Resenären & Banemannen
Bok av Tommy Gustafsson
Livet i den alltför gemytliga staden Bolgat går gamle Graldek på nerverna. Allting förändras när han hittar en nedkyld och medvetslös ung man i ett buskage. Kan Ric, som förlorat minnet, vara Resenären som enligt legenden kan få gudarna att återvända till Nandoria? Vem är i så fall Banemannen som också nämns i profetian? Och hur ska Graldek kunna skydda Ric från honom? Följ med Graldek i jakten på gudarna och Ric i sökandet efter en egen identitet.
Resenären & Banemannen är en spännande, framåtdriven och väl genomarbetad debutroman. Det märks att Tommy Gustafsson har lagt mycket tanke på bakgrundsarbetet till sin värld och jag som läsare får en känsla av klassisk fantasyroman. Vi har hamnat i en annan värld, där magi är ständigt närvarande, men inte alltid acceptabelt.
Det hela börjar egentligen med att Graldek, en tjurig gammal enstöring, hittar en man i en buske. Mannen minns ingenting om vad som har hänt innan, det enda han svarar på är sitt namn: Ric. Graldek tar Ric under sina vingar och försöker lära upp honom och få honom att minnas, för han tror att Ric är Resenären från profetiorna. Tyvärr tvingas Graldek iväg på ett möte, och han lämnar Ric ensam i staden. Omständigheter gör att Ric måste fly för sitt liv, och att vara utan ordentligt minne i en värld där alla verkar vara emot en, är ingen bra idé.
Persongalleriet är stort, och det skulle kunna ha varit en bra idé att ha en lista över karaktärerna i slutet, så man hade kunnat friska upp minnet emellanåt. Det är inget konstigt att i början av en serie ha många karaktärer att lära känna, men en sådan detalj hade underlättat. Jag är väldigt förtjust i Graldek, som för mig är en blandning av Dumbledore och Gandalf, och jag gillar hur mycket annat han är än sitt oerhört buttra yttre. Ric växer på mig genom boken, och jag tycker också om att fokus oftast ligger på honom. Det underlättar i en värld där allt är nytt för mig som läsare. Att Banemannen är med som en mystisk karaktär i skuggorna, med underhuggare som gör skitjobbet åt honom, gör honom riktigt obehaglig och spännande som ”det onda geniet”. Kunde jag ha önskat mig fler kvinnliga karaktärer med viktiga roller? Absolut, men samtidigt finns det flera starka kvinnliga karaktärer som, även om rollerna inte alltid är stora, har en viktig betydelse för hur historien löper framåt.
Gestaltning och språk är mycket bra genomgående och boken har oerhört mycket driv och action, vilket inte alltid stämmer för första delen i en serie. Det är en riktigt bladvändare och eftersom det är ganska mycket mörker och allvarligheter, gör Gustafssons skrivspråk, med mycket humor, skämt och sarkastiska repliker, det lättare att läsa och komma framåt. Något jag däremot har lite svårare för är att det känns som att det är väldigt ihoptryckt text och små marginaler, vilket gör det svårare för mig att läsa. Det har egentligen bara med layouten att göra och eftersom det är en sådan bladvändare, läser jag den så ofta att jag till slut även vänjer mig vid den och allt flyter på bra ändå.
När jag väl tror att jag förstår vad som händer, slänger Gustafsson in en riktigt oväntad twist på slutet, och jag vill genast ha en fortsättning. Så jag hoppas att Gustafsson snart är klar med del två, så jag inte behöver vänta så länge.
En fantasy som även ovana läsare av genren kan uppskatta, då det mesta är ”verklighetsförankrat”. Alltså innehåller den klassiska fantasydrag, men inga mytologiska djur till exempel, utan det ”övernaturliga” är mer åt magihållet.
Det hela börjar egentligen med att Graldek, en tjurig gammal enstöring, hittar en man i en buske. Mannen minns ingenting om vad som har hänt innan, det enda han svarar på är sitt namn: Ric. Graldek tar Ric under sina vingar och försöker lära upp honom och få honom att minnas, för han tror att Ric är Resenären från profetiorna. Tyvärr tvingas Graldek iväg på ett möte, och han lämnar Ric ensam i staden. Omständigheter gör att Ric måste fly för sitt liv, och att vara utan ordentligt minne i en värld där alla verkar vara emot en, är ingen bra idé.
Persongalleriet är stort, och det skulle kunna ha varit en bra idé att ha en lista över karaktärerna i slutet, så man hade kunnat friska upp minnet emellanåt. Det är inget konstigt att i början av en serie ha många karaktärer att lära känna, men en sådan detalj hade underlättat. Jag är väldigt förtjust i Graldek, som för mig är en blandning av Dumbledore och Gandalf, och jag gillar hur mycket annat han är än sitt oerhört buttra yttre. Ric växer på mig genom boken, och jag tycker också om att fokus oftast ligger på honom. Det underlättar i en värld där allt är nytt för mig som läsare. Att Banemannen är med som en mystisk karaktär i skuggorna, med underhuggare som gör skitjobbet åt honom, gör honom riktigt obehaglig och spännande som ”det onda geniet”. Kunde jag ha önskat mig fler kvinnliga karaktärer med viktiga roller? Absolut, men samtidigt finns det flera starka kvinnliga karaktärer som, även om rollerna inte alltid är stora, har en viktig betydelse för hur historien löper framåt.
Gestaltning och språk är mycket bra genomgående och boken har oerhört mycket driv och action, vilket inte alltid stämmer för första delen i en serie. Det är en riktigt bladvändare och eftersom det är ganska mycket mörker och allvarligheter, gör Gustafssons skrivspråk, med mycket humor, skämt och sarkastiska repliker, det lättare att läsa och komma framåt. Något jag däremot har lite svårare för är att det känns som att det är väldigt ihoptryckt text och små marginaler, vilket gör det svårare för mig att läsa. Det har egentligen bara med layouten att göra och eftersom det är en sådan bladvändare, läser jag den så ofta att jag till slut även vänjer mig vid den och allt flyter på bra ändå.
När jag väl tror att jag förstår vad som händer, slänger Gustafsson in en riktigt oväntad twist på slutet, och jag vill genast ha en fortsättning. Så jag hoppas att Gustafsson snart är klar med del två, så jag inte behöver vänta så länge.
En fantasy som även ovana läsare av genren kan uppskatta, då det mesta är ”verklighetsförankrat”. Alltså innehåller den klassiska fantasydrag, men inga mytologiska djur till exempel, utan det ”övernaturliga” är mer åt magihållet.
Rekommenderas för den som gillar fantasy