hans närhet än han någonsin hade kunnat föreställa sig när han först blir medveten om dess existens - kopplingar som dessutom ofta ligger långt tillbaka i historien.
När jag började läsa boken var mitt intryck att den var oändligt lång - över 600 sidor. Den gick dock snabbt att läsa och kändes allt annat än lång när jag slog upp sista uppslaget och fick ta del av det sista av alla de dramatiska avslöjanden som den är full av.
Just alla avslöjanden och oväntade vändningar, tillsammans med ett högt tempo, är för övrigt det som präglar hela berättelsen från första kapitlet till det sista. Jag tycker mig dessutom ana ett par lösa trådar som pekar mot de kommande böckerna i serien, och jag tror mig ha kommit på var i berättelsen den gåtfulla Verkställaren (en av brödraskapets viktigaste agenter) har förekommit i sin ”civila” och öppna tillvaro - men jag kan så klart ha helt fel. Det hade jag om en del annat som jag också trodde mig ha förstått.
Det här är absolut inte en ”vanlig” deckare i den realistiska traditionen. Tvärtom lämnar den till och med visst utrymme för det övernaturliga, även om det är ganska subtilt och inget som påverkar handlingen särskilt mycket. Det är mer ett inslag som hjälper till med att sätta den mystiska stämningen i berättelsen. Som jag redan antytt är det här en roman som mer för tankarna till Dan Brown, eller för den delen till James Bond. Allt det som de onda gör är storvulet och bombastiskt - vilket bara gynnar själva underhållningsvärdet av boken.
Huvudpersonen i romanen är Marcus Eriksson, en före detta elitsoldat och kriminalpolis som på grund av svåra personliga tragedier sadlar om till att bli terapeut för intagna på olika fängelser.
Han tillåts dock inte leva det ganska stillsamma liv som han har tänkt sig särskilt länge. Utan egen förskyllan hamnar han nämligen i skottgluggen för ett uråldrigt och hänsynslöst brödraskap som visar sig ha fler kopplingar till honom och andra i hans närhet än han någonsin hade kunnat föreställa sig när han först blir medveten om dess existens - kopplingar som dessutom ofta ligger långt tillbaka i historien.
När jag började läsa boken var mitt intryck att den var oändligt lång - över 600 sidor. Den gick dock snabbt att läsa och kändes allt annat än lång när jag slog upp sista uppslaget och fick ta del av det sista av alla de dramatiska avslöjanden som den är full av.
Just alla avslöjanden och oväntade vändningar, tillsammans med ett högt tempo, är för övrigt det som präglar hela berättelsen från första kapitlet till det sista. Jag tycker mig dessutom ana ett par lösa trådar som pekar mot de kommande böckerna i serien, och jag tror mig ha kommit på var i berättelsen den gåtfulla Verkställaren (en av brödraskapets viktigaste agenter) har förekommit i sin ”civila” och öppna tillvaro - men jag kan så klart ha helt fel. Det hade jag om en del annat som jag också trodde mig ha förstått.
Det här är absolut inte en ”vanlig” deckare i den realistiska traditionen. Tvärtom lämnar den till och med visst utrymme för det övernaturliga, även om det är ganska subtilt och inget som påverkar handlingen särskilt mycket. Det är mer ett inslag som hjälper till med att sätta den mystiska stämningen i berättelsen. Som jag redan antytt är det här en roman som mer för tankarna till Dan Brown, eller för den delen till James Bond. Allt det som de onda gör är storvulet och bombastiskt - vilket bara gynnar själva underhållningsvärdet av boken.