Blickfångarna
Mons Kallentoft
Serien om polisen Malin Fors i Linköping är en klassiker inom svensk spänningslitteratur. Här är den fjortonde rafflande delen. Det är bitande vinter i Linköping. Ett gammalt fall med en mördad pojke gäckar Malin Fors och de andra utredarna på våldsroteln. Vem är pojken? Hur hamnade han ensam på en äng, med vartenda ben i kroppen krossat? Så en dag ger sig en kvinna i Algeriet till känna: Jag är hans mamma. Malin Fors jagas av sina demoner, och ett nyligen kraschat förhållande. När fallet med pojken tätnar dras hon i en värld där hon inte ens vet vem hon själv är och tvingas inse att till och med den egna blicken kan vara en bedragare: ingenting är vad det först synes vara. I "Blickfångarna", som är den fjortonde boken i serien om kriminalinspektör Malin Fors, rör sig hotet allt närmare henne personligen och det hela utvecklas till en konkret fråga om att vara jägare eller villebråd.
Författaren Mons Kallentoft är synnerligen produktiv när det gäller kriminalromaner och spänningsromaner. Han har flera serier aktuella. Men nu senast kom den fjortonde delen i den serie jag gillar allra bäst, den om Malin Fors, polisen i Linköping. Blickfångarna var en av de böcker jag köpte från presentkortet från arbetsgivaren i höstas.
Nu är det vinter i Linköping. Ett gammalt fall med en mördad pojke skaver för Malin Fors och hennes kollegor. Pojken hittades mördad med en svårt sargad kropp på en äng. En dag hör en kvinna i Algeriet av sig och påstår sig vara mamma till pojken. Samtidigt visar konstnären Erik Ingemar Karlsson verk som föreställer den döde pojken, nåt som gör att det hela tar en ny och ännu mer våldsam vändning. Utöver detta kämpar Malin mot alkoholen och ett brustet hjärta.
Det blir ganska tidigt i boken uppenbart att Linköping inte är nån favoritplats för författaren. Kritiken är öppen och ganska svidande. Bortsett från detta är det samma, lite poetiska språk som fångar mig. En kan tycka att Malins alkoholproblem är tjatigt, men alkoholism är ju en sjukdom som det inte finns bot för. Denna sjukdom påverkar givetvis hennes relationer och förmåga att knyta an. Såriga relationer mellan mor och barn förekommer som en del av detta, bland annat Malins och hennes dotter Toves, för att nämna en. Ett tredje tema är sexmissbruk. Ja, i den här fjortonde delen tippar det lite över lite väl mycket i Malin snarare än i fallet. Samtidigt är det som vanligt spännande, framför allt i slutet, och mycket våldsamt. Jag lyckas inte lista ut mördarens identitet, vilket i sig ger en stjärna.
Mitt omdöme blir högt.
Nu är det vinter i Linköping. Ett gammalt fall med en mördad pojke skaver för Malin Fors och hennes kollegor. Pojken hittades mördad med en svårt sargad kropp på en äng. En dag hör en kvinna i Algeriet av sig och påstår sig vara mamma till pojken. Samtidigt visar konstnären Erik Ingemar Karlsson verk som föreställer den döde pojken, nåt som gör att det hela tar en ny och ännu mer våldsam vändning. Utöver detta kämpar Malin mot alkoholen och ett brustet hjärta.
Det blir ganska tidigt i boken uppenbart att Linköping inte är nån favoritplats för författaren. Kritiken är öppen och ganska svidande. Bortsett från detta är det samma, lite poetiska språk som fångar mig. En kan tycka att Malins alkoholproblem är tjatigt, men alkoholism är ju en sjukdom som det inte finns bot för. Denna sjukdom påverkar givetvis hennes relationer och förmåga att knyta an. Såriga relationer mellan mor och barn förekommer som en del av detta, bland annat Malins och hennes dotter Toves, för att nämna en. Ett tredje tema är sexmissbruk. Ja, i den här fjortonde delen tippar det lite över lite väl mycket i Malin snarare än i fallet. Samtidigt är det som vanligt spännande, framför allt i slutet, och mycket våldsamt. Jag lyckas inte lista ut mördarens identitet, vilket i sig ger en stjärna.
Mitt omdöme blir högt.