Gå med mig till hörnet
Bok av Anneli Furmark
GÅ MED MIG TILL HÖRNET är en serieroman om en vändning, och om en oväntad förälskelse vid en tidpunkt i livet då de inblandade hade trott att lugnet skulle infinna sig.
Elise är en bra bit över 50, hon lever i en stabil och ordnad tillvaro, gift med Henrik sedan 25 år, barnen är utflugna. De betraktar sitt äktenskap som lyckligt och lugnt till den dagen Elise träffar Dagmar på en vernissage. Dagmar (som också är gift) och Elise bor långt från varandra, men attraktionen är stark och under en oroväckande varm och torr sommar inleder de en relation som delvis på grund av avståndet mycket liknar en tonårsförälskelse, med allt vad den innebär av sms, låtlistor och chatsamtal. De säger att de är som Brokeback Mountain med kulturtanter istället för cowboys. Sen tar allt en oväntad vändning, åtminstone oväntad för Elise.
Ganska länge stod en lite annorlunda bok på min inköpslista. När jag senast nätshoppade ett gäng böcker var Anneli Furmarks bok Gå med mig till hörnet med i beställningen. En bokmal som jag skulle läsa en serieroman. Det gick nån månad innan jag skred till verket. På ett par dar hade jag läst ut boken.
Boken handlar om Elise och Dagmar. Elise är 50+ och gift med Henrik. Hennes söner har flyttat hemifrån. En dag träffar hon Dagmar på en vernissage. Dagmar är gift med en kvinna och har också barn. Det uppstår en stark attraktion dem emellan. De inleder en avståndsrelation som i mångt och mycket påminner om en tonårsförälskelse. Men de träffas också. Då är alla sms och telefonsamtal i ur och skur, på soliga parkbänkar och i kalla gathörn, bortblåsta. Frågan är bara hur länge.
Det här är riktigt bra. Inte trodde jag att en seriebok skulle fånga mitt intresse – och hålla det kvar. Men så var fallet. Bilderna skildrar fint de olika stämningarna och känslorna, främst hos Elise. Elise slits mellan sina känslor och kärlek för och till både Henrik och Dagmar och det är mest ur hennes perspektiv berättelsen växer fram. Där finns glädje och sorg, kärlek och tårar, rädsla för ensamheten, men inte så mycket rädsla för vad omgivningen ska tycka. Det gör att boken känns både realistisk och nutida. Författaren väjer inte för att skildra det svåra i olika livsval. Detta ger mig som läsare en hel del att tänka på.
Mitt omdöme blir det högsta.
Boken handlar om Elise och Dagmar. Elise är 50+ och gift med Henrik. Hennes söner har flyttat hemifrån. En dag träffar hon Dagmar på en vernissage. Dagmar är gift med en kvinna och har också barn. Det uppstår en stark attraktion dem emellan. De inleder en avståndsrelation som i mångt och mycket påminner om en tonårsförälskelse. Men de träffas också. Då är alla sms och telefonsamtal i ur och skur, på soliga parkbänkar och i kalla gathörn, bortblåsta. Frågan är bara hur länge.
Det här är riktigt bra. Inte trodde jag att en seriebok skulle fånga mitt intresse – och hålla det kvar. Men så var fallet. Bilderna skildrar fint de olika stämningarna och känslorna, främst hos Elise. Elise slits mellan sina känslor och kärlek för och till både Henrik och Dagmar och det är mest ur hennes perspektiv berättelsen växer fram. Där finns glädje och sorg, kärlek och tårar, rädsla för ensamheten, men inte så mycket rädsla för vad omgivningen ska tycka. Det gör att boken känns både realistisk och nutida. Författaren väjer inte för att skildra det svåra i olika livsval. Detta ger mig som läsare en hel del att tänka på.
Mitt omdöme blir det högsta.