Anneli

Violet börjar på Elm Hollow Academy. Några år tidigare dog hennes pappa och lillasyster i en våldsam bilolycka. Elm Hollow är en prestigefull privatskola för unga kvinnor. Violet får nya vänner, hon som inte haft vänner förut. En död flicka hittas plötsligt på skolans område och efter det eskalerar händelserna i Violets liv.

Den som jämfört den här boken med Den Onda Cirkeln (The Craft) har förmodligen inte sett filmen och inte läst den här boken. Det övernaturliga/ritualistiska/häxeriet är typ 1% av boken. Boken består mest av långa monologer om filosofi, feminism, konsthistoria eller annat när tjejerna sitter på lektioner. Som ni förstår blev jag väldigt besviken av den här boken. The Craft är ju en av mina favoritfilmer!

Man får följa Violet, som knappast är en sympatisk huvudperson. Gång å gång blir jag irriterad på Violet, för att hon är lat, feg, ointressant och självisk. Visst behöver inte en huvudperson vara perfekt, men jag hade gärna sett nått som gjort det lättare att bry sig om henne. Violet och vänskapen med de fyra andra tjejerna är i fokus i den här boken. Det är en salig röra av svartsjuka, kärlek, lojalitet och avsky.

Varför fortsätte jag att läsa? Det fanns vissa händelser i boken som höll mig kvar, för att jag ville se vart det skulle leda. Tyvärr så blev jag inte speciellt nöjd över upplösningarna, de flesta kändes alla som en slags nödlösning. Boken är inte speciellt läskig, mest fylld av tonårsångest och misär.

Den får 1 av 5. Jag tyckte den var otroligt tråkig och långdragen. Lektionernas och filosofiklassernas monologer började jag skummade jag igenom bara för att kunna komma framåt. Den får i alla fall ändå ett betyg, eftersom den lyckades ändå hålla kvar mig till slutet och det fanns partier där Violet reflekterar över att vara kvinna, som jag tyckte var geniala och spot on!

Nekrofilen är skriven av Gabrielle Wittkop, detta var hennes debutroman 1972.

Man får läsa den praktiserande nekrofilens bisarra dagbok, hela romanen är skriven i jag-berättande. Boken handlar om en ensam man, som driver ett antikvariat på dagtid. Men om kvällarna gräver han upp lik som han lever ut sina lustar med. Allt eftersom tar huvudpersonen allt större och stötte risker.

Det här är inte en bok för känsliga och bekväma läsare. Det är en sorgligt vacker berättelse om att älska de döda. Gabrielle skriver sensuellt och poetisk, utan en moraliserande ton. Men jag har fått läsa boken några sidor i taget eftersom jag äcklats av de erotiska scenerna. Trots att det är en makaber bok, så blir inte den vulgär eller smaklös. Att Gabrielle Wittkop skriver om en Nekrofil, i jag-form på ett så språk som gör att jag känner medlidande för den vidriga huvudpersonen måste bara betyda att Gabrielle är en i särklass skicklig författare.

Jag har svårt att ge den ett betyg, eftersom jag knappt vågar rekommendera den. Men den är inte som nån annan skräck jag läst och eftersom den lyfte den avvikande sexualiteten på ett sånt gripande sätt, att berättelsen inte drevs av skuld får den 4 av 5. Dock kommer jag inte palla att läsa om den igen.

I korta drag så är spelet betydligt kortare än Witcher 3. som kommer från samma utvecklare. Huvudplotten är snabbt avklarad, vilket drog ner betyget för mig. Jag ville ha ett längre spel, men det betyder att jag gillade handlingen och plotten. Att bara gå runt i Night City är överväldigande. Ljudet av en folksamling är konstant, men musiken i spelet är topp! Röstskådespelet är dessutom riktigt bra och jag kan inte glömma att säga att miljöerna i spelet är riktigt snygga. Det känns verkligen som om man ramlat in i en dystopisk framtid, i stil med Blade Runner.

Cyberpunk 2077 handlar om huvudpersonen V, som spelare får man välja karaktärens kön och utseende. Man får även välja mellan tre olika bakgrunder, nomad, street-kid eller corporate. Jag startade min resa som corporate. Jag spelade på min PC, där spelet inte alls var så buggigt som det verkar varit på spelkonsol.

Huvudstoryn handlar kort och gott om att V under ett gig stjäl ett biochip, men måste sätta in det i sig själv för att inte det ska förstöras. Efteråt plågas V av ett digitalt spöke efter Johhny Silverhand och efter ett tag får V reda på att spöket kommer att ta över helt och hållet. Att V satte in biochipet var att skriva sin egna dödsdom, om inte V och Silverhand hittar en annan lösning i tid.

Det finns ganska mycket att göra; story- och sidouppdrag, pågående brott, kriminella utposter och gig som dyker upp på kartan eller i karaktärens telefon regelbundet. Men gemensamt känns det som om nästa alla alltid slutar med en shoot-out och att döda allt som rör sig. Jag försökte specialisera min karaktär som hacker, men när jag gång på gång blev nedskjuten när jag skulle göra ett uppdrag så gav jag upp och plockade upp det största vapnet jag hade.

Med det sagt, jag upplevde inte att jag hade så mycket valfrihet som spelet marknadsfördes med. Det är främsta anledningen till att jag inte ger spelet en 5:a.