Universums mörka hemlighet
Bok av Malin Veronika Olsson
Året är 2179. Människan har erövrat månen och jordens förenade regering har bevisat att något utomjordiskt liv inte existerar. I denna inbillade sanning har jag vuxit upp.
Mitt namn är Veronica Harrington. Jag är arton år gammal och överintelligent. Om det är roligt att vara ett underbarn? Oh nej, kära läsare. Det är faktiskt ganska ensamt. I hela mitt liv har jag känt mig udda. För smart för min ålder och för ung för mitt intellekt. Jag har aldrig tillåtits vara barn på riktigt.
Nu ska du få höra hur mitt liv tog en dramatisk vändning. Det är historien om hur jag förberedde mig på att dö långt ute i rymden, efter att mitt skepp förlist i en tragisk olycka. Det är historien om den mest osannolika vänskap.
Det är också historien om en naturkraft så brutal att den inte bara skulle hota jorden, utan allt liv i hela universum.
Mitt namn är Veronica Harrington välkommen till min värld.
Universums mörka hemlighet är ett framtidsdrama som med glimten i ögat skildrar en kärlek så stark att den trotsar alla gränser, den jobbiga känslan av att inte duga som man är och människans förmåga att tro på det omöjliga.
Universums mörka hemlighet är ett rymdäventyr uppdelad i två olika delar som ligger sju månader isär och även om boken riktar sig mot unga vuxna, tycker jag att det är en bok som de flesta kan ha behållning av. Och om man är ovan fantastiken som bred genre och vill börja med något, tycker jag att den här kan vara en bra inkörsport. Framförallt till sci-fi. Som genre är det ingen jag brukar läsa ofta eller vara störtförtjust i eftersom det ofta kan vara så mycket nytt att hålla reda på, men det här gillar jag, mycket för att det är mycket bra gestaltat och genomtänkt.
Själva handlingen vill jag inte riktigt skriva om, för det är så stor risk att förstöra hela första delen av boken i så fall, men vi börjar i rymden, när kapten Lundegaard, Veronica och Aaron flyger med rymdskeppet Millennium för att undersöka den stora fläcken på Jupiter, dras in i ett maskhål, räddas av ett annat skepp och plötsligt får lära sig att det finns utomjordingar som tillsammans med jorden har en handelsöverenskommelse och har ett råd sinsemellan för att inte de olika planeterna ska känna till varandra. Tillsammans försöker de komma ut ur maskhålet och hitta hem igen. Andra delen bjuder på fler äventyr men också mycket mer relationsdrama mellan de olika karaktärerna.
Persongalleriet är alldeles lagom stort, och jag tycker om de olika personligheterna av olika anledningar. Till exempel gillar jag Harvey och Raavus relation som är sådär svår av förståeliga men samtidigt helt ovettiga skäl, kapten Lundegaard som verkar så mysig och Aaron som jag tycker har den absolut bästa utvecklingskurvan. Auriga är en av mina favoriter och hennes varma och inbjudande sätt gör att jag vill vara kompis med henne också. Men min absoluta favorit är roboten Tivirty, och hennes stora oförmåga att tala om väsentlig information för att ingen har frågat om den.
Veronica som huvudkaraktär är spännande och svår att nonchalera. I många fall vill jag absolut ta tag i henne och skaka om henne, eftersom hon beter sig väldigt omoget och som ett barn. Och då är det dags att stanna upp lite vid det, för Veronica Harrington är i stort sett ett barn. Ett underbarn, som är otroligt mogen inom det vetenskapliga, inom sitt specialämne, men som inte alls är mogen känslomässigt, för hon har fått lära sig att genier minsann inte ska visa starka känslor. Och som underbarn, som fått skippa flera årskurser och alltid varit yngre än de andra, har hon varit relativt ensam och inte heller fått lära sig det sociala samspelet på riktigt. Det är svårt att komma ihåg, tycker jag, eftersom hon ändå jobbar som läkare i rymden, men ack så viktigt. Malin V. Olsson har skrivit det väldigt snyggt. Inte övertydligt så det hela tiden påpekas, men ändå att det alltid finns med i bilden.
Därför är det inte heller svårt att förstå att Veronica faller hals över huvud för den första som ens visar lite intresse, och älskar honom helhjärtat. Skulle jag bli glad om mina egna barn betedde sig så? Nej. Var jag likadan i hennes ålder? Absolut. Att det också händer på ett rymdskepp där de knappt vet om de kommer att överleva gör saken ännu mer förståelig. Det är inte heller konstigt att hon reagerar impulsivt och ibland verkar lite känslomässigt instabil, hon har helt plötsligt fått relationer att försöka hantera, något hon inte är van vid.
Malin V. Olsson skriver med ett driv och alla miljöer verkar helt trovärdiga. Att det skulle bo utomjordingar på planeterna runt oss är en spännande tanke, och framför allt gillar jag här förklaringarna till varför jordens invånare aldrig har upptäckt dem, trots otaliga försök. Skulle jag hitta något minus i skrivsättet så är det de plötsliga ”kära läsare” som dyker upp emellanåt. Jag hade önskat fler sådana eller inga alls. Antingen allt i mer dagboks-/brevform, eller rakt upp och ner jag-perspektiv.
Jag ser fram emot att få läsa fortsättningen i Av stjärnstoft är vi komna, speciellt eftersom Universums mörka hemlighet slutar med lite av en cliffhanger.
Själva handlingen vill jag inte riktigt skriva om, för det är så stor risk att förstöra hela första delen av boken i så fall, men vi börjar i rymden, när kapten Lundegaard, Veronica och Aaron flyger med rymdskeppet Millennium för att undersöka den stora fläcken på Jupiter, dras in i ett maskhål, räddas av ett annat skepp och plötsligt får lära sig att det finns utomjordingar som tillsammans med jorden har en handelsöverenskommelse och har ett råd sinsemellan för att inte de olika planeterna ska känna till varandra. Tillsammans försöker de komma ut ur maskhålet och hitta hem igen. Andra delen bjuder på fler äventyr men också mycket mer relationsdrama mellan de olika karaktärerna.
Persongalleriet är alldeles lagom stort, och jag tycker om de olika personligheterna av olika anledningar. Till exempel gillar jag Harvey och Raavus relation som är sådär svår av förståeliga men samtidigt helt ovettiga skäl, kapten Lundegaard som verkar så mysig och Aaron som jag tycker har den absolut bästa utvecklingskurvan. Auriga är en av mina favoriter och hennes varma och inbjudande sätt gör att jag vill vara kompis med henne också. Men min absoluta favorit är roboten Tivirty, och hennes stora oförmåga att tala om väsentlig information för att ingen har frågat om den.
Veronica som huvudkaraktär är spännande och svår att nonchalera. I många fall vill jag absolut ta tag i henne och skaka om henne, eftersom hon beter sig väldigt omoget och som ett barn. Och då är det dags att stanna upp lite vid det, för Veronica Harrington är i stort sett ett barn. Ett underbarn, som är otroligt mogen inom det vetenskapliga, inom sitt specialämne, men som inte alls är mogen känslomässigt, för hon har fått lära sig att genier minsann inte ska visa starka känslor. Och som underbarn, som fått skippa flera årskurser och alltid varit yngre än de andra, har hon varit relativt ensam och inte heller fått lära sig det sociala samspelet på riktigt. Det är svårt att komma ihåg, tycker jag, eftersom hon ändå jobbar som läkare i rymden, men ack så viktigt. Malin V. Olsson har skrivit det väldigt snyggt. Inte övertydligt så det hela tiden påpekas, men ändå att det alltid finns med i bilden.
Därför är det inte heller svårt att förstå att Veronica faller hals över huvud för den första som ens visar lite intresse, och älskar honom helhjärtat. Skulle jag bli glad om mina egna barn betedde sig så? Nej. Var jag likadan i hennes ålder? Absolut. Att det också händer på ett rymdskepp där de knappt vet om de kommer att överleva gör saken ännu mer förståelig. Det är inte heller konstigt att hon reagerar impulsivt och ibland verkar lite känslomässigt instabil, hon har helt plötsligt fått relationer att försöka hantera, något hon inte är van vid.
Malin V. Olsson skriver med ett driv och alla miljöer verkar helt trovärdiga. Att det skulle bo utomjordingar på planeterna runt oss är en spännande tanke, och framför allt gillar jag här förklaringarna till varför jordens invånare aldrig har upptäckt dem, trots otaliga försök. Skulle jag hitta något minus i skrivsättet så är det de plötsliga ”kära läsare” som dyker upp emellanåt. Jag hade önskat fler sådana eller inga alls. Antingen allt i mer dagboks-/brevform, eller rakt upp och ner jag-perspektiv.
Jag ser fram emot att få läsa fortsättningen i Av stjärnstoft är vi komna, speciellt eftersom Universums mörka hemlighet slutar med lite av en cliffhanger.
Rekommenderas för den som gillar science fiction