Maria Johansson

Författaren Fredrik Backman har ju en speciell berättarstil och den kommer även till sin rätt i detta alster. Det är en ganska märklig historia vi tar del av; en frånskild 63-årig hemmafru tvingas ta ett jobb i samhället Borg. Den före detta hemmafrun framstår klart egensinnig, ja snusförnuftig kanske man kan säga, med egna idéer om hur allt ska göras. Men det är ju det som gör boken och storyn charmig, speciellt när den finanskris-drabbade byhålan Borg slutligen tar Britt-Marie till sitt hjärta. Allt går ju inte som på räls för Britt-Marie då hon kommer på kant med en del personer på grund av sitt osmidiga sätt. Britt-Marie känner ju inte till någon annan värld än den tillhörandes hemmafrun. Städjobbet hon tvingats ta läggs plötsligt ned och en sorti ur samhället väntar. Det blir då fotbollen som blir hennes räddning, Borgs fotbollslag saknar tränare och den enda till hands är Britt-Marie.

Jag gillar ju Backman och hans stil, så det spelar knappt någon roll vad han tar sig an. Den rentav banala grundstoryn lyfter med det finurliga språkets hjälp. Man rycks med i Britt-Maries jargong och vill följa hennes väg bland Borgs invånare. Jag förstår att boken sannolikt är en kärleksförklaring till små orters charm och kämpaglöd i bistra tider. Den visar även hur en som Britt-Marie finner sig själv och gör det bra, fastän hon är på okänd mark.

Mindre bra är väl helt enkelt att storyn känns rejält påhittad och overklig fastän det inte sker något direkt onaturligt. Jag menar alltså att personen Britt-Marie, hur charmig hon än är, knappast skulle klara sig så bra i de miljöer och situationer som beskrivs. Det är väl en ganska krystad sågning då det är fiktion, men tanken slog mig ibland när jag läste. Det hela kunde upplevas som en förskönad bild av en bistrare verklighet.

Boken är förmodligen lämpad till de flesta som kan läsa. Jag skulle kanske inte rekommendera den till de mest inbitna akademiker-typerna som tar sig själva på alltför stort allvar. Ett visst mått av humor och självdistans är nog ett måste.

Här får vi följa James Bowen och hans liv som gatumusikant på Londons gator. James lever ett minst sagt trassligt liv i samhällets bottenskikt och tvingas dagligen kämpa för sitt levebröd. När han efter en tids kämpande tilldelas en lägenhet på prov börjar livet ta en ny vändning och det dröjer inte länge förrän han träffar på en skadad och till synes övergiven katt, med röd päls. Att ta hand om en katt var det sista James hade tänkt sig i den situation han befann sig, men hans hjärta föll för den märkvärdigt kloka katten som fick namnet Bob. Boken handlar om relationen som växer fram mellan James och katten Bob då de tillsammans kämpar för att få livet att gå ihop. Ja, de båda lämnar inte varandras sida och får tillsammans uppleva både fasa och glädje på storstadens gator.

Det är lätt att rosa denna underbara bok som blev en internationell bästsäljare. Gatukatten Bob är helt enkelt oemotståndlig och relationen mellan James och Bob är så fin och innerlig att man inte behöver älska katter för att falla pladask för denna bok.

Jag kan inte påstå att det finns någonting som var mindre bra i denna rörande, glädjande och härliga bok. Jo, möjligtvis att den var för kort! Jag hade velat läsa så mycket mer om James och Bob i livets olika skeenden. Glädjande nog har dock James Bowen skrivit fler böcker om sitt liv med den särdeles förståndiga och smarta gatukatten.

Denna bok kan jag varmt rekommendera till alla som vill att det ska kännas i hjärtat när man läser. Här finns spänning, humor och kärlek i mängder. Det är lätt att gilla och ta de båda huvudaktörerna till sig då de är så behjärtansvärda att man inte kan lägga boken ifrån sig.

Ibland blir man positivt överraskad av en bok, och Lasaros tårar är enligt mig en sådan bok.
Handlingen spänner brett över många aspekter i livet, och för all del även geografiskt.
En ensam lite speciell kille boendes i Avesta söker kärleken i en thailändska. Han oroas över folks reaktion på sin "importfru" och försöker lite okonventionellt dölja henne. Lorens, som killen heter, vet inte att "importfrun" kommer med en minst sagt bisarr historia i bagaget. Hennes historia inbegriper ett svenskt missionärspar, som år 1977 söker grunda ett Guds tempel mitt i djungeln. Den osäkre mannen och den mer drivande missionärsfrun får där i djungelns fuktiga hetta problem i form av ett förvildat flickebarn.

Som sagt, jag överraskades av denna story som stack ut på många sätt. Den knepiga småstadskillen, det kufiska missionärsparet, och de sidofigurer som förhöjde läsupplevelsen.
Jag fick känslan av att författaren visste vad han skrev om, att han upplevt en del själv, att han kände till platserna som beskrevs.

En del brutala våldsinslag finns det, varpå en aning äckelkänsla infann sig, men det funkar bra i storyn. Man kan givetvis ana sig till vart berättelsen tar vägen, men vägen dit är ändå rikligt berikad. Spännande och överraskande? Ja!

Att hitta något negativt om boken är faktiskt svårt, men personligen gillar jag "stora världen" framför att läsa om små orters relationsdrama. Så jag fann väl delen om Thailand och handlingen där mer intressant. När Sunee (thailändskan) dyker upp i Avesta blir det dock mer spännande.

Jag antar att boken tilltalar öppensinnade individer som kan ta till sig alla delar av bokens budskap och förvecklingar. Spontant skulle jag väl också tro att man bör ha kommit upp lite i ålder och erfarenhet för att boken ska komma till sin rätt. Helt klart en bok för den med känsla för livet.