Nattfalkarna
The Night Hawks
Elly Griffiths
Nattfalkarna är den trettonde delen i Elly Griffiths bästsäljande kriminalserie om rättsarkeologen Ruth Galloway.
En grupp metallsökare som kallar sig Nattfalkarna är ute och söker efter skatter på stranden i North Norfolk när de hittar ett lik. Den döde är en pojke från trakten. Kriminalinspektör Nelson tror att det skett en olycka, men kort därefter mördas ett par på en isolerad gård i närheten som heter Black Dog.
Det dröjer inte länge förrän Ruth gräver fram kvarlevorna av en enorm hund i trädgården till det stora huset. Lokala sägner berättar om en svart hund som visar sig för människor innan de dör. Alla ledtrådar för Ruth och Nelson tillbaka till gården. Ruth är inte lättskrämd, men Black Dog ger henne kalla kårar ...
Den trettonde och till svenska senast översatta delen i Ruth Galloway-serien av Elly Griffiths ville jag inte vara utan. Efter jul 2021 blev Nattfalkarna inköpt. Det blev det nya årets (2022) andra lästa bok.
Ruth Galloway är tillbaka i Norfolk som prefekt på sitt gamla jobb på universitetet. Hon har flyttat från sin sambo och är tillbaka i närheten av kommissarie Harry Nelson, som hon har dottern Kate med. Nelson är fortfarande gift och förhållandet mellan honom och Ruth är minst sagt lite komplicerat. Men… Nelson kallar in Ruth i en utredning som rör en grupp amatörarkeologer och metallsökare. Nattfalkarna hittar inte bara en stor bronsåldersskatt, de hittar även ett lik intill. Utöver detta ramlar Nattfalkarna på ett mord/självmord. På en ödslig gård ligger en forskare och hans fru döda. Har maken skjutit sin fru och därefter tagit sitt eget liv? De båda fallen är mer komplicerade än vid första ögonkastet. I trädgården till parets ödsliga hus finns dessutom ett lik begravt.
Det här är en ganska typisk Ruth Galloway-deckare. Fokus ligger faktiskt inte på hennes förhållande med Nelson. Detta skildras en smula ironiskt ur Ruths synvinkel. I stället får läsaren se hur väl de två samarbetar, han som polis, hon som rättsarkeolog. Jag gillar de kortfattade beskrivningarna av personerna. Det gör dem liksom på pricken mänskliga, på nåt vis – och jag som läsare får vara med och bestämma. Slutet är oväntat och spännande – och lämnar en cliffhanger.
För övrigt blir det pluspoäng till författaren för hänvisning till Uppsala universitet som ett prestigefyllt universitet. Däremot blir det minuspoäng till översättaren som tror att det står ättika på borden i en fish ‘n chips-restaurang. I det här fallet skulle engelskans ‘vinegar’ ha översatts med ”vinäger”.
Mitt omdöme blir naturligtvis det högsta.
Ruth Galloway är tillbaka i Norfolk som prefekt på sitt gamla jobb på universitetet. Hon har flyttat från sin sambo och är tillbaka i närheten av kommissarie Harry Nelson, som hon har dottern Kate med. Nelson är fortfarande gift och förhållandet mellan honom och Ruth är minst sagt lite komplicerat. Men… Nelson kallar in Ruth i en utredning som rör en grupp amatörarkeologer och metallsökare. Nattfalkarna hittar inte bara en stor bronsåldersskatt, de hittar även ett lik intill. Utöver detta ramlar Nattfalkarna på ett mord/självmord. På en ödslig gård ligger en forskare och hans fru döda. Har maken skjutit sin fru och därefter tagit sitt eget liv? De båda fallen är mer komplicerade än vid första ögonkastet. I trädgården till parets ödsliga hus finns dessutom ett lik begravt.
Det här är en ganska typisk Ruth Galloway-deckare. Fokus ligger faktiskt inte på hennes förhållande med Nelson. Detta skildras en smula ironiskt ur Ruths synvinkel. I stället får läsaren se hur väl de två samarbetar, han som polis, hon som rättsarkeolog. Jag gillar de kortfattade beskrivningarna av personerna. Det gör dem liksom på pricken mänskliga, på nåt vis – och jag som läsare får vara med och bestämma. Slutet är oväntat och spännande – och lämnar en cliffhanger.
För övrigt blir det pluspoäng till författaren för hänvisning till Uppsala universitet som ett prestigefyllt universitet. Däremot blir det minuspoäng till översättaren som tror att det står ättika på borden i en fish ‘n chips-restaurang. I det här fallet skulle engelskans ‘vinegar’ ha översatts med ”vinäger”.
Mitt omdöme blir naturligtvis det högsta.