Spår av liv
Bok av Annika Torstensson
Efter sommaren har en och annan bok från förlaget Bokfabriken trillat ner på hallmattan genom brevinkastet. Senast hittade ytterligare en debuterande författares bok hem till mig, Annika Torstenssons Spår av Liv. (Boken kommer ut i handeln den 28 september 2021.)
Det är lite oklart huruvida bokens titelord liv ska stavas med stor bokstav eller inte. På omslaget ser det ut som stor bokstav, men i följebrevet från förlaget är det liten bokstav.
Oavsett, den här boken handlar om en person som heter Liv. Boken utspelar sig under 1990-talet. Huvudperson är den unga Maj. Maj vägrar att tro att tvillingsystern Liv har följt med Estonia ner i djupet. Därför söker hon henne i Berlin, där de bodde innan de skulle resa med båten. Maj blev sjuk och kunde inte följa med, men Liv… Åkte hon med klassen, drunknade hon eller försvann hon i Berlin?
En annan lite oklar sak är varför Maj har fått för sig att Liv lever. Det verkar som om det handlar om en känsla. Tvillingar kan ju ha nästan telepatiska förmågor att veta vad den andra tycker och tänker – och är, kanske.
Berlin har jag aldrig varit i och jag är ju så anglosaxisk att jag inte direkt längtar dit. Men genom Majs ögon får jag se delar av staden och delar av dess tidvis ganska grymma historia. Det är inte ointressant.
Maj beskrivs ganska avskalat. Det är hennes sökande som är det viktiga, inte hur hon ser ut. Samtidigt inser hon hur märkligt det måste te sig att vifta med ett foto på någon som ser likadan ut, nästan, som hon själv. Inte heller är det någon annan av karaktärerna som direkt står ut mer än Majs granne herr Braun, en före detta Stasiagent som blir hennes lierade och bollplank i sökandet. Ett sökande som bland annat för henne till röda områden i staden.
Berättelsen är tämligen hårdkokt och det passar i mina ögon väl ihop med det tyska, lite kalla. Jag känner ingen sympati för någon av personerna. Det jag emellertid kan relatera till är en desperat sorg över och svårigheten att acceptera att någon när och kär är borta för alltid.
Boken är välskriven, även denna roman, som så många numera, av en journalist. Ett och annat korrekturfel hittar jag. Omslaget är piffigt modernt i rosa och blått, kanske inte min favoritkombination vad gäller färger.
Samtidigt kommer helt fantastiska avsnitt så som detta:
”Citrongult novemberljus strilade in i köket i min lägenhet när jag kom hem. Det var precis den timme då solen hade en chans att nå in. I det utstpädda ljuset flög partiklar, på golvet dansade dammråttor, diskbänken var täckt av koppar och brödsmulor; på golvet låg en kadse och i hörnet stod en grupp tomma flaskor. Det luktade inrökt och unket. När bar jag sist ut soporna? […]
Mitt omdöme blir högt-
Det är lite oklart huruvida bokens titelord liv ska stavas med stor bokstav eller inte. På omslaget ser det ut som stor bokstav, men i följebrevet från förlaget är det liten bokstav.
Oavsett, den här boken handlar om en person som heter Liv. Boken utspelar sig under 1990-talet. Huvudperson är den unga Maj. Maj vägrar att tro att tvillingsystern Liv har följt med Estonia ner i djupet. Därför söker hon henne i Berlin, där de bodde innan de skulle resa med båten. Maj blev sjuk och kunde inte följa med, men Liv… Åkte hon med klassen, drunknade hon eller försvann hon i Berlin?
En annan lite oklar sak är varför Maj har fått för sig att Liv lever. Det verkar som om det handlar om en känsla. Tvillingar kan ju ha nästan telepatiska förmågor att veta vad den andra tycker och tänker – och är, kanske.
Berlin har jag aldrig varit i och jag är ju så anglosaxisk att jag inte direkt längtar dit. Men genom Majs ögon får jag se delar av staden och delar av dess tidvis ganska grymma historia. Det är inte ointressant.
Maj beskrivs ganska avskalat. Det är hennes sökande som är det viktiga, inte hur hon ser ut. Samtidigt inser hon hur märkligt det måste te sig att vifta med ett foto på någon som ser likadan ut, nästan, som hon själv. Inte heller är det någon annan av karaktärerna som direkt står ut mer än Majs granne herr Braun, en före detta Stasiagent som blir hennes lierade och bollplank i sökandet. Ett sökande som bland annat för henne till röda områden i staden.
Berättelsen är tämligen hårdkokt och det passar i mina ögon väl ihop med det tyska, lite kalla. Jag känner ingen sympati för någon av personerna. Det jag emellertid kan relatera till är en desperat sorg över och svårigheten att acceptera att någon när och kär är borta för alltid.
Boken är välskriven, även denna roman, som så många numera, av en journalist. Ett och annat korrekturfel hittar jag. Omslaget är piffigt modernt i rosa och blått, kanske inte min favoritkombination vad gäller färger.
Samtidigt kommer helt fantastiska avsnitt så som detta:
”Citrongult novemberljus strilade in i köket i min lägenhet när jag kom hem. Det var precis den timme då solen hade en chans att nå in. I det utstpädda ljuset flög partiklar, på golvet dansade dammråttor, diskbänken var täckt av koppar och brödsmulor; på golvet låg en kadse och i hörnet stod en grupp tomma flaskor. Det luktade inrökt och unket. När bar jag sist ut soporna? […]
Mitt omdöme blir högt-