Natriumklorid
Natrium Chlorid
Jussi Adler-Olsen
När en kvinna begår självmord på sin 60-årsdag kommer ett olöst fall från 1988 upp i ljuset. Under tre årtionden har en lång rad människor fallit offer för en våldsam mördare med en sällsynt förmåga att dölja sina brott. Carl, Rose, Assad och Gordon på Avdelning Q - som redan är pressade på grund av coronapandemin - står inför ett av sina mest komplexa och svårlösta fall någonsin.
En tisdag i mars 2022 trillade det in ett vitt kuvert med posten. Kuvertet innehöll riktigt spännande läsning i form av den nionde delen i Jussi Adler-Olsens Avdelning Q-serie. Jag har läst de åtta första böckerna i serien och gillade dem mycket, så det var inte svårt att tacka ja till att recensera, kriminalromanen Natriumklorid. Tack till Bonniers!
Coronapandemin härjar när Carl Mørck, Rose och de andra på Avdelning Q får ett kallt fall med många bottnar på sina bord. Läsaren får en del bakgrund och fakta i form av tidigare händelser. En kvinna begår självmord på sin 60-årsdag. Det är när hon – och en möglig tårta hittas – som det olösta fallet från 1988 dyker upp. Snart upptäcker gruppen att flera personer har under 30 år blivit mördade av nån som uppenbarligen är duktig på att dölja brotten. Fallen kan vara knutna till nutid dessutom.
Som alltid när berättelser från olika tidsepoker återges tar det en stund innan jag kan få ett sammanhang. Huvudpersonerna är bekanta sen tidigare, men inte bara fallet utan även de är komplexa. Författaren återger inte så mycket mer än det som är uppenbart när det gäller just karaktärerna. Vissa, ganska väsentliga, fakta nämns liksom lite i förbifarten. I stället får jag som läsare använda min tankeförmåga ganska mycket för att se personerna som de är. Det är både en utmaning och riktigt intressant.
En del karaktärer och händelser skildras dessutom i torr humor-stil, vilket jag gillar mycket. Och så har jag lärt mig paraplytricket – bäst att vissa ser upp…
Både spännande och rolig läsning, med andra ord, men också lite väl utdragen (det vill säga lite för långt). Boken slutar med en cliffhanger.
Mitt omdöme blir högt.
Coronapandemin härjar när Carl Mørck, Rose och de andra på Avdelning Q får ett kallt fall med många bottnar på sina bord. Läsaren får en del bakgrund och fakta i form av tidigare händelser. En kvinna begår självmord på sin 60-årsdag. Det är när hon – och en möglig tårta hittas – som det olösta fallet från 1988 dyker upp. Snart upptäcker gruppen att flera personer har under 30 år blivit mördade av nån som uppenbarligen är duktig på att dölja brotten. Fallen kan vara knutna till nutid dessutom.
Som alltid när berättelser från olika tidsepoker återges tar det en stund innan jag kan få ett sammanhang. Huvudpersonerna är bekanta sen tidigare, men inte bara fallet utan även de är komplexa. Författaren återger inte så mycket mer än det som är uppenbart när det gäller just karaktärerna. Vissa, ganska väsentliga, fakta nämns liksom lite i förbifarten. I stället får jag som läsare använda min tankeförmåga ganska mycket för att se personerna som de är. Det är både en utmaning och riktigt intressant.
En del karaktärer och händelser skildras dessutom i torr humor-stil, vilket jag gillar mycket. Och så har jag lärt mig paraplytricket – bäst att vissa ser upp…
Både spännande och rolig läsning, med andra ord, men också lite väl utdragen (det vill säga lite för långt). Boken slutar med en cliffhanger.
Mitt omdöme blir högt.