Skampärlorna
Aline Lilja Gladh
Ny spänningsroman i den uppmärksammade Örbyhus-serien
Örbyhus syfabrik står i brand. William Silvergran ser handfallet på när fabriken hans far grundat går upp i lågor. När polisens tekniker går in möts de av en obehaglig överraskning. I det som en gång varit fabriksägarens kontor hittas gamla mänskliga kvarlevor, gömda i ett lönnfack.
Familjen Silvergran sluter sig och är inte till någon större hjälp i utredningen. Och när den lokala polisen tycks mer upptagen av redlösa semesterfirare i den rådande värmeböljan än av upptäckten på syfabriken, kan kommissariens syster, Lo Karlberg, inte låta bli att på egen hand börja snoka i det mystiska fallet.
Två parallella berättelser växer samtidigt fram. En ung kvinna i det förflutna söker efter något mer spännande än sitt inrutade liv på landet. Och i vår tid kämpar en annan ung kvinna för att ta sig ur ondskans grepp...
Skampärlorna är den tredje, fristående, delen i Örbyhus-serien. En spänningsroman om nattsvart skam, längtan och ett pärlhalsbands mörka historia.
ALINE LILJA GLADH är en svensk författare, född och uppvuxen i Örbyhus norr om Uppsala. Skampärlorna är den tredje spänningsromanen i den uppmärksammade Örbyhus-serien, där Aline Lilja Gladh skildrar mörka mysterier i sin barndoms miljöer. Modernista ger samtidigt ut de två tidigare fristående böckerna i serien i pocket: Tändstickan och Änglaleken.
För lite mer än två år sen fick jag Aline Lilja Gladhs debutbok, spänningsromanen Tändstickan av en vän. Sen dess har jag läst både uppföljaren Änglaleken och nu senast Skampärlorna. Debutböcker håller inte alltid högsta klass och Tändstickan fick inte högsta omdöme. Men boken var bra och nu i del tre ser jag tydligt hur författaren har utvecklats – till det bättre.
Åter är vi tillbaka i Örbyhus, denna uppländska byhåla i norra länet. Även denna gång dyker det upp kvarlevor, detta i samband med att syfabriken brinner. Nåt skumt är det helt klart med familjen Silvergran som äger fabriken. Polisen Linus Karlbergs syster Lo kan inte låta bli att snoka. Lo har ett ex med kopplingar till gängkriminalitet. Detta återkommer givetvis i del tre också. Parallellt med den nutida berättelsen får läsaren tillbakablickar från en ung kvinnas brokiga liv. Att berättelserna hänger samman kan en säkert förstå, men jag avslöjar inte hur. HBTQ-tema finns också.
Trots att persongalleriet är ganska stort kommer jag snart in i det och minns de personer som har varit med tidigare. I galleriet finns såväl udda människor som vanligt folk, vilket får mig som läsare att fundera över vilka som varit förebilder. För nånstans måste ju en författare hitta såna. Berättelserna är både spännande och otäcka, vissa delar är väldigt obehagliga. Jag gillar kombinationen av äldre händelse som kopplas till nutida. Lite nyfiken blir jag dessutom på att besöka Örbyhus. Kanske kan det bli en utflykt dit i sommar. Strax utanför byhålan finns ett slott och där förgiftades och dog Erik XIV. En icke försumbar del av boken utspelar sig även i Uppsala, bland annat på Storken. Nu heter det inte Café Storken, bästa författare, utan Kafferummet Storken, men du är förlåten.
Några små korrekturfel hittar jag, men jag bortser även från dem den här gången, för boken i sig är så bra. Mitt omdöme blir det högsta
Åter är vi tillbaka i Örbyhus, denna uppländska byhåla i norra länet. Även denna gång dyker det upp kvarlevor, detta i samband med att syfabriken brinner. Nåt skumt är det helt klart med familjen Silvergran som äger fabriken. Polisen Linus Karlbergs syster Lo kan inte låta bli att snoka. Lo har ett ex med kopplingar till gängkriminalitet. Detta återkommer givetvis i del tre också. Parallellt med den nutida berättelsen får läsaren tillbakablickar från en ung kvinnas brokiga liv. Att berättelserna hänger samman kan en säkert förstå, men jag avslöjar inte hur. HBTQ-tema finns också.
Trots att persongalleriet är ganska stort kommer jag snart in i det och minns de personer som har varit med tidigare. I galleriet finns såväl udda människor som vanligt folk, vilket får mig som läsare att fundera över vilka som varit förebilder. För nånstans måste ju en författare hitta såna. Berättelserna är både spännande och otäcka, vissa delar är väldigt obehagliga. Jag gillar kombinationen av äldre händelse som kopplas till nutida. Lite nyfiken blir jag dessutom på att besöka Örbyhus. Kanske kan det bli en utflykt dit i sommar. Strax utanför byhålan finns ett slott och där förgiftades och dog Erik XIV. En icke försumbar del av boken utspelar sig även i Uppsala, bland annat på Storken. Nu heter det inte Café Storken, bästa författare, utan Kafferummet Storken, men du är förlåten.
Några små korrekturfel hittar jag, men jag bortser även från dem den här gången, för boken i sig är så bra. Mitt omdöme blir det högsta