Avien
Bok av Maria Wälsäter
"Avien" är den första delen i trilogin om den fiktiva världen Doressea, där kriget mellan Dorien och Elysien har pågått längre än någon kan minnas.
Isondras lillebror Gabriel är svårt sjuk. Läkarna menar att det är hopplöst, men Isondra tänker inte bara sitta och titta på när sjukdomen suger livet ur hennes lillebror. I ett ögonblick av desperation fattar hon ett beslut som kommer att vända upp och ned på ett redan instabilt Doressea. På hennes resa suddas gränserna mellan vän och fiende ut i samma rasande takt som hemligheterna bubblar upp till ytan. Vad Isondra väljer att göra - eller inte göra - innebär liv eller död för många fler än bara Gabriel.
Magi och mirakel hör inte hemma i en värld som är trist och grå och grym och rå. Men när man tvingas ifrågasätta precis allt och alla och lite därtill, behöver man då inte också ifrågasätta sin egen världsbild? Behöver man inte ifrågasätta sig själv?
"Avien" är ett kärleksbarn mellan den klassiska och den moderna fantasyn, samtidigt som den bryter ny mark. I en färgstark miljö med unika karaktärer behandlas både magi och vardagsnära ämnen som sjukdom, fattigdom, förtryck och död, men också vänskap, kärlek, och framför allt: hopp.
4,5/5
Isondra bor med sin mamma och dödssjuka lillebror i Cent, en av städerna i Doressea. För att rädda sin lillebrors liv, tar hon ett ödesdigert beslut och försöker ta sig utanför stadsmurarna till den andra staden Elysien. Hon hinner dock inte långt innan hon blir biten av ett giftigt djur, men räddas av Alexander och Ben. Men Lucas, kapten för Elysiens militär, tar henne fången, och vill att hon ska hjälpa honom att ta bort skölden som finns över Cent, så att kriget mellan städerna kan ta slut en gång för alla. Är det vad Isondra vill? Och är det verkligen det som är bäst för båda städerna?
Det här är en otroligt spännande seriestart med bra flyt och som hela tiden är framåtdrivande i sitt språk, samtidigt som det som behövs gestaltas. Känslan som man ibland kan få av seriestarter, att det är lite mer transportsträcka och karaktärsintroduktion, infinner sig inte, utan det är action från första början. När boken är slut, är det tydligt att det är början på en serie, men utan att kännas oavslutat. Ingen onödig cliffhanger, och jag tycker verkligen om att det är relationerna som är i fokus istället för kriget, som ändå tydligt är viktigt, men inte överhängande.
Persongalleriet är lagom stort. Det är visserligen en hel del personer att hålla koll på, men jag tycker att alla är så pass särskilda i sina personligheter att det inte är något större problem. Jag tycker om Isondra som karaktär, hon är djupbottnad och tack vare att det är henne vi oftast följer, känns det som att man lär känna henne väldigt bra. Jag tycker också om att det inte är helt tydligt vem som är god eller ond, utan de flesta har positiva och negativa karaktärsdrag, samtidigt som det kommer små vändningar som får mig som läsare att fundera på hur det egentligen ligger till. Jag blir också väldigt förtjust i Alexander och tycker väldigt mycket om att ogilla Lucas. Ibland är det skönt att ha en sådan där karaktär som man bara får störa sig på, och tycka att hen är ett pompöst arsle. Ben och Lawine blir också tydliga favoriter hos mig och har en sådan där tvillingrelation som jag önskar mina egna tvillingar (kanske viss partiskhet mot dem på grund av detta, ja). Zance tycker jag om att inte förstå mig på alls, att aldrig veta var jag har honom, och drottningen ska vi inte ens prata om vad jag tycker om.
Språket är bra, och flyter på smidigt. Även om det är ett eget språk ibland, är det inget som stör mig som läsare utan det känns som ett naturligt inslag att jag inte alltid förstår vad som sägs, för det gör inte Isondra heller. Då känner jag mig ännu mer kompis med henne än jag redan gör. För mig är det här en riktig bladvändare, och jag blir nästan förvånad över att den tar slut, eftersom den ändå är på över 300 sidor, vilket tyder på ett mycket bra tempo och väldigt lite onödigt. Jag ser verkligen fram emot att läsa fortsättningen.
Isondra bor med sin mamma och dödssjuka lillebror i Cent, en av städerna i Doressea. För att rädda sin lillebrors liv, tar hon ett ödesdigert beslut och försöker ta sig utanför stadsmurarna till den andra staden Elysien. Hon hinner dock inte långt innan hon blir biten av ett giftigt djur, men räddas av Alexander och Ben. Men Lucas, kapten för Elysiens militär, tar henne fången, och vill att hon ska hjälpa honom att ta bort skölden som finns över Cent, så att kriget mellan städerna kan ta slut en gång för alla. Är det vad Isondra vill? Och är det verkligen det som är bäst för båda städerna?
Det här är en otroligt spännande seriestart med bra flyt och som hela tiden är framåtdrivande i sitt språk, samtidigt som det som behövs gestaltas. Känslan som man ibland kan få av seriestarter, att det är lite mer transportsträcka och karaktärsintroduktion, infinner sig inte, utan det är action från första början. När boken är slut, är det tydligt att det är början på en serie, men utan att kännas oavslutat. Ingen onödig cliffhanger, och jag tycker verkligen om att det är relationerna som är i fokus istället för kriget, som ändå tydligt är viktigt, men inte överhängande.
Persongalleriet är lagom stort. Det är visserligen en hel del personer att hålla koll på, men jag tycker att alla är så pass särskilda i sina personligheter att det inte är något större problem. Jag tycker om Isondra som karaktär, hon är djupbottnad och tack vare att det är henne vi oftast följer, känns det som att man lär känna henne väldigt bra. Jag tycker också om att det inte är helt tydligt vem som är god eller ond, utan de flesta har positiva och negativa karaktärsdrag, samtidigt som det kommer små vändningar som får mig som läsare att fundera på hur det egentligen ligger till. Jag blir också väldigt förtjust i Alexander och tycker väldigt mycket om att ogilla Lucas. Ibland är det skönt att ha en sådan där karaktär som man bara får störa sig på, och tycka att hen är ett pompöst arsle. Ben och Lawine blir också tydliga favoriter hos mig och har en sådan där tvillingrelation som jag önskar mina egna tvillingar (kanske viss partiskhet mot dem på grund av detta, ja). Zance tycker jag om att inte förstå mig på alls, att aldrig veta var jag har honom, och drottningen ska vi inte ens prata om vad jag tycker om.
Språket är bra, och flyter på smidigt. Även om det är ett eget språk ibland, är det inget som stör mig som läsare utan det känns som ett naturligt inslag att jag inte alltid förstår vad som sägs, för det gör inte Isondra heller. Då känner jag mig ännu mer kompis med henne än jag redan gör. För mig är det här en riktig bladvändare, och jag blir nästan förvånad över att den tar slut, eftersom den ändå är på över 300 sidor, vilket tyder på ett mycket bra tempo och väldigt lite onödigt. Jag ser verkligen fram emot att läsa fortsättningen.
Rekommenderas för den som gillar fantasy