Rummet
Bok av Lisa Hågensen
När Ylvas sjuttioåriga mamma plötsligt sätter ut sitt hus till försäljning och försvinner, tar det inte lång tid för Raili och Ylva att spåra henne till en sekt i en ödslig herrgård långt inne i de bohuslänska skogarna. De två bibliotekarierna tar sig under falsk förespegling in i sekten, bara för att upptäcka att det som pågår där är mycket värre än de någonsin kunnat föreställa sig, och begreppet "att ta sig in i någons huvud" får en helt annan, och mycket farlig, innebörd. Om människor får möjlighet att leva ut sina innersta drömmar och fantasier på riktigt, ska man hålla sig långt därifrån, inser Raili och Ylva - försent.
Rummet är den tredje fristående delen i serien om Raili och Ylva - en thriller med övernaturliga inslag som utspelar sig i Bohuslän. Första boken heter Hennes ögon blå och den andra Gäld till djävulen.
Lisa Hågensen föddes 1966 i Ljungskile, där hon fortfarande bor. Hon har arbetat som svetsare, ekonom, syv, lärarvikarie, elevassistent och bedrivit hästavel, men drömmen att skriva en bok har alltid funnits. År 2014 kom debutboken Hennes ögon blå och sedan dess har hon skrivit flera böcker i olika genrer.
Rummet är den tredje delen i serien om Raili & Ylva, en thrillerserie med övernaturliga inslag. I den här tredje delen blir det övernaturligt så det står härliga till.
Ylvas mamma försvinner utan ett ord, och när Raili och Ylva tar sig in i hennes lägenhet hittar de broschyrer som tyder på att hon har gått med i en sekt. Utan att egentligen tänka efter, bestämmer de sig för att försöka rädda henne ur dess grepp genom att infiltrera gruppen och utge sig som nya medlemmar.
Aldrig kunde de väl ana att den här sekten skulle vara något helt annat än alla andra. Sektens medlemmar ska hitta sina sanna jag och försvinner in i egna rum. Ylvas mamma verkar inte känna igen dem, och vem är egentligen den lilla pojken som Raili möter tidigt, men som ingen vill erkänna existerar? Raili försöker fly men skräms tillbaka till huset av björnljud och dras längre och längre in tills hon knappt har någon kontroll över något längre.
I ärlighetens namn fastnade jag inte alls lika mycket för den här boken som jag har gjort för alla andra av Hågensens böcker. Det övernaturliga har väldigt stor del i den här boken, på ett helt annat sätt än det haft i de tidigare böckerna i serien och det kan vara därför. En av Hågensens styrkor brukar vara att det verkar så otvunget och naturligt, men här blir det nästan för mycket av det goda. Det tar därför ett tag innan jag kommer in i boken på samma sätt men när allt väl brakar lös är jag precis lika fast som vanligt. Det är något särskilt med Hågensens författarstil och berättarspråk som gör att jag ändå till slut sugs fast.
Persongalleriet är stort, och ibland är det lite svårt att hålla reda på vem som är vem och varför, men i det stora hela blir det lättare och lättare att komma ihåg alla karaktärer.
Språket är, som redan skrivet, bra och indragande. Det är en väldigt spännande bok och många gånger rent gastkramande.
Ylvas mamma försvinner utan ett ord, och när Raili och Ylva tar sig in i hennes lägenhet hittar de broschyrer som tyder på att hon har gått med i en sekt. Utan att egentligen tänka efter, bestämmer de sig för att försöka rädda henne ur dess grepp genom att infiltrera gruppen och utge sig som nya medlemmar.
Aldrig kunde de väl ana att den här sekten skulle vara något helt annat än alla andra. Sektens medlemmar ska hitta sina sanna jag och försvinner in i egna rum. Ylvas mamma verkar inte känna igen dem, och vem är egentligen den lilla pojken som Raili möter tidigt, men som ingen vill erkänna existerar? Raili försöker fly men skräms tillbaka till huset av björnljud och dras längre och längre in tills hon knappt har någon kontroll över något längre.
I ärlighetens namn fastnade jag inte alls lika mycket för den här boken som jag har gjort för alla andra av Hågensens böcker. Det övernaturliga har väldigt stor del i den här boken, på ett helt annat sätt än det haft i de tidigare böckerna i serien och det kan vara därför. En av Hågensens styrkor brukar vara att det verkar så otvunget och naturligt, men här blir det nästan för mycket av det goda. Det tar därför ett tag innan jag kommer in i boken på samma sätt men när allt väl brakar lös är jag precis lika fast som vanligt. Det är något särskilt med Hågensens författarstil och berättarspråk som gör att jag ändå till slut sugs fast.
Persongalleriet är stort, och ibland är det lite svårt att hålla reda på vem som är vem och varför, men i det stora hela blir det lättare och lättare att komma ihåg alla karaktärer.
Språket är, som redan skrivet, bra och indragande. Det är en väldigt spännande bok och många gånger rent gastkramande.