Försvinnande värld
Disappearing Earth
Bok av Julia Phillips
De två systrarna Aljona och Sofia, elva och åtta år, leker för sig själva på en stenstrand på Kamtjatka i slutet av ett långt och ensamt sommarlov. De blir erbjudna skjuts hem av en främmande man och försvinner sedan spårlöst. Polisutredningen som pågår under veckor och till slut månader leder ingenstans. Brottet går som ett eko genom det lilla sammansvetsade samhället och särskilt dess kvinnor lever med en ny sorts rädsla och en känsla av förlust.
Försvinnande världutspelar sig under ett år på Kamtjatkahalvön i nordöstra Ryssland och berättar många människors liv, människor vars öden på ett eller annat sätt hör ihop: ett vittne, en granne, en poliskommissarie, en mamma. Genom de olika personerna förs vi allt djupare in i en värld som på samma gång känns väldigt avlägsen och ändå liknar vår. En värld i förändring, en försvinnande värld. Trådarna i boken knyts tätare och tätare och strålkastarljuset sätts på ras, kultur, sexualitet och vägen från Sovjetunionen till det post-sovjetiska Ryssland.
Gripande och tragiska människoöden!
Omslaget på boken tilltalar mig, det ger en känsla av mystik och otillgänglighet. Och det visade sig stämma ganska bra.
På en stenstrand på Kamtjatkahalvön i nordöstra Ryssland leker de två systrarna Aljona och Sofia för sig själva. En främmande man erbjuder systrarna, elva och åtta år, skjuts hem. Sedan försvinner de spårlöst. Polisutredningen blir lång och leder ingenstans. Brottet går som ett eko genom det lilla sammansvetsade samhället och kvinnorna lever med en ny sorts rädsla och en känsla av förlust.
Försvinnande värld är nästan som en novellsamling. Varje kapitel, som sträcker sig över en månad, är som en egen liten berättelse. Vi får följa olika kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrund. En del är vita ryssar och en del är från de olika ursprungsfolk som finns på halvön. Jag upplevde boken som lite rörig och svårläst, mycket p.g.a. alla ryska namn och smeknamn och jag återvända flera gånger till persongalleriet i början av boken.
Julia Phillips har bott på Kamtjatkahalvön vilket märks dels på de fina miljöbeskrivningarna och dels på alla de olika levnadsskildringarna. Hon har lyckats att väva in både kvinnors utsatthet och att Rysslands ursprungsbefolkning värderas lägre än vita ryssars. Dessa delar vägde upp en annars seg och lite händelselös bok.
Omslaget på boken tilltalar mig, det ger en känsla av mystik och otillgänglighet. Och det visade sig stämma ganska bra.
På en stenstrand på Kamtjatkahalvön i nordöstra Ryssland leker de två systrarna Aljona och Sofia för sig själva. En främmande man erbjuder systrarna, elva och åtta år, skjuts hem. Sedan försvinner de spårlöst. Polisutredningen blir lång och leder ingenstans. Brottet går som ett eko genom det lilla sammansvetsade samhället och kvinnorna lever med en ny sorts rädsla och en känsla av förlust.
Försvinnande värld är nästan som en novellsamling. Varje kapitel, som sträcker sig över en månad, är som en egen liten berättelse. Vi får följa olika kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrund. En del är vita ryssar och en del är från de olika ursprungsfolk som finns på halvön. Jag upplevde boken som lite rörig och svårläst, mycket p.g.a. alla ryska namn och smeknamn och jag återvända flera gånger till persongalleriet i början av boken.
Julia Phillips har bott på Kamtjatkahalvön vilket märks dels på de fina miljöbeskrivningarna och dels på alla de olika levnadsskildringarna. Hon har lyckats att väva in både kvinnors utsatthet och att Rysslands ursprungsbefolkning värderas lägre än vita ryssars. Dessa delar vägde upp en annars seg och lite händelselös bok.