100 år med Lenni och Margot

Dagen efter att min hundraåriga mormor somnade in 85 mil från mig ramlade den här boken ner i min brevlåda. Eftersom jag visste, utifrån vad jag fått berättat för mig, att det var en väldigt sorglig bok blev min första reaktion att ställa in den i bokhyllan för att vänta på ett tillfälle när jag inte var lika trasig själsligt, för var det någonting jag inte skulle klara av att läsa i den stunden så var det något sorgligt. Och för att det på något sätt kändes så talande att den sorgliga boken som jag inte klarade av att läsa när min hundraåriga mormor inte längre fanns, hette något med hundra år.

I dagarna har jag varit på begravning, tagit ett stort farväl av någon som alltid funnits vid min sida under hela livet, trots att vi bodde långt ifrån varandra på slutet. Med hjälp av modern teknologi (som hon inte kunde sluta benämna som fantastisk), sågs vi ändå relativt ofta via Messenger-samtal, och jag kände att jag hade möjlighet att plocka upp den här sorgliga boken för att kanske kunna få gråta åt något annat. En av de första böckerna jag ens tänkte på att läsa efter att hon dött.

Som jag har fått skratta och gråta, rakt igenom. Och vilken himla tur att jag väntade. För den här boken har trasat sönder mig på riktigt och fått mig att gapskratta rakt igenom, även medan tårarna rann längs kinderna. Samtidigt andas den hopp och får mig att vilja ha ett händelserikt liv som Margot, med Lennis personlighet. Och kanske berörs jag extra mycket på grund av att åldersskillnaden mellan Margot och Lenni är precis lika stor som mellan mig och mormor, och kärleken som växer fram dem emellan påminner mig om den relation som vi hade med varandra.

17-åriga Lenni är dödssjuk, i en sjukdom vi aldrig får veta namnet på, och ligger inlagd på Majavdelningen i väntan på att allt ska ta slut. Ändå är hon en av de mest livskraftiga karaktärerna jag någonsin har läst om och jag älskar att följa hennes upptåg och totalt okonstlade sätt att vara. Av en ren slump stöter hon på 83-åriga Margot och när de också hamnar i samma konstgrupp i det nya konstrummet på sjukhuset, bestämmer de sig för att måla 100 tavlor tillsammans, en för varje år de har levt. Medan de målar berättar Margot sin livshistoria för Lenni och blir på så sätt en huvudperson mer från dåtiden. I nutiden är det Lenni vi får följa, på hennes sjukhuseskapader där hon gör ett större i livet hos personer än hon trodde att hon kunde göra.

Jag älskar Lenni. Hon är ifrågasättande, rak, ärlig och samtidigt ibland ganska otrevlig och självisk på ett sådant sätt som oftast bara fungerar när man är ganska ung. Margot och hennes livshistoria är fantastisk och jag älskar att Cronin får med både att gifta sig, skilja sig, bli kär i en av samma kön, gifta om sig, bli någon annan och även alzheimers och barnadödlighet i samma berättelse utan att det känns krystat eller för mycket. Är också mycket förtjust i sjukhusprästen Arthur, och hans änglalika tålamod är utöver det vanliga. Kan det säljas i pillerform så att jag också kan få lite av det, tack?

Språkligt fungerar den alldeles utmärkt och jag är också sugen på att läsa den på originalspråk bara för att se om Lennis uttryckssätt är ännu mer direkt då. Det jag tycker gör att allt fungerar så väldigt bra är att Lenni är svensk, och alltså känns inte svenskheten i texten så konstig (förutom när hon plötsligt måste översätta mellan svenska och engelska, men eftersom jag också vet att boken inte utspelar sig i Sverige så blir det bara en snabb förvirring).

Måste också säga att omslaget av Robin Bilardello är mycket vackert och passar fint med bokens allmänna känsla och innehåll.

Jag ser fram emot att läsa och bli betagen av Cronins framtida verk. Det är en debut utöver det vanliga och kommer att stanna kvar hos mig länge.