Det kom för mig i en hast
Bok av Maria Bouroncle
"Plötsligt slår det honom att fönstren inte immat igen som de brukar när hon hänger tvätt inomhus om vintern. Det luktar surt och är förunderligt tyst i huset.
'Var håller ungarna hus?' frågar han men får inget svar.
När Artur öppnar dörren till kammaren får han syn på den stora, runda kopparkitteln som står någon meter från tröskeln. Den är till hälften fylld av vatten, resten har runnit ut över golvet. Vattnet i den stora pannan är uppblandat med spyor."
Det är en kall påsk, våren 1929. Artur lämnar sin fru och sina tre barn i några timmar för att bege sig ut och hämta ved. När han kommer tillbaka har hans liv slagits i spillror. Berättelsen om Ingeborg Andersson, och vad som hände den där dagen 1929, har tidigare varit en väl förborgad hemlighet. Det tragiska familjeödet återberättas nu av Ingeborg Anderssons systers barnbarn, Maria Bouroncle.
Maria Bouroncle, född 1965 i Göteborg, är efter en lång karriär med internationellt biståndsarbete i Helsingfors, Köpenhamn och Washington DC tillbaka i sin hemstad som författare på heltid. "Det kom för mig i en hast: Berättelsen om barnamörderskan Ingeborg Andersson" är hennes debut.
En sann och väldigt sorglig historia.Maria har pusslat ihop historian om hennes mormors syster Ingeborg.
Ingeborg dränkte en dag sina tre barn,Tor,Efraim och Lucia i bykkaret.Vilken diagnos hon led av fick man aldrig svaret på men min tolkning efter att ha läst boken är en kombination av förlissningsdepression och bipolaritet Detta hände 1929 och då visste man inte så mycket om psykisk ohälsa.
I boken får vi följa Ingeborgs liv i fängelset och mentalsjukhuset.Hon känns som en väldigt skör person men också väldigt ensam.När hon får vara ifred i sin egen lilla bubbla är hon rätt tillfreds med livet men när krav ställs på henne brister det.
Maria målar upp sina släktingar på ett levande sätt,Ingeborgs skörhet,Arturs uppgivenhet känns väl.Även fängelsepersonal och sjukpersonal är bra beskrivna.Marias språk är målande ,man ser miljöerna framför sig likväl som man känner dofterna i de olika miljöbeskrivningarna.Samtidigt som berättelsen är väldigt sorglig så finns det ändå något vackert i den.Den blir också ett tidsdokument över hur psykisk ohälsa sågs på för cirka hundra år sedan.
Ingeborg dränkte en dag sina tre barn,Tor,Efraim och Lucia i bykkaret.Vilken diagnos hon led av fick man aldrig svaret på men min tolkning efter att ha läst boken är en kombination av förlissningsdepression och bipolaritet Detta hände 1929 och då visste man inte så mycket om psykisk ohälsa.
I boken får vi följa Ingeborgs liv i fängelset och mentalsjukhuset.Hon känns som en väldigt skör person men också väldigt ensam.När hon får vara ifred i sin egen lilla bubbla är hon rätt tillfreds med livet men när krav ställs på henne brister det.
Maria målar upp sina släktingar på ett levande sätt,Ingeborgs skörhet,Arturs uppgivenhet känns väl.Även fängelsepersonal och sjukpersonal är bra beskrivna.Marias språk är målande ,man ser miljöerna framför sig likväl som man känner dofterna i de olika miljöbeskrivningarna.Samtidigt som berättelsen är väldigt sorglig så finns det ändå något vackert i den.Den blir också ett tidsdokument över hur psykisk ohälsa sågs på för cirka hundra år sedan.