Tre systrar
Three sisters
Heather Morris
Ett löfte om att hålla ihop
En intensiv vilja att överleva
Från den internationellt bästsäljande författaren Heather Morris kommer den enastående avslutningen på Tatueraren i Auschwitz-trilogin.
Som barn ger Cibi, Magda och Livia ett löfte till sin far - att de ska hålla ihop oavsett vad som händer i livet. Flera år senare skickas 15-åriga Livia till Auschwitz och 19-åriga Cibi följer med henne, fast besluten att hålla sitt löfte och skydda sin syster, eller dö med henne. I deras hemstad i Slovakien håller sig 17-åriga Magda gömd från nazisterna men det tar inte lång tid förrän även hon tillfångatas och skickas till Auschwitz.
Återförenade i förintelselägret avger systrarna ett nytt löfte: att de ska klara sig levande genom det här. Deras kamp för överlevnad tar dem från Auschwitz fasor till en dödsmarsch genom det krigshärjade Europa, och så småningom hem till det nu kommuniststyrda Slovakien. Fast beslutna att börja om på nytt tar sig Cibi, Magda och Livia mot ett nytt mål: judarnas nya hemland Israel.
Cibi, Magda och Livia avger som barn ett löfte till sin far. De ska alltid hålla ihop och ta hand om varandra. Men så växer de upp och plötsligt börjar världen att förändras runt omkring dem. Hotet om kriget och straffarbete i Tyskland härjar och vänner blir till fiender. Magda läggs in på sjukhus för att hon ska undslippa att skickas till straffarbetet. Man tror att Livia är för ung för att tas ifrån familjen och Cibi är inte hemma. Men de har fel. Livia beordras inställa sig för att åka till Tyskland och Cibi följer med henne. De hamnar i Auschwitz. Magda är hemma med mamma och morfar och de undslipper länge, men skickas till slut också mot lägren. Kan de hitta varandra? Och kan de överleva?
Det finns böcker som man läser för att må bra, böcker man läser för att de är spännande och böcker som man läser för att lära sig av och förfäras av historien. Tre systrar är definitivt i den sista kategorin men såklart finns också delar av de andra två i den. Det är förskräckligt att tänka att det är en historia som är så nära sanningen skönlitteratur kan komma och att Cibi, Magda och Livia verkligen var tvungna att uppleva den hemska svarta plump i mänsklighetens historia som också kallas för förintelsen. Ännu jobbigare blir det när man också då tänker på vart världen verkar vara på väg idag. Det här är en bok som behövs, och hela trilogin borde vara ett måste att läsa för varenda förbaskade människa. Så kanske en bättre värld skulle kunna födas.
Persongalleriet är visserligen stort, men allt fokuserar på de tre systrarna och alla andra blir lite mer bakgrundsfigurer. Många otrevliga bakgrundsfigurer som har sina roller och platser i historien, men ändå hjälper de till att förstärka och föra berättelsen framåt. Jag tycker om hur de tre systrarna porträtteras och hur Morris inte räds att berätta om det som är obehagligt och otrevligt. Det är väldigt målande beskrivet och jag tycker om att det följer systrarna från barndom till krigsåren och upplevelserna men också berättar om vad som händer därefter. Fotografierna i bokens mitt gör också att allting känns mycket mer levande och blir ett riktigt slag i magen om man skulle ha råka glömma bort för en stund att det faktiskt är riktiga liv man läser om. Jag tycker också om att personer från tidigare böcker vävs in för det visar ju också på att trots det stora dödsantalet, träffade fångar varandra.
Cibi, Magda och Livi har ”tur”. De lyckas få så pass bra positioner inom lägret att de inte behöver göra de allra mest jobbiga och utsatta arbetena, men med det kommer också skulden efteråt. Skulden för att ha överlevt medan andra dog. Att den finns med tror jag också är väldigt viktigt, för det är något som inte tänks på lika ofta, hur det känns efteråt. Det är inte bara upplevelsen i sig som kommer att sitta i så länge man lever, utan också skulden för att du finns kvar.
Språket är indragande och Ylva Mörks översättning är väldigt bra.
Det finns böcker som man läser för att må bra, böcker man läser för att de är spännande och böcker som man läser för att lära sig av och förfäras av historien. Tre systrar är definitivt i den sista kategorin men såklart finns också delar av de andra två i den. Det är förskräckligt att tänka att det är en historia som är så nära sanningen skönlitteratur kan komma och att Cibi, Magda och Livia verkligen var tvungna att uppleva den hemska svarta plump i mänsklighetens historia som också kallas för förintelsen. Ännu jobbigare blir det när man också då tänker på vart världen verkar vara på väg idag. Det här är en bok som behövs, och hela trilogin borde vara ett måste att läsa för varenda förbaskade människa. Så kanske en bättre värld skulle kunna födas.
Persongalleriet är visserligen stort, men allt fokuserar på de tre systrarna och alla andra blir lite mer bakgrundsfigurer. Många otrevliga bakgrundsfigurer som har sina roller och platser i historien, men ändå hjälper de till att förstärka och föra berättelsen framåt. Jag tycker om hur de tre systrarna porträtteras och hur Morris inte räds att berätta om det som är obehagligt och otrevligt. Det är väldigt målande beskrivet och jag tycker om att det följer systrarna från barndom till krigsåren och upplevelserna men också berättar om vad som händer därefter. Fotografierna i bokens mitt gör också att allting känns mycket mer levande och blir ett riktigt slag i magen om man skulle ha råka glömma bort för en stund att det faktiskt är riktiga liv man läser om. Jag tycker också om att personer från tidigare böcker vävs in för det visar ju också på att trots det stora dödsantalet, träffade fångar varandra.
Cibi, Magda och Livi har ”tur”. De lyckas få så pass bra positioner inom lägret att de inte behöver göra de allra mest jobbiga och utsatta arbetena, men med det kommer också skulden efteråt. Skulden för att ha överlevt medan andra dog. Att den finns med tror jag också är väldigt viktigt, för det är något som inte tänks på lika ofta, hur det känns efteråt. Det är inte bara upplevelsen i sig som kommer att sitta i så länge man lever, utan också skulden för att du finns kvar.
Språket är indragande och Ylva Mörks översättning är väldigt bra.