Fredrik Bolms

The Undercover Economist är en typisk "flygplatspocket", den där typen av bok som man köper för att ha någonting att läsa när man ska resa någonstans. Efter att ha läst den här boken kommer du veta hur mycket kaffekedjor som Starbucks tjänar på sitt kaffe. Du kommer också känna till varför kaffekedjor är så dominerande i stadsbilden, ligger det inte ett kaffeställe vid varje gathörn? Det kan upplevas så, och i Undercover Economist får du svar på varför.

De flesta koncepten och idéerna som introduceras i boken skildras objektivt och sakligt. Med det sagt är Harford i sanning en ekonom. Det innebär att han ibland slätar över ekonomiska orättvisor lite väl lättvindigt. Han går till exempel igenom många skäl till varför världens fattigaste länder är fattiga utan att riktigt ifrågasätta varför det förhåller sig så - mer än att förklara det enligt strikt mekanisk ekonomi. Ekonomer kan ofta framstå som att de ser på värden genom relativt känslofattiga glasögon, och det stämmer in också här.

Oavsett bokens eventuella tillkortakommanden så är det en av de bättre grundkurserna i ekonomi man kan ta del av och samtidigt vara väl underhållande. Världen framstår som lite mer okomplicerad efter att man har läst den här boken.

Under vulkanen är kanske den definitiva boken om alkoholism. I boken får vi stifta bekantskap med Geoffry Firmin, en brittisk handelskonsul som lever och arbetar i Mexiko och som spenderar i princip all sin tid med att dricka. Vi lär också känna Firmins fru Yvonne som bestämt sig för att en gång för alla försöka få sin make att släppa spriten. Händelseförloppet utspelar sig mot en av Mexikos mest färgstarka högtider, de dödas dag.

Vad som gör Under vulkanen till en såpass stark skildring är för att Lowry lyckas skildra alkoholismens svårigheter inifrån. Vi ser hela tiden världen från Firmins perspektiv. En man som sjunkit in långt i alkoholens dimvärld. Det är svårt att beskriva skildringen på ett sätt som inte får boken att låta rörig. För det är just det som är en av bokens stora styrkor. Firmins dagar är fragmentariska och förvirrade, han slocknar emellanåt och vaknar upp en tid senare utan att ha grepp om hur länge han sovit. Författaren hade själv stor erfarenhet av hur det var att leva med alkoholism. Det märks.

Under vulkanen är en poetisk och vacker bok som är snudd på obligatorisk läsning. Varmt rekommenderad och med en välförtjänt klassikerstatus.

Har du någonsin tänkt tanken att det bara måste finnas ett sätt att färdas i ljusets hastighet? Eller att teleportering på något sätt måste vara möjligt? Att tidsresor åtminstone borde vara möjligt i teorin? Kanske inte, men om du läser Physics of the Impossible får du reda på att alla de här sci fi-grejorna faktiskt är möjliga, under rätt förutsättningar. På vägen får du en repetition av idéer som du kanske tyckte var för tråkiga på skolans fysiklektioner.

Bokens författare Michio Kaku är en av de där vetenskapsmännen som har en förmåga att förklara svåra koncept på ett sätt som gör dem lätta att förstå även om det skulle vara så att man saknar en examen i astrofysik. Han hör med andra ord till samma skara populärvetenskapliga författare och föredragshållare som exempelvis Neil Degrasse Tyson, Carl Sagan och Stephen Hawking (även om den sistnämnde trots allt till största delen ägnade sitt liv åt akademisk forskning).

Rangordnade omöjligheter
Kaku delar upp boken i tre delar som utgör en rangordning av olika framtidsteknologier baserade på hur svåra de är att genomföra i verkligheten. Bokens första del tar till exempel upp teleportering, telepati, robotar och AI samt stjärnkryssare. I den andra delen presenteras vi för förutsättningarna som gäller för till exempel tidsresor och att resa i ljusets hastighet. Den tredje och sista delen behandlar evighetsmaskiner och prekognition. Författarens grundläggande argument för att överhuvudtaget angripa koncept som ses som omöjliga är att vi idag har gjort tekniska framsteg som ansågs helt omöjliga för så lite som 150 år sedan. Den första klassen definieras som tekniker som är omöjliga idag men som inte bryter mot några i nuläget kända naturlagar. Andra klassen innehåller tekniker som befinner sig på den yttersta kanten av vår förståelse av universum och som, om de ens blir tillgängliga, förmodligen inte kommer att bli det på tusentals år. Tredje klassen, till sist, avhandlar teknik som bryter mot de kända naturlagarna.

En bra grundintroduktion till avancerad fysik
Physics of the Impossible är en utmärkt bok för den som spenderat timmar åt att fundera över tekniken i sci fi-böcker och filmer. Kaku tar ofta avstamp i populärkulturella sammanhang, exempelvis Star Trek, när han skriver om teleportering. Den som tycker om att hitta ingången som gör det omöjliga möjligt, hur liten den ingången än må vara, kommer att ha stor glädje av den här boken, liksom den som fascineras av sci fi i största allmänhet. Omöjligheter åsido, boken är inte enbart en genomgång av fysikens omöjligheter. På resan genom alla de snudd på omöjliga koncept som gås igenom får man också en utmärkt introduktion till fysikens grundlagar. Det går till exempel inte att diskutera teoretiska möjligheter om att färdas i ljusets hastighet utan att först också gå igenom vad ljus är och hur det fungerar. Den här bokens främsta förtjänst är därför inte nödvändigtvis den lättsmälta presentationen av diverse sci fi-idéer. Snarare är det kanske en bok som på ett väldigt smart och underhållande sätt fungerar som en introduktion till grundläggande fysik, kvantfysik och andra normalt sett svårtillgängliga ämnen.

Zen är en buddhistisk inriktning som har sina rötter i 600-talets Kina. Sitt genomslag i väst fick skolan i samband med nyandlighetens inträde i västvärlden under 1960-talet då dess budskap spreds av populära föredragshållare som Alan Watts. För västerländska öron var det en exotisk och på många sätt smått obegriplig lära som på en gång tycktes säga allt och ingenting. Everyday Zen är en bok som lyckas göra det svåra begripligt.

På ytan framstår läran om Zen som fylld av motsägelser och svårbegripliga diktat. Motsägelser som bäst sammanfattas i ett av Zen-buddhismens mest karaktäristiska inslag, de små gåtorna som kallas för "Koans". En koan är en liten frågeställning utan svar, en slags paradoxer, något att meditera över för att vänja sig vid verklighetens svårfångade natur. En av de mest berömda lyder ungefär, i parafras: "Om ett träd faller i skogen och ingen finns där för att höra det falla, låter det då?". Koans har alltid det gemensamt att det inte går att komma fram till något svar med förnuftsmässiga medel, tanken är att söka ett svar utan ord. En utmaning nog så svår om man som de flesta västerlänningar är uppväxta i ett samhälle vars kultur präglas av tron på rationalism och kausalitet. Det finns dock inga koans i den här boken. Här handlar det istället om lärdomar som går att applicera på en vardag så som den typiskt ser ut exempelvis i Sverige: det är jobb, barn som ska hämtas på dagis och räkningar som ska betalas och så vidare.

Zen och psykologi
Everyday Zen är sammansatt av olika tal och föredrag som hölls av Joko Beck, en amerikansk Zen-lärare som levde mellan 1917-2011. Hon blev känd framför allt för att hon lyckades kombinera Zen med modern psykologi. Det vill säga att hon kunde förmedla lärdomarna från buddhistisk lära med ett språk som var lätt att förstå för amerikaner vana att blicka på sina inre liv genom psykologins glasögon. I den här boken får vi lära oss att kopplingen mellan psykologi och Zen är inte så långsökt som den kanske kan verka. Mindfulness, som är den del av buddhism som väl de flesta i väst kommer i kontakt med, handlar till stora delar om avslappning. Zen och meditation handlar ursprungligen om att utforska de egna inre villkoren - det vill säga en verksamhet som inte alls ligger långt från psykologin.

Vardagliga exempel
Betraktad på ett ytligt plan är det lätt att uppfatta Zen som intellektuellt obegriplig och högtflygande. Det är ironiskt med tanke på att, som den här boken förmedlar, den mest grundläggande idén snarare går ut på att vi ska tänka mindre, att vi inte ska låta våra tankar och förutfattade meningar diktera villkoren för hur vi lever. Att Zen rent praktiskt sen ofta tycks leda oss genom en process av djupa funderingar är passande med tanke på dess paradoxala natur. Men låt inte det skrämma dig. I Everyday Zen lyckas Joko Beck förmedla visdomar från Zen-buddhismen på ett sätt som gör den användbar i vardagen. Hon illustrerar ofta lärosatserna med vardagliga exempel och knyter ihop dem med situationer vi alla kan känna igen oss i. Den som är ute efter en självhjälpsbok kan knappast hitta någon bättre, byggd som den är på en lära som raffinerats under hundratals år.

Death to the Tsar är en historieskildring i serieform som skrivits av Thierry Robin och tecknats av Fabien Nury. Nury och Robin ligger sedan tidigare bakom den farsartade skildringen av Stalins död i The Death of Stalin, en seriebok i samma form som denna som senare filmatiserades i regi av Armando Iannucci. Om det är en liknande fars du är ute efter är det inte vad du kommer att serveras i den här boken. Till skillnad från föregångaren är Death to the Tsar snarare en melankolisk och sorgesam skildring av några kritiska händelser under åren som ledde fram till ryska revolutionen.

Den här boken centrala karaktär är den då ryske tsarens kusin, Sergei Alexandrovich som vid tiden då boken utspelar sig var generalguvernör i Moskva. Upprinnelsen till Rysslands kommunistiska revolution är välkänd. Folket var fattigt och många svalt, också i Moskva. Det är under en stor protest, under 1900-talets inledning, till följd av den utbredda hungersnöden som boken tar avstamp. Generalguvernören råkar tappa sin vita näsduk, något som hans soldater uppfattar som en order till att skoningslöst öppna eld mot folkmassan. Marxistiska revolutionärer hade redan innan det tragiska händelseförloppet bedrivit en ambitiös terrorkampanj med mål att störta tsaren och hans familj. Massakern gör förstås inte deras, och folket ilska mindre. Marxisterna inleder nu en operation med målet att döda Sergei.

Men tro inte att detta är en svartvit historia som drar en tydlig linje mellan de onda och goda. Generalguvernören skildras som en man fångad av sitt öde i en roll han egentligen inte vill ha. Som boken berättar det är han uppriktigt bestört över den tidigare nämnda massakern. Boken låter oss också följa marxisterna som idogt sätter igång en plan för att mörda guvernören, en historia som av allt att döma berättas utifrån dagboksanteckningar som efterlämnats av de inblandade.

Det är uppenbarligen en väl researchad historieskrivning, även om det förekommer en hel del spekulationer. Nury och Robin drar till exempel slutsatsen att Alexandrovich var homosexuell. Enligt mina egna, visserligen ytliga, efterforskningar är det tydligen omtvistat. Exakt hur författarna kan ha så bra koll på vad attentatsmännen hade för sig inför bombdådet är också oklart. Nury och Robin tycks med andra ord ha tagit sig vissa friheter för att kunna berätta en historia som i många lägen är ganska rörande. Death to the Tsar rekommenderas varmt till den som är intresserad av historia i allmänhet och serier i synnerhet.

Författaren Michael Brooks tar i den här boken fasta på idén att vetenskapen är som mest intressant där vi förstår som minst. I 13 Things That Don't Make Sense handlar det just om vetenskapliga problem vi förstår mycket lite av. Vi kan bara redogöra för 4 % av universums totala massa, vad består övriga 96 % av? Har vi en fri vilja? Om vi i själva verket inte lyckats bevisa att placeboeffekten fungerar, varför är den då ett grundläggande koncept i den medicinska vetenskapen? Dessa och ytterligare ett tiotal frågor diskuteras på ett tankeväckande vis i den här boken.

Full av frågor - och fakta
Visste du till exempel att den smärtstillande medicinen Valium inte fungerar om personen som får den inte vet om det? Eller att impulsen för att, till exempel, röra din arm uppstår i ditt huvud många millisekunder innan du medvetet fattar beslutet att röra kroppsdelen? Enligt Brooks hänger mänsklighetens framtida framgångar inom vetenskapen på vår förmåga att identifiera områdena vi inte förstår. Det är hur väl vi lyckas ställa frågor som avgör vilken typ av svar vi kommer att få.

13 Things That Don't Make Sense är utmärkt läsning för den som är intresserad av vetenskapliga frågor, oavsett om intresset ligger på lekmanna- eller proffsnivå. Det är visserligen många komplicerade koncept som gås igenom i boken men de förankras alltid i exempel och liknelser som är enkla att förstå även om man saknar examen i fysik. Det gäller inte minst när det handlar om de mer komplicerade ämnen boken tar upp. Det finns till exempel ett kapitel som diskuterar möjligheten att fysikens grundlagar kan ha förändrats på avgörande vis vid flera tillfällen under universums existens. Ett kapitel som hade varit nog så svårt att ta sig igenom om det inte vore för Brooks trygga hand.

Nästan 15 år efter hans död är Hunter S. Thompson i första hand känd dels som författaren av Fear and Loathing in Las Vegas och som något av en galning med en enorm aptit för droger, vapen och vilt leverne i största allmänhet. Först och främst var han förstås en ofta underhållande skribent och när han var som bäst en fantastisk stilist.

Förutom att skriva tidigare nämnda bok, samt den som är föremål för den här recensionen, några andra böcker och mängder av tidningsartiklar bestod Thompsons livsgärning i att uppfinna den journalistiska form som kom att kallas för "gonzo journalism". En journalistisk stil där, tvärtemot vad som är normen, journalisten tar en central del i narrativet. I gonzo-journalistik får journalisten vara en del av händelseförloppet som skildras. Det var inte minst den innovationen som var en del av upprinnelsen till Fear and Loathing in Las Vegas. Vad som från början var tänkt att bli ett reportage om en motorcykeltävling i Las Vegas utkanter blev tillslut någonting helt annat. En modern klassiker om USAs tillstånd vid tiden då den skrevs och hippiedrömmens död.

Åter relevant inför 2020?
Uppföljaren Fear and Loathing on the Campaign Trail är något orättvist bortglömd. Enligt mig är det en på många sätt bättre bok än förlagan. Det är en betydligt matigare bok bestående av en samling artiklar Thompson skrev om upptakten inför 1972 års amerikanska presidentval. Att på djupet ta upp allting som boken handlar om finns det inte utrymme för här, men den behandlar valet i sig, journalistikens villkor och mycket annat.

Så varför är en bok som handlar om ett presidentval som nu ligger nästan 50 år bakåt i tiden relevant idag? Medielandskapet och de politiska villkoren har förstås förändrats en hel del sedan dess. Idag har vi sociala medier och dygnet runt-rapportering, ett aldrig sinande medieflöde som uppenbarligen får många att känna att det blir svårt att navigera. Trots det består politikens grundvillkor och parallellerna till den situationen i dagens USA är många. Precis som 1972 står demokraterna inför utmaningen att vinna mot en republikansk president som många ogillar djupt. Liksom då har de också ett primärval med mängder av kandidater. Då har jag inte nämnt hur många likheter det finns mellan nuvarande president Trump och USAs dåvarande president Nixon.

En bok med mycket att erbjuda
Fear and Loathing on the Campaign Trail går att läsa på två olika sätt, och det ena utesluter inte det andra. Det är å ena sidan en många gånger insiktsfull politisk analys som på ett smart sätt sätter fingret på vad som gör att vissa politiska kandidater funkar när andra inte gör det. Å andra sidan är det närmast ett psykedeliskt historiskt kaleidoskop och tillståndet i USA åren mellan 1970-72. Den rasande snabba litterära stil Thompson etablerade i Fear and Loathing in Las Vegas hittar man också här, liksom de humoristiska sidospåren. Det mest klassiska av de sistnämnda är förmodligen hur Hunter lyckades plantera ett rykte om att en av demokraternas kandidater, Edmund Muskie, missbrukade drogen Ibogaine.

"Mannen i det höga slottet" är om ingenting annat en epokgörande sci-fi-berättelse. Boken kom ganska snabbt efter att den publicerades att betraktas som en modern klassiker. För bara några år sedan blev den TV-serie i Amazons regi. Dick är lite som Stephen King i det att hans livsverk inspirerat mängder av populärkulturella skapelser, från filmer till TV-serier. Mest känd är förmodligen boken "Do Androids Dream of Electric Sheep" som filmatiserades som Blade Runner.

"Mannen i det höga slottet" utspelar sig i en alternativ verklighet där axelmakterna vann andra världskriget. Europa domineras helt av Nazityskland och Stilla Havet och på USAs västkust regerar Japan. Handlingen utspelar sig mestadels på USAs västkust och skildrar i hög utsträckning vad som händer i och runt en japansk handelsdelegation i San Francisco. Samtidigt skakas Europa av ledarstrider i nazisternas toppskikt.

Om du undrat varför Philip K. Dick är ett namn det talas så varmt om inom science fiction är den här boken en bra ingång. I boken figurerar en ensemble av karaktärer, t.ex. antikhandlare som säljer dyra amerikanska antikviteter till japanska affärsmän och smyckedesigners och judo-lärare.

I sann Dick-anda finns det ett metaperspektiv i berättelsen. I den värld som skildras i boken fascineras människor av en roman med titeln "Gräshoppan vilar tungt". En roman som skildrar en värld där de allierade vann andra världskriget. "Gräshoppan..." fyller med andra ord samma funktion i bokens verklighet som "Mannen i det höga slottet" fyller i vår. Det är inte det enda planet där boken korsas med vår egen verklighet.

Det här är en utmärkt bok. Det ska dock sägas att Dick inte var någon ordkonstnär av det poetiska slaget. Språket är direkt och okonstlat. Men man läser inte Dick för att han är vacker; hela hans livsgärning bestod av att skriva böcker som ställde intressanta frågor.

För klassiska liberaler är Sverige förmynderiets hemland. Ett land som inte räds att införa hårda restriktioner på allt som anses skadligt för det allmänna välmåendet. Mattias Svenssons "Glädjedödarna" är ett ordentligt retrospektiv över klassiskt svenska ingrepp som alkoholmonopol och tobaksskatter. I boken visar han hur staten genom historien har använt sig av vinklad fakta och vetenskap för att underbygga sina ibland märkliga restriktioner.

Skildringen rör sig från frågor som vänsterkanten traditionellt ser som liberalt gnäll om triviala frågor, som att Systembolaget inte får sälja kall öl. Eller ännu mer förment triviala händelser som den om ett daghem som bytte ut gummigungorna av rädsla för att barnen skulle tugga på dem och få cancer. Debatten om videovåld och hårdrock som rasade under 1980-talet är en annan klassisk favorit som diskuteras. Svensson tar sig an mängder av fall som dessa, mer eller mindre allvarliga. Alla frågor vänds ut och in. Vi får ta del av vetenskapen och argumenten som vägledde beslutsfattarna såväl som den vetenskap som talar emot åtgärderna.

Nu är inte detta någon ren fackbok. Författaren är minst sagt politiskt färgad, aktiv som liberal debattör. Det är också i många fall en humoristisk bok som kanske inte alltid tar förbudsivrarnas ibland goda argument på allvaret de förtjänar. Man behöver dock inte vara liberal för att inse det lustiga med många av de regleringar, lagar och föreskrifter som tas upp i boken. Ta till exempel förbudet mot spontandans i pubar och barer - en regel som faktiskt emellanåt fortfarande leder till att uteställen förlorar sina serveringstillstånd.

Glädjedödarna rekommenderas varmt till alla som har ett intresse av politik i största allmänhet. Oavsett vilken politisk färg man själv tillskriver sig finns det många viktiga lärdomar att hämta inom den här bokens pärmar. Inte minst om vikten av att inte alltid hälsa alla nymodigheter med panik.

The Boys on the Bus är en sann journalistisk klassiker. Boken ger en inblick i hur journalisterna arbetade med att rapportera om upptakten till USAs presidentval 1972. Vi får dels följa rapporteringen från Demokraternas intensiva primärval - de ville få fram en kandidat som kunde klå den sittande president Nixon.

Timothy Crouse rapporterade från presidentvalet för tidningen Rolling Stones räkning, tillsammans med den ökände Gonzo-journalistikens fader Hunter S. Thompson (vars Fear and Loathing on the Campaign Trail 72' är ett utmärkt komplement till den här boken). Den historiska bakgrunden ger The Boys on the Bus viss relevans idag, när detta skrivs i januari 2020 håller USA på att ladda upp inför ett presidentval som på många sätt påminner om det landet gick igenom 1972.

I viss mån är väl den här boken mest intressant som en historieskildring. Även om journalistikens grundprinciper fortfarande är desamma har sociala medier förändrat medielandskapet ordentligt. Nu går nyhetsflödet ännu snabbare, frågan är också om särskilt många nyhetsredaktioner idag lägger ned samma resurser på politisk nyhetsrapportering. Skillnader till trots är förloppet som skildras i den här boken väldigt intressant, och på många sätt ändå fortfarande högst relevant. Medierapporteringen från presidentvalet 1972 utgör enligt många en brytpunkt. Pressen både rapporterade och formade utgången av det årets presidentval, på ett sätt de tidigare aldrig hade gjort. Crouse ger exempel på hur det råder en flockmentalitet inom journalistiken som lyfter fram vissa historier på bekostnad av andra. Hur medierapporteringen varje dag skapar en story som blir fokuset för just den dagen och hur det i längden dränker tidigare och viktigare nyheter. Boken skildrar också hur journalister som är kvinnor tas emot av den politiska journalistikens mansdominerade värld, och hur kvinnorna oftast presterade bättre som reportrar tack vare att de inte var en del av grabbgänget.