Rebecca och Djävulens söner
Bok av Renée Ripman
Rebecca plågas av svåra mardrömmar. Drömmarna är färgstarka och otroligt verklighetstrogna, och när Rebecca vaknar på mornarna är hon öm och täckt av blåmärken. Varje natt jagas hon av en varelse med intensivt gröna ögon som påstår att hon tillhör honom och att det är meningslöst att göra motstånd. Rebecca fruktar sömnen, men trots det kan hon inte låta bli att känna sig dragen till varelsen. Det är något med honom som väcker en slumrande åtrå till liv inom henne ... När Rebecca en dag blir bortförd av en okänd man tvingas hon till sist inse att drömmarna kanske inte bara var drömmar ändå. Vem är mannen med de gröna ögonen? Och vad vill han henne?
Renée Ripman är en svensk författare och designer. Hon växte upp på Gotland och har nu en familj med sin man på sju barn och två barnbarn. Hennes intresse för litteratur väcktes när hon läste "Outlander" och sedan dess har hon haft ett stort intresse för annorlunda och omöjlig kärlek, teman som starkt präglar hennes debutroman "Rebecca och djävulens söner".
3,5/5
Trots att det tydligt och klart står erotik på baksidan, blev jag förvånad när jag började läsa och det var ganska våldsamt och grafiskt. Mycket har det nog med att göra att jag läste den här som en e-bok, och inte hade granskat baksidan på samma sätt som jag hade gjort när det handlar om en fysisk bok. Och jag är en sådan som måste ha skämskudde framme om det blir väldigt grafiskt och skummar gärna igenom sådana partier, så recensionen kommer egentligen att vara utebliven från den erotiska delen, eller i alla fall skumma igenom även i det läget.
Jag gillar grundidén med den här boken. Att Rebecca blir bortrövad av en son till djävulen, som anser att de är menade för varandra och att det har varit menat sedan för alltid, samtidigt som han kämpar om att få sin far att acceptera det. Det gör han inte, och inte Rebecca heller.
Persongalleriet är lagom stort, och för den som är lite mer bevandrad i olika mytologier är det också ganska välkända namn. Jag, som älskar fornnordisk mytologi och legender generellt, blir glad av att se att sådana ställen som Asgård får ta plats i ett sådant här sammanhang, och att det också lever parallellt med det kristna himmeln och helvetet, utan att det tydligt finns någon gradskillnad mellan dem. Det är mer som olika riken bara. Dessutom är jag väldigt förtjust i gråskalan som finns. Djävulen är inte enbart ond (men nästan) och Gud är definitivt inte bara god, fastän han vill att det ska verka så. Rebecca som huvudkaraktär tycker jag är välskriven och står upp för sig själv så mycket hon bara kan, vilket inte alls kan vara lätt i den situation hon har hamnat i.
Det tar ett litet tag för mig att komma in i språket, då Ripman inte alltid skriver som jag själv skulle uttrycka mig, men när jag väl kommit in i det flyter läsningen på utan problem och jag fastnar snart i allt spännande som händer (och skummar över resten, även om jag tycker att det har sin plats i den här historien också).
Trots att det tydligt och klart står erotik på baksidan, blev jag förvånad när jag började läsa och det var ganska våldsamt och grafiskt. Mycket har det nog med att göra att jag läste den här som en e-bok, och inte hade granskat baksidan på samma sätt som jag hade gjort när det handlar om en fysisk bok. Och jag är en sådan som måste ha skämskudde framme om det blir väldigt grafiskt och skummar gärna igenom sådana partier, så recensionen kommer egentligen att vara utebliven från den erotiska delen, eller i alla fall skumma igenom även i det läget.
Jag gillar grundidén med den här boken. Att Rebecca blir bortrövad av en son till djävulen, som anser att de är menade för varandra och att det har varit menat sedan för alltid, samtidigt som han kämpar om att få sin far att acceptera det. Det gör han inte, och inte Rebecca heller.
Persongalleriet är lagom stort, och för den som är lite mer bevandrad i olika mytologier är det också ganska välkända namn. Jag, som älskar fornnordisk mytologi och legender generellt, blir glad av att se att sådana ställen som Asgård får ta plats i ett sådant här sammanhang, och att det också lever parallellt med det kristna himmeln och helvetet, utan att det tydligt finns någon gradskillnad mellan dem. Det är mer som olika riken bara. Dessutom är jag väldigt förtjust i gråskalan som finns. Djävulen är inte enbart ond (men nästan) och Gud är definitivt inte bara god, fastän han vill att det ska verka så. Rebecca som huvudkaraktär tycker jag är välskriven och står upp för sig själv så mycket hon bara kan, vilket inte alls kan vara lätt i den situation hon har hamnat i.
Det tar ett litet tag för mig att komma in i språket, då Ripman inte alltid skriver som jag själv skulle uttrycka mig, men när jag väl kommit in i det flyter läsningen på utan problem och jag fastnar snart i allt spännande som händer (och skummar över resten, även om jag tycker att det har sin plats i den här historien också).