Fredrik Bolms

Sudhir Venkatesh var förstaårsstudent på Chicagos ekonomiska universitet när han en dag vandrade in i en öde byggnad belägen i ett av stadens mest brottsutsatta områden. Hans mål var att hitta respondenter till en undersökning han ville göra om fattigdom i urbana områden. Det fanns också en fåfäng plan om att imponera hans professorer med hur modig han var som förlade sin undersökning just där. På kort tid skulle han mot alla odds komma att utveckla en vänskap med en av bostadsområdets mest notoriska gängledare. Vad som från början var tänkt att vara en undersökning som skulle ligga till grund för en uppsats på grundnivå utvecklade sig till en undersökning som tog större delen av ett decennium i anspråk.

Under den här perioden fick Venkatesh inblick i en värld få oinvigda känner till i detalj. Han fick på ett intimt sätt stifta bekantskap med en kultur varken polis, akademi eller civilsamhället någonsin bedyrat sig om att försöka förstå på allvar. Om man inte lever mitt i den typ av utanförskap Venkatesh skildrar, framstår gängens värld som ociviliserad och regellös. Nyhetsrapporteringen skildrar sällan de mänskliga villkoren som råder i de sammanhang dit lagens långa arm inte når. I den kriminella världen råder kaos och djungelns lag.

Vad man får lära sig i Gang Leader for a Day framstår efter en genomläsning som på ett sätt självklart. I Chigagos problemområden, "the projects", som under flera decennier levt i skuggan av det normala civilsamhället råder inte alls laglöshet, i alla fall inte i den mening vi typiskt tänker oss. Vi människor tycker om att organisera oss, även i det skenbara vakuum vi tänker oss uppstår när staten inte finns där för att styra upp ordningen. Gängen kliver in som ett slags substitut för välfärdsstaten.

Det betyder dock inte att boken utgör något försvar för den närmast tribala ordning som råder i samhällets utkanter. Ingen litar någonsin på att polisen ska kunna hjälpa dem, om de överhuvudtaget ens talar med dem. De livsöden vi möter i boken präglas av ovisshet och brutalitet, och i princip alla karaktärer vi introduceras för känner någon som dött i skenet av en pistolmynning.

Så vem passar Gang Leader for a Day för? I mitt tycke är den intressant av många olika anledningar. Själv läste jag den i samband med att jag studerade kriminologi, vilket förmodligen är den mest självklara ingången. Venkatesh själv är sociolog, men han studerade som jag nämnde tidigare vid Chicagos universitet för ekonomi vilket betyder att han ofta anlägger ekonomins perspektiv på skeenden han bevittnar. Vi får till exempel ingående veta hur de ekonomiska förutsättningarna ser ut för droghandel. Med det sagt är det inte någon överdrivet akademisk bok, även om han sällan gör avkall på den vetenskapliga skärpan. Boken består av ett fullständigt narrativ där vi lär känna, och ibland känna med, många av de individer som bor i det område där han spenderar större delen av sin tid. Så till den grad att jag blev direkt rörd av några av de livsöden han möter.

Stephen Kings On Writing är förmodligen den definitiva boken som handlar om att skriva, kryddat med inslag av memoarer. Det finns såklart många böcker som handlar om hantverket med att skriva, Nya Författarskolan av Göran Hägg är ett relativt välkänt exempel. Vad On Writing har som många andra böcker om författande saknar är enkelt uttryckt "star quality". King är som bekant en av tidernas bäst säljande författare vars böcker sålts i miljontals exemplar och filmatiserats mängder av gånger.

King betraktas långt ifrån som någon litterär mästare i betydelsen att han skulle skriva särskilt vackert, och den här bokens målsättning är knappast att göra dig till någon ekvilibrist. Stephens författarskap omfattar mängder av böcker, de flesta engagerande och otroligt välskrivna, men inte vackra. Främst är han väl en funktionell författare, han skriver på ett sätt som fungerar, som får fram budskapet. Hans stil är effektiv och utan omsvep. Inte för att han själv hävdar någonting annat, vilket King gör klart i den här boken.

On Writing handlar till viss del om att släppa de där pretentionerna som i slutändan bara fungerar som hinder. Pretentionerna som ger dig prestationsångest och hindrar dig från att uttrycka dig själv. Han vet såklart vad han talar om. Vi får till exempel berättat för oss hur King, efter sina första framgångar fåfängt skaffade sig ett gigantiskt skrivbord som han ställde mitt i sitt kontor. Sitt "författarbord", det var där han skulle ägna återstoden av sin karriär med att författa sina mästerverk. Om han inte kunde sitta där, kunde han inte heller skriva. Han behövde känna sig viktig när han skrev, det och enorma mängder kokain.

I On Writing möter vi en äldre och visare King som släppt på alla fåfänga ritualer. Som kommit fram till att allt som behövs är ett enkelt skrivbord och en dator med ett ordbehandlingsprogram, vilket som helst. Jobbet med att skriva består sen i att varje dag, oavsett sinnesstämning, slå sig ned vid skrivbordet och skriva.

Handfasta råd
Med ovanstående i åtanke går det att säga att On Writing i grova drag består av två huvudkomponenter. King ger dels råd om hur du ska göra för att parera din prestationsångest - vilket för många är den allra svåraste biten. Vad som kanske är än mer intressant dock är att vi får en detaljerad inblick i hur hans skrivprocess går till rent praktiskt. Han bifogar till exempel riktiga utdrag som visar hur han redigerar sina manuskript, hur han stryker onödiga ord, kastar om stycken och omformulerar sig.

Så vem ska läsa On Writing? Först och främst skulle jag vilja säga att den är närmast obligatorisk läsning för alla som har ambitionen att skriva eller som skriver själva. Skulle tro att det inte spelar någon roll vilken nivå du befinner dig på i ditt hantverk, alla kan lära sig någonting av den här boken. Med det sagt tror jag att den kan vara roande även om skrivande inte är något som intresserar en. On Writing är helt enkelt en väldigt bra bok.

När man i framtiden utvärderar 1900-talets litteraturhistoria är det inte alls osannolikt att Philip K. Dick kommer att betraktas som en av den erans främsta författare. Varför är bokens titel "A Life of..." och inte "The Life of..."? För att Dick inte var säker på om den verklighet vi lever i verkligen representerade den enda verkligheten. Med tanke på bokens titel är det också förmodligen lätt att missta den för att vara en ordinär biografi. Boken är dock delad i två delar där den ena fungerar som en vanlig biografi och den andra delen fungerar som en analys och genomgång av många av de metafysiska upplevelser Dick sade sig ha haft.

Philip K. Dicks liv
Bokens första biografiska del är som biografier är mest - en kronologisk genomgång från att han föds 1928 fram till hans död 1982. Vi får följa Dicks liv från uppväxten i Chicago och San Fransisco, genom hans framgångsrika författarskap fram till hans död av en stroke i en lägenhet i Santa Ana. På ytan ser det ut att ha varit ett stökigt liv, fem äktenskap hann han med. Han var dessutom väldigt förtjust i amfetamin och andra psykedeliska droger som var bränslena han föredrog för att kunna sitta uppe och skriva nätterna igenom. Under hela hans karriär skulle det bli 44 noveller, 121 kortnoveller och mängder av berättelser som publicerades i olika sci-fi-magasin. Hans samlade verk har varit grund för mängder av filmer och tv-serier. Några exempel är Total Recall, Minority Report, A Scanner Darkly och, framför allt, Blade Runner. Vi får också veta att han själv inte trivdes helt med etiketten som sci-fi-författare. Han föredrog istället etiketten ”spekulativ författare”. Det är en bättre kategori med tanke på att Dicks kanske främsta bidrag till vår samlade kunskap består av en rik flora av idéer. Det är analysen av de sistnämnda som ger den här boken dess existensberättigande.

Metafysiska bryderier
Om det är en renodlad biografi över Philip K. Dick man är ute efter finns det bättre alternativ. Inte minst Dicks egna dagboksanteckningar som för några år sedan släpptes under titeln ”Exegis”. Den här boken är läsvärd främst för att Peake är den perfekta författaren för att utforska just de här dimensionerna av Dicks liv och författarskap. Peake har spenderat stora delar av sitt liv åt att forska kring samma metafysiska frågor som Dick ofta rörde sig kring: medvetandets natur, metafysik, ”simulacra” (vilket syftar på simulationer av människor, ting och världar). Det är Dicks idévärld som står i fokus för bokens avslutande och andra del. Vi får där på ett djupare plan stifta bekantskap med Philips tankar om androider, multi-dimensionalitet och andra spännande (pseudo?)vetenskapliga teorier.

A Life of Philip K. Dick är en tankeväckande bok med gott om idéer att leka med. Om du precis som jag fascineras av futurism och de typer av sinnesutvidgande tankevurpor som kan bli resultatet av att fundera över tidsresor, olika dimensioner och själva verklighetens kärna är Philip K. Dicks tankevärld väl värd ett besök. Peake gör ett väldigt bra arbete med att sammanfatta och analysera idéer som fyllde ett helt författarskap.

Oh boy! Det finns en hel del att säga om den här boken. Det här är en konspiratorisk samling anteckningar som berör hela den samlade mänskliga erfarenheten. Från internationell geopolitik till inre andlighet och metafysik. Karla da Boka har spenderat åtskilliga timmar framför TV- och datorskärmar, grävt i böcker på universitetsbiblioteket, hela tiden med ett anteckningsblock vid sin sida. Karla da Bokas "Skapa primitiva varelser" är inte någon enkel läsning - inte nödvändigtvis särskilt underhållande i alla avsnitt. Men det är en spännande inblick i konspiratoriskt tänkande - och som sådan är det en väldigt intressant bok.

"Läs mellan raderna"
Faktum är att jag mött bokens författare, det var faktiskt hon som gav sin bok till mig. Vid tillfället berättade hon för mig att hennes bok skulle "läsas mellan raderna". Jag frågade henne varför hon inte hade skrivit boken så att den gick att läsa "på" raderna. Jag fick inget svar. Att läsa hennes bok ger dock många insikter. Förmodligen inte insikter av det slag som Karla själv önskar. Men om du som jag har ett visst intresse för det som är udda och lite skevt i största allmänhet, och konspirationsteorier i synnerhet, finns det mycket att hämta här.

Varför hon lät bli att svara på min fråga förstår man när man läser i boken. Vad som presenteras är nämligen hundratals, om inte tusentals, indicier som hon menar pekar mot en gigantisk världskonspiration. Världens ledare har länge känt till att det finns rymdvarelser och människan är skapad av överdimensionella varelser som håller i oräkneliga trådar i världen. Vi snackar med andra ord om konspirationsteorier på samma nivå som de som hävdar att det finns arbetsläger på planeten Mars (som bl.a. den amerikanske radiopersonligheten Alex Jones talat om).

En inblick i en konspirationsteoretikers tankevärld
Konspirationsteorier är på modet och sprids numera enkelt via internet som fungerar som den berömda ekokammaren. Den som säger sig se sanningen om hur världen fungerar hittar lätt själsfränder på nätet som kan stötta den egna världsbilden. Men där de flesta på nätet håller sig förhållandevis kortfattade när de ska beskriva sanningen de hittat, är den här boken en omfattande och, måste jag säga, väl researchad skrift. Karla presenterar källor för i princip alla observationer hon presenterar. Problemet är väl bara att det, mängder av källor till trots, ändå är svårt att förstå hur hon når sina slutsatser.

Det är en smal bok detta, och knappast en du ska söka upp om du själv är ute efter att få reda på hur det "verkligen ligger till". Vad som gör "Skapa primitiva varelser" intressant är att det är ett dokument som, tror jag, visar konspirationsteoretiker ofta tänker. Det är en rörig värld, det kanske inte är konstigare än att många av oss desperat måste försöka få rätsida på hur den hänger ihop. Karla da Boka är en av dem.

Om det finns en kategori av filmproducenter som skulle kunna kallas för demonproducenter är Robert Evans tveklöst en av dem. Under några år, från slutet av 60-talet till mitten av 70-talet, hade han ett finger med i spelet i mängder av filmklassiker (Rosemary's Baby, Gudfadern 1 och 2, Chinatown m.fl.). Det är en bok som är underhållande från början till slutet, en åktur.

The Kid Stays in the Picture är Evans självbiografi, knappast ny - den släpptes 1994 - men har sedan dess kommit att betraktas som en klassiker. Det enkla skälet till det är att få personer är lika duktiga på att berätta sin personliga historia som Evans, och få personer har ett så rikt liv att dela med sig av.

En filmproducents uppgång och fall
Det är långt ifrån någon ren succéberättelse man får ta del av. Evans liv innehåller både enorma framgångar och knäckande motgångar. Han inledde sin karriär i filmbranschen som en relativt framgångsrik skådespelare under slutet av 50-talet och början av 60-talet. Ganska snabbt insåg han dock att det var producent man skulle bli. Det här var innan auteurens dagar, innan genombrottet för den typ av filmregissör som formade sina verk helt efter eget tycke. Tänk Francis Ford Coppola eller Martin Scorsese. Den största möjliga konstnärliga makten i filmbranschen innan dess fanns hos producenterna. Håller man i pengarna håller man också i slutresultatet. Hans strävan gav resultat och under några år var han en av Hollywoods mäktigaste män. I det livet kom han också i kontakt med kokainet, den drog som till stora delar var skälet till att han han så småningom tappade sin ledande position.

Ett måste för filmintresserade
På det stora hela är The Kid Stays in the Picture en mycket bra bok, med några få undantag. Om du, liksom jag, ofta tycker att barndomsskildringar är tråkiga så får du din beskärda del av dem också här. Även en av historiens bästa historieberättare, som Evans ändå är, tycks inte ha greppat att barndomen sällan är så intressant som det är lätt att tro för den som ska skildra sitt eget liv.

Om du är intresserad av film är den här boken närmast obligatorisk, särskilt om du är intresserad av den era som kanske varit allra viktigaste för filmen: 1970-talet. Men det finns också gott om lärdomar mellan de här pärmarna, för den som letar efter dem. Evans är uppenbart en man som vet att framgång inte bara mäts i pengar. Att när allt kommer till kritan så är det inte hur mycket prylar man har när man dör som räknas, utan upplevelserna man samlat på sig och hur de påverkat en som människa. Det gör The Kid Stays in the Picture till inspirerande läsning.

Under belägring - Trump i skottlinjen är författaren Michael Wolffs uppföljare till förra årets storsäljare Fire and Fury: Donald Trump och Vita huset inifrån. Det vore ingen överdrift att påstå att Trumps presidentskap så här långt har varit en riktig bokgenerator. "Att Trumps presidentskap skulle leda till mer bokläsande är minst sagt överraskande" som Jimmy Kimmel, en av USAs främsta talkshow-programledare uttryckte nyligen.

De flesta av böckerna som släppts i ämnet har inte rönt särskilt stor uppmärksamhet. I de allra flesta fall handlar det såklart om opportunism. Trump är presidenten som slutligen brutit ned barriärerna som separerar politik från sport. Det går att argumentera för att amerikansk politik nu är lika mycket en del av nöjesindustrin som sporten är. Det är där alla böcker kommer in i bilden. Tycka vad en vill om Trump, men han säljer - böcker, tidningar, annonser.

Av alla böcker som släppts om Trumps administration så långt är det förmodligen Wolffs tidigare verk samt Fear av den avgudade Watergate-journalisten Bob Woodward som rönt störst uppmärksamhet. Där Fear var väl sourcad och seriös är Wolffs senaste bok en av de mer välprofilerade böckerna i en kategori av Trump-böcker som är av det mer sensationalistiska slaget. Här får vi följa livet i administrationen från slutet av 2017 fram till våren 2019. Allt sourcat från personer som jobbar nära eller som jobbat nära presidenten. Det mest framstående intervjusubjektet i boken torde vara arkitekten bakom Trumps valvinst 2016: Steve Bannon (vars mest iögonfallande citat i boken är när han på frågan om Trumps företag är att betrakta som "semi-illegalt" svarar att han skulle ta bort "semi").

Det här är helt enkelt en bok om Trumps och hans sällskaps liv i Vita Huset för den som vill ha smuts. Det må låta illa men är verkligen inte så det är avsett. Trumps presidentskap bygger ju till stora delar på att det ska vara skvallerkompatibelt. Lika flagrant är han med sitt utsvävande liv - lika ogenerat vänder han på klacken och kallar sig själv för en kristen man. Om det passar bra i sammanhanget är han en man av folket - när det passar bättre har ingenting emot att kalla sig själv för ett geni. Där Trump är följer kontroversen. I vilken utsträckning den nuvarande presidenten själv är medveten om hur väl hans strategi fungerar förtäljer varken den här eller någon annan bok. Oavsett hur nära författarna lyckas komma Trump själv eller de människor som omger honom så framstår han trots allt som en gåta. Så om du är ute efter en bok som avslöjar någonting om varför Trump är som han är så kommer även denna lämna dig besviken. En teori är att frågan om Trumps själsliv förmodligen kommer fortsätta vara obesvarat. Många, inklusive författaren till den här boken, skulle säga att Trumps själ är tom, precis på samma sätt som hans ideologi.

Om du vill ha ännu en bok om den fascinerande tågkrasch som är Trump och hans stab från en författare med bra rykte är det här ett bra alternativ.

Meditation har blivit ett globalt och populärt fenomen tack vare mindfulness-trenden. Den här boken handlar dock inte om den förhållandevis lättsamma typ av meditation som ofta åsyftas när det pratas om mindfulness. I ovan nämnda bok av Robert Wright tas ett vetenskapligt grepp om varför och hur meditation funkar. Boken innefattar också en tämligen omfattande analys av vad buddhismen har att säga om vårt själsliga tillstånd.

Icke-religiösa läsare, och dit hör väl de flesta läsarna i Sverige, kan måhända skrämmas bort av boktitelns syftning till buddhismen. Wright har dock den goda smaken att inte gå in djupare på buddhismens metafysiska anspråk. Förvänta dig därför inte några pseudovetenskapliga resonemang kring reinkarnation eller andra andliga begrepp. Här handlar det om de rent vetenskapliga och konkreta resultat som meditation kan leda till. Författaren talar inte så mycket med religiösa företrädare, iallafall inte som representanter för en religiös övertygelse. Däremot får man i boken läsa mycket om vad neuropsykologin och vetenskapen säger om meditationens effekter.

Det finns en hel del spännande att hämta i den här boken. Ta till exempel meditatören som mediterat i mer än 30 000 timmar och vars hjärna i en MRI-scanner visar sig ha extremt låg aktivitet så länge han inte själv aktivt tänker. Kanske låter skrämmande för den som inte har erfarenhet av meditation - men det handlar om att få tyst på ett brus som när vi reflekterar över det egentligen mest plågar oss. Det finns gott om andra vetenskapliga resultat att ta del av här. Till exempel finns det effekter av meditation som stämmer väl in på de resultat som funnits inom neurovetenskapen som visar att våra psyken i mångt och mycket består av moduler. Vetenskapliga resultat som stöds av erfarenheter som otaliga meditatörer har gemensamt. Just de erfarenhetsbaserade delarna pekar på de kanske mest intressanta delarna av den här boken.

Meditation är på många sätt att betrakta som en slags metafysisk forskning. Med visst fog går det att hävda att buddhistiska och hinduistiska munkar ägnat sig åt en slags mental forskning som den etablerade vetenskapen inte har redskapen att ägna sig åt ännu. Huruvida resultaten av forskningen verkligen är sanna i traditionell mening återstår att se. Det är i vilket fall helt klart spännande att läsa hur verkligheten beskrivs av någon som spenderat tusentals timmar åt introspektion. Eller höra någonting om hur en van meditatör ser på verkligheten.

"Därför funkar meditation" av Robert Wright är en bra bok för personer som är intresserade av psykologi, neurovetenskap, meditation eller religion. Den överlappar med andra ord många olika ämnesområden och är en av få böcker som tar avstamp i religiösa övertygelser utan att landa i ovetenskapligt svammel.

När detta skrivs i september 2019 var det inte mer än en knapp månad sedan Quentin Tarantinos senaste film, Once Upon a Time in Hollywood hade premiär. Ganska exakt 50 år sedan ett av modern tids mest uppmärksammade massmord. Charles Manson är därför på mångas läppar än en gång. De så kallade Tate-LaBianca morden skulle komma att bli Mansons biljett till att bli ökänd och en person vars livsverk, om man kan kalla det så, skulle diskuteras om och om igen.

En kort repetition av bakgrunden kanske är på sin plats. Det var en natt i augusti 1969 som medlemmar ur Charles Mansons hippiekollektiv, the Family, smög sig in i skådespelerskan Sharon Tate och regissören Roman Polanskis villa i Beverly Hills i Hollywood. Natten skulle sluta i ett av historiens mest dokumenterade och uppmärksammade mord. Polanski som befann sig i London för att förbereda inför sin nästa film skulle aldrig få träffa sin unga, gravida fru i livet igen. Hon blev tillsammans med några besökande vänner brutalt mördad. Boken som är skriven av Tom O'Neill är långt ifrån den första boken om de här morden, så vad tillför den?

O'Neill tar avstamp i att det finns en hel del i mordet på Tate och hennes vänner, samt ett efterföljande mord på paret LaBianca, som inte verkar gå ihop. För att ha varit ett av erans mest publikt uppmärksammade seriemord tog det till exempel väldigt lång tid för Los Angeles-polisen att lösa morden. Särskilt med tanke på att Charles Manson knappast var okänd för polisen. Faktum var att han plockades upp av polisen både strax innan morden men släpptes. Detsamma hände medlemmar i the Family strax efter morden, men även de släpptes. Det är här O'Neill börjar nysta. Hur kunde det ske? Hur kunde det ta över fyra månader för polisen att lösa fallet, trots att de hade upprepade kontakter med människor som genomfört morden, eller som stod nära dem som gjorde det.

Bokens centrala resonemang bygger på att det Charles Manson lyckades med, att i princip hjärntvätta ett par unga människor och få dem att genomföra ett antal bestialiska mord, går att länka samman med experiment som genomfördes av CIA under den här tiden. Mycket riktigt lyckas O'Neill också visa att personer med kopplingar till CIA rörde sig runt mordoffren, och i periferin av Los Angeles nöjesliv år 1969. Om det är dags att ta på sig foliehatten lämnar författaren upp till varje läsare att avgöra.

Chaos: Charles Manson, the CIA, and the Secret History of the Sixties är en spännande bok som lyckas kasta nytt ljus över en av 60-talets mest omskrivna händelser. För alla som intresserat sig för de här fallen i synnerhet, eller bara 60-talet i allmänhet, finns det faktiskt en hel del att hämta i den här boken.

Easy Riders, Raging Bulls kan vid det här laget knappast betraktas som en ny bok, det är dock en av de absolut bästa böckerna om filmindustrin som någonsin skrivits. Som av en händelse firar den 20-årsjubileum när denna recension skrivs hösten 2019.

Peter Biskinds bok är förmodligen den ultimata genomgången av de förändringar som USA:s filmindustri gick igenom under 60- och 70-talen. Det handlar om hur filmer som Easy Rider, och andra, bröt det grepp som de stora filmbolagen hållit filmindustrin i. Central för bokens narrativ är Easy Rider - filmklassikern från 1969 med Dennis Hopper, och den nyligen avlidne Peter Fonda, i huvudrollerna. Filmen lyckades trots sin ringa budget att spela in rekordsummor på biografer världen över. Något som ingen inom filmindustrin upp till dess trott var möjligt. Fonda och Hopper visade med sin film att det inte bara var möjligt att berätta historier med djup utan hjälp från ett stort filmbolag i ryggen, de visade dessutom att det gick att tjäna enorma summor pengar på liten budget.

Easy Rider var långt ifrån den enda filmen som spelade stor roll för 70-talets filmproduktion men det var definitivt en av de mest tongivande. I kölvattnet av den fick filmskapare som Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Peter Bogdanovich, och många andra, fria tyglar att skapa konstnärliga verk utifrån sina egna visioner. Spolar vi fram bandet ytterligare några år så föddes Hollywood-blockbustern på liknande sätt, med giganter som Steven Spielberg och George Lucas i förarsätet.

Fin- och fulkultur
För den som är intresserad av film är det här en obligatorisk bok att läsa. Det gäller i princip oavsett hur insatt man är. För nybörjaren är boken ett riktigt praktexempel på en introduktion till en svunnen eras största namn. Det finns egentligen inte någon av den erans storfilmer som inte behandlas i boken. Det är bokens finkulturella element. De bästa böckerna förmår dock greppa både högt och lågt och det här är en sån bok. För det finns också en hel del snaskiga, och i högsta grad, även underhållande historier att ta del av här. Boken handlar trots allt om en era då drogerna flödade fritt, innan hiv och aids hade äntrat det sexualpolitiska samtalet. Den som läser kommer att få del av filmhistoriskt viktiga fakta såväl som historier att berätta på nästa fest. Tyvärr finns boken inte översatt till svenska vilket är synd på en bok som borde göras tillgänglig för fler.