Mannen som dog två gånger : Torsdagsmordklubben 2
Richard Osman
Ibrahim, en av de fyra i Torsdagsmordklubben på Cooper Chase råkar illa ut vid ett rån. Förövaren är en 16-årig pojke med band till den lokala knarkdrottningen Connie. Elizabeth, Ron och Joyce bestämmer sig omedelbart för att sätta fast den skyldige.
Den svindlande jakten på de inblandade blir upptakten till en rad ovanliga och blodiga händelser som leder till oväntade avslöjanden om Elizabeths tidigare liv, innan den inte alldeles snövita sanningen avslöjas. Några blir livets vinnare, några förlorar allt - inte bara förmögenheter.
4,5/5
En av medlemmarna i Torsdagsklubben blir utsatt för ett rån och misshandlas. De andra bestämmer sig för att sätta fast den skyldige, som visar sig vara en sextonåring med koppling till stadens nya knarkdrottning som polisen försöker sätta fast. Samtidigt kommer en del av Elizabeths förflutna upp till ytan och klubben får flera brott att nysta i samtidigt.
Mannen som dog två gånger är fortsättningen på Torsdagsmordklubben-serien och det märks att Richard Osman redan har blivit varmare i kläderna som författare. Dels kanske det beror på att det inte är lika många karaktärer som måste presenteras, eftersom de kommer från tidigare del i serie men jag tycker också att det är ett bättre flyt och driv i den här boken än den tidigare.
Även här är det ett stort persongalleri, men eftersom det är mindre nya bekantskaper tycker jag inte att det gör lika mycket som i förra boken. Alla medlemmar i Torsdagsmordklubben har blivit varmare i kläderna och skiljer sig åt på ett tydligare sätt. Dessutom tycker jag om att Joyce får mycket mer plats som intelligent kvinna i den här boken och inte bara en trevlig liten mormorsfigur. Hon spelar mycket mer på det den här gången, och det nyfunna självförtroendet passar henne bra. Jag tycker också om att det inte bara är glada miner utan det får vara en gråskala med svaghet och styrka, motsättningar och små identitetskriser.
Vi följer både händelserna direkt och genom Joyce små dagsboksanteckningar och det tycker jag är trevligt. Det ger lite andningspaus i allt som händer och i den här boken blir det ännu bättre att det just är Joyce inre små tankar vi följer eftersom hon får så mycket mer plats. Det är också bra att Elizabeths förflutna får mycket mer plats, för det ger en liten föraning till varför hon är som hon är. Är allt trovärdigt? Nej, verkligen inte. Men det är också lite av tjusningen med läsningen. Min första tanke när jag läste seriens första del var ”oj, så brittiskt” och det håller i sig även här. Det är lite som att hoppa in i pensionärsversionen av Morden i Midsomer och det är jag oerhört förtjust i.
Språket är bra och Ing-Britt Björklunds översättning flyter på bra. Trots att boken är nästan 400 sidor lång märks det inte, utan det är en snabb läsning med mycket action och vändningar. Inget känns oavslutat när boken är färdig utan alla lösa trådar har knutits ihop men det är fortfarande öppet för flera äventyr för Torsdagsmordklubben och jag ser fram emot dem.
En av medlemmarna i Torsdagsklubben blir utsatt för ett rån och misshandlas. De andra bestämmer sig för att sätta fast den skyldige, som visar sig vara en sextonåring med koppling till stadens nya knarkdrottning som polisen försöker sätta fast. Samtidigt kommer en del av Elizabeths förflutna upp till ytan och klubben får flera brott att nysta i samtidigt.
Mannen som dog två gånger är fortsättningen på Torsdagsmordklubben-serien och det märks att Richard Osman redan har blivit varmare i kläderna som författare. Dels kanske det beror på att det inte är lika många karaktärer som måste presenteras, eftersom de kommer från tidigare del i serie men jag tycker också att det är ett bättre flyt och driv i den här boken än den tidigare.
Även här är det ett stort persongalleri, men eftersom det är mindre nya bekantskaper tycker jag inte att det gör lika mycket som i förra boken. Alla medlemmar i Torsdagsmordklubben har blivit varmare i kläderna och skiljer sig åt på ett tydligare sätt. Dessutom tycker jag om att Joyce får mycket mer plats som intelligent kvinna i den här boken och inte bara en trevlig liten mormorsfigur. Hon spelar mycket mer på det den här gången, och det nyfunna självförtroendet passar henne bra. Jag tycker också om att det inte bara är glada miner utan det får vara en gråskala med svaghet och styrka, motsättningar och små identitetskriser.
Vi följer både händelserna direkt och genom Joyce små dagsboksanteckningar och det tycker jag är trevligt. Det ger lite andningspaus i allt som händer och i den här boken blir det ännu bättre att det just är Joyce inre små tankar vi följer eftersom hon får så mycket mer plats. Det är också bra att Elizabeths förflutna får mycket mer plats, för det ger en liten föraning till varför hon är som hon är. Är allt trovärdigt? Nej, verkligen inte. Men det är också lite av tjusningen med läsningen. Min första tanke när jag läste seriens första del var ”oj, så brittiskt” och det håller i sig även här. Det är lite som att hoppa in i pensionärsversionen av Morden i Midsomer och det är jag oerhört förtjust i.
Språket är bra och Ing-Britt Björklunds översättning flyter på bra. Trots att boken är nästan 400 sidor lång märks det inte, utan det är en snabb läsning med mycket action och vändningar. Inget känns oavslutat när boken är färdig utan alla lösa trådar har knutits ihop men det är fortfarande öppet för flera äventyr för Torsdagsmordklubben och jag ser fram emot dem.