Bränd fågel
Linda Hjerth Axelsson
Lucretia ser sig om över axeln och stryker med handen över bokens framsida. Med en snabb rörelse föser hon en halv rad med böcker åt sidan så att det bildas ett stort mellanrum mellan dem och resten av böckerna. Sedan ställer hon boken innanför raden och skjuter ihop böckerna så att den inte syns.
Omma har precis blivit sviken av sin enda vän när hon lånar en bok som ser väldigt gammal ut. Den verkar spännande, men visar sig vara ond och omöjlig att lämna tillbaka. Samtidigt träffar hon Mange och kan inte fatta att en kille som han vill vara med just henne. Vem är han egentligen? Varför vill han så gärna att de ska gömma sig i fängelsehålan när det är spökvandring på slottet? Och varför försöker han förvandla henne till skolans snyggaste tjej? Är han hennes goda fe eller är han ond, precis som boken?
Omma går in på biblioteket och lånar en bok när hon har blivit sviken av sin enda vän. Boken ser väldigt gammal ut och verkar spännande men när den inte alls är det hon tänker sig visar den sig vara omöjlig att lämna tillbaka till biblioteket. I samma veva dyker en ung kille upp, Mange. Omma förstår inte att han verkar vara intresserad av just henne men kan inte skaka av sig att det är något som känns konstigt. Han verkar väldigt intresserad av att hon ska förvandlas till skolans snyggaste tjej, och att de ska gömma sig i fängelsehålan under spökvandringen på det gamla slottet, men Omma kan inte alls förstå varför. Tills hon börjar nysta lite djupare i det hela och inser att hon har hamnat mitt i en magisk historia.
Det tog ett tag in i läsningen innan jag var tvungen att stanna upp och tänka: ”Men, det här låter ju väldigt mycket som Vadstena.” Och även om det inte står uttryckligen någonstans, blev jag mer och mer varse om att det nog är just Vadstena och Vadstena slott som är inspirationen till Bränd fågel. Inte minst för Mange eller att det är Vadstena slott som finns på omslaget. Själv har jag spelat Gustav Vasas son, den galne Hertig Magnus, flera gånger under mörkervandringar på slottet så då blev det genast mycket roligare. Men det gjorde tyvärr också att jag hade svårare att distansera mig från det påhittade och hur det ser ut på riktigt på slottet men för andra läsare har jag svårt att tänka mig att en sådan sak stör.
Jag tycker om Omma som karaktär, och man kan verkligen känna med henne i hur ensam hon känner sig, i hur mycket hon vill passa in men inte känner att hon gör det och hur glad hon blir när Mange dyker upp, för att sedan bli besviken när han snarare verkar vilja ändra på henne totalt. Och vem av oss bokälskare har inte velat hitta en magisk bok på biblioteket? Jag tycker om Mange som karaktär också, för han är så svår att få grepp om.
Det är en lagom mix av spänning, lite obehag och att Omma är den som löser det mesta men att hon ändå inte är rädd för att be om hjälp när det blir för mycket. Den här boken passar definitivt målgruppen bokslukaråldern både i berättelse och berättarstil.
Det tog ett tag in i läsningen innan jag var tvungen att stanna upp och tänka: ”Men, det här låter ju väldigt mycket som Vadstena.” Och även om det inte står uttryckligen någonstans, blev jag mer och mer varse om att det nog är just Vadstena och Vadstena slott som är inspirationen till Bränd fågel. Inte minst för Mange eller att det är Vadstena slott som finns på omslaget. Själv har jag spelat Gustav Vasas son, den galne Hertig Magnus, flera gånger under mörkervandringar på slottet så då blev det genast mycket roligare. Men det gjorde tyvärr också att jag hade svårare att distansera mig från det påhittade och hur det ser ut på riktigt på slottet men för andra läsare har jag svårt att tänka mig att en sådan sak stör.
Jag tycker om Omma som karaktär, och man kan verkligen känna med henne i hur ensam hon känner sig, i hur mycket hon vill passa in men inte känner att hon gör det och hur glad hon blir när Mange dyker upp, för att sedan bli besviken när han snarare verkar vilja ändra på henne totalt. Och vem av oss bokälskare har inte velat hitta en magisk bok på biblioteket? Jag tycker om Mange som karaktär också, för han är så svår att få grepp om.
Det är en lagom mix av spänning, lite obehag och att Omma är den som löser det mesta men att hon ändå inte är rädd för att be om hjälp när det blir för mycket. Den här boken passar definitivt målgruppen bokslukaråldern både i berättelse och berättarstil.