Felet med Eden
E. P. Uggla
Felet med Eden är första delen i en gastkramande dystopi om världen efter en dödlig pandemi.
När sjuttonåriga Ava vaknar från den nya influensan tillhör hon de äldsta i världen. Influensan har dödat nästan alla utom de riktigt unga. Hon har hamnat i Eden, det paradis som en klick av de äldre överlevarna har byggt. Men Eden framstår mer och mer som en oförsonlig plats, där empati är ett skällsord och alla tvingas tävla mot varandra.
Frågorna gnager i Ava. Varför har hon, begåvad men sällan bäst, placerats med eliten? Och hur har ett helt nytt samhälle kunnat skapas på bara några månader?
Alla frågor landar i samma svar: Något är skrämmande fel med Eden.
4,5/5
Felet med Eden är första delen i en dystopisk serie med målgruppen unga vuxna, men den fungerar även alldeles utmärkt för äldre läsare, och antagligen även en del längre.
Något jag uppskattar med den här serien är att det börjar pang på och att det händer saker redan från början till slut. Annars är ju det någonting som kan vara faran med första delen till en serie när en ny värld måste etableras. Här får vi följa Ava, som redan från början ställer sig skeptisk till Eden, det paradis hon ska ha hamnat i där allt är rättvist. Men är det verkligen det? Eden premierar kunskap, men tycker att empati är roten till varför världen som den var tidigare gick under.
Persongalleriet är visserligen ganska stort, men jag tycker att det är tydligt vem som är vem och varför de är med. Ingen person är med utan anledning och inga röda trådar lämnas fladdrande i vinden mot slutet av boken. Det är avslutat, även om det är en massiv cliffhanger och något som får mig att direkt vilja läsa en uppföljare (som inte har kommit ut än, the horror!!). Jag uppskattar Avas personlighet som huvudkaraktär. Hon ställer frågor och går inte med på det som har bestämts ska vara rätt. Jag gillar också Kenji, men ställer mig lite frågande till att det alltid måste finnas kärlekshistorier och kroppskommenterar. Jag tror att den här boken hade kunnat vara minst lika bra utan, även om jag tycker om hur det utvecklar sig.
Något jag verkligen tycker om, är hur E.P. Uggla inte räds för att ta upp jobbiga saker, som sorg efter döda familjemedlemmar, ofrivilliga sexuella handlingar och misär. Samtidigt tas också mycket fina saker upp, som empati (hur ovälkommen den än är i ett samhälle), vänskap och civilkurage.
På omslaget står det ”En Hungerspelen för 2020-talet” och det kan jag absolut tänka mig stämmer, i och med att det här också handlar om att tävla för sin egen vinnings skull och för att få leva det bästa livet som man kan. För även om Ava har hamnat högst upp i pyramiden, finns det många som inte alls har det lika bra.
Felet med Eden släpps perfekt i och med den halvdödsdömda känslan som har kommit med Covid-19-pandemin. Även här möter vi en värld efter en pandemi, och vi kan ju bara hoppas att det verkligen, verkligen, verkligen inte är åt det här hållet vi är på väg.
Språkligt sett är det en väldigt bra bok och passar målgruppen bra utan att vara ett för svårt språk eller för lätt heller för den delen.
Och vad är egentligen felet med Eden? Jo, det allra, allra mesta. Omslaget däremot, är det minsann inget fel på. Johan Leion har skapat ett oerhört snyggt och tilltalande omslag som man nästan skulle vilja ha på väggen.
Felet med Eden är första delen i en dystopisk serie med målgruppen unga vuxna, men den fungerar även alldeles utmärkt för äldre läsare, och antagligen även en del längre.
Något jag uppskattar med den här serien är att det börjar pang på och att det händer saker redan från början till slut. Annars är ju det någonting som kan vara faran med första delen till en serie när en ny värld måste etableras. Här får vi följa Ava, som redan från början ställer sig skeptisk till Eden, det paradis hon ska ha hamnat i där allt är rättvist. Men är det verkligen det? Eden premierar kunskap, men tycker att empati är roten till varför världen som den var tidigare gick under.
Persongalleriet är visserligen ganska stort, men jag tycker att det är tydligt vem som är vem och varför de är med. Ingen person är med utan anledning och inga röda trådar lämnas fladdrande i vinden mot slutet av boken. Det är avslutat, även om det är en massiv cliffhanger och något som får mig att direkt vilja läsa en uppföljare (som inte har kommit ut än, the horror!!). Jag uppskattar Avas personlighet som huvudkaraktär. Hon ställer frågor och går inte med på det som har bestämts ska vara rätt. Jag gillar också Kenji, men ställer mig lite frågande till att det alltid måste finnas kärlekshistorier och kroppskommenterar. Jag tror att den här boken hade kunnat vara minst lika bra utan, även om jag tycker om hur det utvecklar sig.
Något jag verkligen tycker om, är hur E.P. Uggla inte räds för att ta upp jobbiga saker, som sorg efter döda familjemedlemmar, ofrivilliga sexuella handlingar och misär. Samtidigt tas också mycket fina saker upp, som empati (hur ovälkommen den än är i ett samhälle), vänskap och civilkurage.
På omslaget står det ”En Hungerspelen för 2020-talet” och det kan jag absolut tänka mig stämmer, i och med att det här också handlar om att tävla för sin egen vinnings skull och för att få leva det bästa livet som man kan. För även om Ava har hamnat högst upp i pyramiden, finns det många som inte alls har det lika bra.
Felet med Eden släpps perfekt i och med den halvdödsdömda känslan som har kommit med Covid-19-pandemin. Även här möter vi en värld efter en pandemi, och vi kan ju bara hoppas att det verkligen, verkligen, verkligen inte är åt det här hållet vi är på väg.
Språkligt sett är det en väldigt bra bok och passar målgruppen bra utan att vara ett för svårt språk eller för lätt heller för den delen.
Och vad är egentligen felet med Eden? Jo, det allra, allra mesta. Omslaget däremot, är det minsann inget fel på. Johan Leion har skapat ett oerhört snyggt och tilltalande omslag som man nästan skulle vilja ha på väggen.