Alex Herstedt

Science fiction, romantik och identitetskriser är huvudingredienserna i Scott Westerfelds roman Impostors från 2018, början på en planerad serie i fyra delar. Boken finns ännu inte översatt till svenska, men går att hitta på engelska i svenska bokhandlar.

Scott Westerfeld gjorde 2005 världssuccé med sin dystopiska ungdomsbokserie Uglies (Ful, Ful eller snygg? och De rätta i svensk översättning). Nu är han tillbaka med en ny, fristående serie, som utspelar sig i samma universum som Uglies. Gamla fans får svaret på frågan om hur det egentligen gick sedan, och kommer att känna sig hemma bland uppfinningar som "hoverboards" och Westerfelds fiktiva framtidsslang. Det innebär dock inte att nya läsare ska låta sig avskräckas - berättelsen och karaktärerna är helt nya och Westerfeld ger läsaren rum att orientera sig bland de sci-fi-koncept han slänger ut oavsett om man är bekant med dem sedan innan eller inte.

I Impostors möter vi Frey, personlig livvakt och body double åt sin tvillingsyster Rafia, medlem i landet Shreves "första-familj". Hela sitt liv har Frey tränat och hållit sig undangömd för att beskydda sin tvillingsyster och ta hennes plats i riskabla situationer. Och som "enda" dotter till den hänsynslösa härskaren av Shreve är de riskabla situationerna många. Freys blotta existens är en välbevarad hemlighet och att vara beredd att döda, och dö, för sin tvillingsysters skull är något som är inrotat i henne sedan barnsben, men när hennes pappa skickar henne utomlands i Rafias ställe för en affärsuppgörelse får hon chansen att ta makten över sin egen person och bli sedd för den hon är.

Boken är skriven från Freys pespektiv och hennes berättarröst känns trovärdig. Frey är observant, kylig, alltid på utkik efter flyktvägar, men hon längtar också efter att bli sedd och känner sig fast i systerns skugga. Tempot är högt vilket gör boken svår att lägga ifrån sig. Fans av den tidigare nämnda Uglies-serien kommer också att märka att Westerfeld utvecklat sitt språk och sina berättartekniker.

Westerfeld presenterar i Impostors ett framtidsscenario som är dels bakåtsträvande och närmast feodalistiskt, men också högteknologiskt med spiondamm som ligger i luften och färgskiftande klänningar. För den som inte läst Uglies kan slang från den serien, som här införlivats i det vardagliga språket, och koncept som minst sagt kreativa former av plastikkirurgi sticka ut, även om de tonats ner kraftigt från originalserien.

Karaktärerna är många, men distinkta nog att hålla reda på och det finns en stor mångfald bland dem. De flesta är mångfacetterade och känns trovärdiga, vilket får Freys och Rafias pappa att verka desto mer endimensionell i sin roll som tyrannisk skurk. Bokens romans känns också något överspelad och typisk för genren.

Boken är en självklar rekommendation för tidigare fans av Westerfeld, men också för andra som gillar dystopiska ungdomsromaner med sci-fi-inslag.

En mors bekännelse (originaltitel A mother's confession) är en roman från 2016 skriven av den australiska författaren Kelly Rimmer, tidigare känd för den bästsäljande romanen Jag utan dig.

I boken får vi följa de två kvinnorna Olivia och Ivy, båda mödrar och tätt sammanbundna med en man vid namn David, Olivia som hans fru och Ivy som hans mor.

Berättelsen börjar ett par veckor efter Davids självmord, och Olivia är just på väg att börja återuppbygga sitt liv med dottern Zoe. Olivia refererar till dagen för Davids självmord som "Tragedin", men just denna tragedi är också hennes utväg ur ett äktenskap där hon isolerades, kontrollerades och misshandlades och en chans att återta sitt eget liv. Det är dock inte det enklaste i en liten stad som Milton Falls, där alla vet vem hon är och vad hon varit med om, och Olivia börjar märka att vissa beter sig underligt omkring henne.

Samtidigt kämpar Ivy med förlusten av sin son, men också med att bortförklara och rationalisera allt som hände fram till Tragedin. Ur Ivys perspektiv är David nämligen den perfekte sonen och maken som aldrig skulle göra en fluga förnär, och skulle han göra det var det inte hans fel.

Vartannat kapitel har Olivia som berättare och utspelar sig i nutid, vartannat följer Davids uppväxt från Ivys perspektiv. Att ha två olika berättarperspektiv ger romanen ett extra djup och låter författaren utforska olika synvinklar på berättelsen och framförallt på karaktären David. Ivy har en väldigt idealiserad bild av sin son, medan Olivia såg honom för den han faktiskt var, men har sina egna blinda fläckar angående annat. Olivia är en karaktär som är lätt att sympatisera med och heja på när hon sakta men säkert börjar återta sitt och dotterns liv. Ivy är betydligt mer osympatisk, men också realistisk och en smula tragisk då hon i trettiosju år levt helt genom sin roll som mor och inte kan förlika sig med tanken på att han är mindre än perfekt.

På den negativa sidan förefaller flera av karaktärerna en smula endimensionella, inklusive Ivy, trots att en stor del av romanen har henne som berättarperson. Det förefaller uppenbart att Olivia är den verkliga huvudpersonen och att Ivys kapitel främst är där för att vara en motpol mot Olivias samt ge en bild av Davids uppväxt. Dessa kapitel blir också i längden en smula enformiga, och hade med fördel kunnat ersättas av kapitel från andra karaktärers perspektiv, exempelvis Davids pappa, Olivias föräldrar eller hennes bästa vän Sebastian.

Boken rekommenderas för personer i äldre tonåren och uppåt som vill läsa något mörkt och tragiskt men också hoppfullt.