Gäld till djävulen
Bok av Lisa Hågensen
Svenskarna härjar och Bohuslän brinner. Året är 1612 och en man tar djävulen till hjälp för att få tillbaka sin mördade hustru. De flyr upp till Svartevattnet på det vindpinade Bredfjället, men blir snart varse att djävulen inte gör någonting gratis.
År 2012. Julen nalkas och Ylva ligger på psyket och yrar. Läkarna står handfallna och pratar om psykos eller hjärnskada, men Railis efterforskningar tyder på att Ylvas tillstånd har med några gamla syskon att göra. Raili yppar motvilligt sina farhågor för bibliotekskollegan Solveig, och tillsammans börjar de nysta i en härva av lögner, mord och mystik. När Ylva drastiskt blir sämre trotsar de den rytande snöstormen och tar sig till Svartevattnet för att rädda hennes liv.
Ovetande om de dolda krafter som verkar där snubblar de rakt in i ett makabert skeende som obevekligt leder dem in i mörkret.
Gäld till djävulen är den andra fristående delen i serien om Raili och Ylva - en thriller med övernaturliga inslag som utspelar sig i Bohuslän. Första boken heter Hennes ögon blå och den tredje Rummet.
Lisa Hågensen föddes 1966 i Ljungskile, där hon fortfarande bor. Hon har arbetat som svetsare, ekonom, syv, lärarvikarie, elevassistent och bedrivit hästavel, men drömmen att skriva en bok har alltid funnits. År 2014 kom debutboken Hennes ögon blå och sedan dess har hon skrivit flera böcker i olika genrer.
Om jag vill ha något som är en riktig lättläst bladvändare och väldigt spännande, så vänder jag mig ofta till Lisa Hågensens böcker, och andra delen i serien om Raili & Ylva, Gäld till djävulen, gör mig absolut inte besviken.
Raili och Ylva håller fortfarande på att hämta sig från upplevelserna från Lövaren, när Ylva börjar träffa en äldre man varje torsdag på jobbet. När Ylva plötsligt blir sjuk och blir inlagd på psyket och börjar muttra om att hitta ”boken”, börjar Raili nysta i vad som hände mellan Ylva och den äldre mannen. Hon blir indragen i en släkthistoria som är långt mycket värre än hon någonsin skulle kunna tänka sig, och när Raili och kollegan Solveig bryter ut Ylva från psyketoch åker upp till Svartevattnet för att försöka rädda Ylvas liv.
Det är spännande, ibland gastkramande (kanske lite väl bokstavligt), övernaturligt och underhållande. Är det trovärdigt? Njae, kanske inte rent rationellt, men Hågensen skriver på ett sådant sätt att jag är med och tror på varenda ord. Hågensens skrivsätt gör att jag alltid har höga förväntningar på hennes böcker, och hittills har jag inte blivit missnöjd med det.
Jag gillar verkligen Raili som huvudperson. Hon har sina bekymmer och är långt ifrån perfekt, men hon är samtidigt stark i sig själv och gör allt för dem hon bryr sig om. Jag är också mycket förtjust i att Hågensen inte drar sig för att låta sina karaktärer vara lite burdusa och svära hejvilt, för mig gör det att charmen ökar med dem. I den här boken är jag också glad över att Solveig får lite mer plats, och blir lite mer sympatisk och lätt att tycka om, och hoppas på att det blir mer av den varan i tredje delen av serien.
I övrigt är persongalleriet ganska lagom stort och jag tycker om att det inte är så mycket tillbakablickar till bok ett i serien, men nog mycket för att man ska bli påmind om det som hänt. När det kommer till övriga karaktärer tycker jag om att Hågensen visar att det inte alltid är lätt att veta vem som är ond och vem som är god i ett sammanhang, och att det ibland handlar om gråskala eller tillfällen där de som verkar vara goda, faktiskt inte alls är det, utan riktigt otrevliga människor.
Jag tycker också om kopplingen till det övernaturliga, det ligger som en blöt, tung filt över allting och skapar ett obehag och en osäkerhet som gör att jag inte alls vet var något ska ta vägen, och gör också att den här boken stannar kvar långt efter att jag har läst ut den.
Språket är bra, och det är flyt från början till slut. För mig är den här boken av typen: ”Bara ett kapitel till”, alltså väldigt spännande och indragande och det finns alltid något som händer som får mig att vilja läsa vidare.
Samtidigt som jag genast vill fortsätta på del tre, vill jag också hålla på den lite, för att ha kakan kvar ett tag till.
Raili och Ylva håller fortfarande på att hämta sig från upplevelserna från Lövaren, när Ylva börjar träffa en äldre man varje torsdag på jobbet. När Ylva plötsligt blir sjuk och blir inlagd på psyket och börjar muttra om att hitta ”boken”, börjar Raili nysta i vad som hände mellan Ylva och den äldre mannen. Hon blir indragen i en släkthistoria som är långt mycket värre än hon någonsin skulle kunna tänka sig, och när Raili och kollegan Solveig bryter ut Ylva från psyketoch åker upp till Svartevattnet för att försöka rädda Ylvas liv.
Det är spännande, ibland gastkramande (kanske lite väl bokstavligt), övernaturligt och underhållande. Är det trovärdigt? Njae, kanske inte rent rationellt, men Hågensen skriver på ett sådant sätt att jag är med och tror på varenda ord. Hågensens skrivsätt gör att jag alltid har höga förväntningar på hennes böcker, och hittills har jag inte blivit missnöjd med det.
Jag gillar verkligen Raili som huvudperson. Hon har sina bekymmer och är långt ifrån perfekt, men hon är samtidigt stark i sig själv och gör allt för dem hon bryr sig om. Jag är också mycket förtjust i att Hågensen inte drar sig för att låta sina karaktärer vara lite burdusa och svära hejvilt, för mig gör det att charmen ökar med dem. I den här boken är jag också glad över att Solveig får lite mer plats, och blir lite mer sympatisk och lätt att tycka om, och hoppas på att det blir mer av den varan i tredje delen av serien.
I övrigt är persongalleriet ganska lagom stort och jag tycker om att det inte är så mycket tillbakablickar till bok ett i serien, men nog mycket för att man ska bli påmind om det som hänt. När det kommer till övriga karaktärer tycker jag om att Hågensen visar att det inte alltid är lätt att veta vem som är ond och vem som är god i ett sammanhang, och att det ibland handlar om gråskala eller tillfällen där de som verkar vara goda, faktiskt inte alls är det, utan riktigt otrevliga människor.
Jag tycker också om kopplingen till det övernaturliga, det ligger som en blöt, tung filt över allting och skapar ett obehag och en osäkerhet som gör att jag inte alls vet var något ska ta vägen, och gör också att den här boken stannar kvar långt efter att jag har läst ut den.
Språket är bra, och det är flyt från början till slut. För mig är den här boken av typen: ”Bara ett kapitel till”, alltså väldigt spännande och indragande och det finns alltid något som händer som får mig att vilja läsa vidare.
Samtidigt som jag genast vill fortsätta på del tre, vill jag också hålla på den lite, för att ha kakan kvar ett tag till.