Myrra Romberg

Jag har gjort många försök att läsa Stephen Kings böcker, men alltid fått ge upp eftersom han lyckats orsaka mig fler mardrömmar än någon annan författare. Trots detta är King en av de vars skrivkonst jag uppskattar mest. Språket är målande men ändå rakt på sak, vilket känns som något av en paradox.

Jag är generellt ingen fan av biografier, men Att skriva var verkligen en härlig läsupplevelse. Jag har ägnat flera kvällar åt att misslyckas med att lägga undan boken, eftersom den faktisk är riktigt rolig. Med stora mått humor berättar King om sitt liv, ett liv som i mångt och mycket är lätt att känna igen sig i. Han beskriver sommarjobb, kvarsittningar och småbarnsår. Genom boken lyser två kärlekar - hans fru Tabitha och skrivandet. Genom dessa minnen för han dessutom fram sin syn på vad det innebär att vara författare, vad skrivarkonst är, och hur man bäst undviker många av de fallgropar man lätt faller i som författare.

Jag väljer vanligtvis rejäla mastodontböcker. Alltför smala romaner avfärdar jag ofta som ytliga eller torftiga, en olat jag efter att ha läst Julie Otsukas ungefär 170 sidor korta verk insett att jag verkligen måste sluta med!

Boken tar sin början 1919, på en båt på väg över Stilla Havet. Under däck befinner sig otaliga kvinnor, gemensamt för dem är att de alla har lämnat allt bakom sig för att börja om i USA. Ett nytt liv, hos makar som köpt dem på postorder. Inte för en enda av dem blir detta nya liv som de tänkt sig.

Istället för att välja några enstaka öden låter Otsuka kollektivet tala. I början kändes det konstigt att läsa en bok i ”vi”-form, men det tog inte lång tid att vänja sig. I efterhand undrar jag om det inte är just detta kollektiva berättande som gör att allt känns så verkligt. Skulle boken handlat om en enda person hade det visserligen varit sorligt, men det hade varit lätt att skaka av sig den fiktiva kvinnans vedermödor. Istället vävs hundratals ögonblick ihop och skapar en bild av ett förflutet som känns smärtsamt verkligt. Förmodligen har näst intill varje ögonblick i boken varit sanning för någon kvinna under de årtionden som postorderbrudar varit ett fenomen, och den insikten gör att boken lämnade mig ganska skakad.

Boken förmedlar dessa kvinnoöden från deras långa resa, genom deras liv i det nya landet, fram till andra världskrigets början. Den belyser en oerhört viktig del kvinnohistoria, och en del av såväl Japans som Amerikas historia som fram tills nyligen varit förvånansvärt ouppmärksammad.

En eftermiddag traskade jag runt i bokavdelningen på en second-handaffär i Skellefteå och hittade en tjock bok som kändes lite Tolkienesque, eftersom jag behövde en rejäl bok att ta med mig på en längre tågresa köpte jag den utan att vidare sätta min in i vad det var jag hittat. Det var ett av sommarens bästa beslut. När jag började läsa fick jag känslan av avancerad fanfiction, och tyckte först att det kändes lite fånigt. Efter de första två kapitlen googlade jag lite, och insåg att det i grunden var just vad det var!

Under sovjettiden var trilogin om Härskarringen bannlyst, huruvida detta var officiellt eller inofficiellt tvistas det fortfarande om, men att få tag på böckerna på ryska var mer eller mindre omöjligt. Nick Perumov läste boken på engelska, vilket lade grunden till hans intresse för fantasygenren, och översatte den sedan så att hans vänner fick möjlighet att läsa den. Efter en tid längtade han tillbaka till Midgård, och började skriva på Alvklingan.
Härskarringen handlar om kampen mellan gott och ont och om vikten att stå upp för det som är ljust och gott här i världen. Alvklingan är den första delen i en trilogi men är inte rakt av en uppföljning av Härskarringen, utan snarare en dystopisk framtid i Midgårds värld. Författaren säger själv att han snarare intresserade sig för hur Midgård skulle se ut om man inte längre kunde avgöra vad, eller vilka, som var onda respektive goda.

I Alvklingan har det gått 300 år sedan kriget om Härskarringen, och det råder mer eller mindre fred och välstånd i Midgård. Vi får följa Folko Brännbock, ättling till Merriadoc Brännbock, som efter att ha läst Röda Boken otaliga gånger träffar en dvärg med vilken han ger sig ut på äventyr. Det står snart klart att världen inte är så fredlig och gemytlig som man kunde ha trott att den skulle vara. Allt från döda vandrare längs vägen, till mystiska sekter och kropplös fasa dyker upp i boken och återigen står en hobbit i händelsernas centrum när världens öde avgörs.

Det är mycket som tilltalar mig med Alvklingan, språket är rikt och poetiskt, i sann Tolkienanda, men sällan långrandigt eller högtravande. Handlingen håller mig engagerad genom hela boken, och det är emellanåt svårt att lägga undan den. Men framförallt intresserar Alvklingan mig ur ett filosofiskt perspektiv. Där Härskarringen behandlar svart mot vitt, rör sig istället Alvklingans händelser i en obekväm gråzon. En gråzon som får mig att ifrågasätta både delar av handlingen i Härskarringen, men även min egen upplevelse av den verkliga världen. Bara konststycket att få mig att för en stund känna empati med orcher som folkslag säger en del om just den moraliska gråzon som är någon form av tema för boken.

Detta är en av de mest gripande böcker jag läst, någonsin. Som tonåring kunde jag uppslukas helt och hållet av böcker, och hade ofta svårt att lägga ifrån mig det jag läste. Som vuxen händer det allt mer sällan att jag hittar en bok som drar in mig så fullkomligt i handlingen. När jag läste Little Bee blev detta ett problem. Jag hade otroligt svårt att lägga undan den, men samtidigt är handlingen bitvis så hjärtskärande att jag hade lika svårt att läsa vidare. Cleave lyckas med konststycket att ofta få mig att känna både behovet av att pausa och läsa vidare simultant, vilket orsakade en hel del inre strider. Delvis är detta på grund av handlingen där vi får följa två, på väldigt olika sätt, smärtsamma kvinnoöden. Men det är också på grund av sättet på vilket Cleave skriver, lättsamt och bitvis riktigt humoristiskt beskriver han händelser och känslor jag förhoppningsvis aldrig kommer erfara. Balansen mellan lättsamt och nattsvart är imponerande, och det är den som får mig att växla mellan att i ena sekunden fnittra åt språkförbistringar för att fulgråta över världens grymhet och orättvisa.

Boken skildrar två parallella historier, som tvinnas samman. Den ena är berättelsen om den nigerianska flyktingflickan Little Bee. Efter två år på en flyktingförläggning stiger hon ut på engelsk mark, utan någon anknytning till detta nya land. Allt hon har är ett vattenskadat visitkort från en man hon en gång mötte på en strand i Nigeria. Jag följer henne genom byråkratiska akrobatkonster, språkförbistringar och får genom återblickar berättat om de händelser som fick henne att fly sitt hem.

Den andra berättelsen handlar om brittiska Sarah, hennes bitvis komplicerade kärleksliv och lilla son. Sarah är nyblivet ensamstående, med allt vad det innebär, dessutom bär hon på smärtsamma minnen från ett möte några år tidigare. Genom hennes ögon, tankar och minnen får jag gång på gång tankeställare om hur jag själv ser på världen och om hur jag skulle agera i olika situationer.

Sällan har jag varit så tacksam över att ha vuxit upp i den trygghet som ett demokratiskt land erbjuder som efter att ha denna bok. Sällan har jag heller behövt återhämta mig så mycket efter avlutad läsning. Little Bee är en av de mest perspektivgivande böcker jag läst vad gäller mig och min lott i världen.

80-åriga Maud hittar en lapp i sin handväska ”Elizabeth är försvunnen” står det med hennes egen handstil, problemet är bara att hon inte kan komma ihåg varför, eller när, hon skrivit den.

I Emma Healeys gripande debutroman får vi följa två parallella berättelser. Den ena berättelsen handlar om den unga Maud var storasyster Sukey försvinner, mer eller mindre spårlöst, strax efter andra världskrigets slut. Vi får en inblick i en ung kvinnas vardag i efterkrigstidens England, fylld med stenkakor, trasiga människoöden och ekonomiska lösningar i en kärv tid. Här får vi följa den unga kvinnans försök att finna ledtrådar, och göra något ofattbart mer begripligt, hur kunde hennes storasyster bara försvinna? Rymde hon med sin man? Från sin man? Lever hon eller inte?

Den andra berättelsen följer en 80-årig Maud, vars vardag är fylld av kom-ihåg-lappar, bortglömda tekoppar och förmaningar från såväl hemtjänst som en välmenande vuxen dotter. Trots att Maud inte kan komma på var den lilla lappen kommer ifrån, och trots omvärldens tydliga signaler om att inget är fel eller konstigt, är hon övertygad om att något hänt hennes vän Elizabeth och hon är fast besluten att ta reda på vad. Kan det kanske vara Elizabeths oduglige son som ligger bakom det hela? Genom historien blir det mer och mer tydligt för läsaren att Maud lider av en allt mer allvarlig demens. I början upprörs hon över att hon av hemtjänsten förbjuds att laga mat, över att mannen i affären inte tycker att hon behöver konserverade persikor, eller över att det är så svårt att hitta en helt vanlig jumper i klädaffären. Senare i boken börjar hennes mina svika henne till en sådan grad att även de som står henne närmast blir allt mer främmande för henne.

Med glimten i ögat, och förvånansvärd insikt och värme beskriver den 28-åriga debutförfattaren demensens allt större inverkan på den gamla damens liv. Genom Mauds ögon får vi följa hennes relation med barnbarnet, en sarkastisk tonåring, och hennes allt mer ansträngda relation till sina egna barn vars tålamod ofta tryter. Med humor beskrivs små vardagshändelser, allt från bortglömda adresser till den orimliga mängden basvaror i skafferiet. Särskilt de kapitel som beskriver hennes möten med demensläkaren är makalöst roliga, utan att göra lyteskomik av det hela.

Det är överlag en spännande, roande och värmande skildring av en känslig och på många sätt utsatt situation.Den unga kvinnans saknad och ovisshet återkommer i den gamla damens sökande efter sin väninna, och därmed är cirkeln sluten, och till sista sidan är jag engagerad i såväl Sukeys och Elizabeths öden.

Att boken ibland kan bli lite långrandig och upprepande är lätt att förlåta, och det är en bok jag varmt kan rekommendera till de som tycker om en feel-good bok med lite djup.

I sin åttonde bok Jag är, jag är, jag är – ett hjärtslag från döden beskriver Nordirländska författaren Maggie O’Farrell sitt liv, utifrån ett antal möten med döden. Dessa möten återges inte i någon form av kronologisk ordning, utan snarare i vad som vid första anblick verkar vara en helt slumpmässig ordning. Efter att ha läst hela boken är det dock uppenbart att ingenting i O’Farrells ovanliga biografi skrivits slumpmässigt. Genom bokens kapitel lämnas små ledtrådar och hintar om händelser som skett men ännu inte beskrivits, men även om vad som komma skall.

Med stor skicklighet väver O’Farrell en berättelse som i varje kapitel lyckas lura in mig i en känsla av lättnad, för att sedan på de mest oväntade sätt presentera varje nära döden-ögonblick på ett sådant sätt att jag kastas mellan förtvivlan, vrede och hopp. Man skulle kunna tro att dessa tvära kast skulle kunna göras endast ett begränsat antal gånger. Trots detta lyckas författaren i kapitel efter kapitel motbevisa det antagandet och jag behöver flera gånger lägga undan boken, för att hämta andan, innan jag kan läsa vidare.

O’Farrell lyckas locka mig in i händelsernas gång på ett sådant sätt att jag stundtals glömmer att jag faktiskt inte är där själv. Under de angenäma sommarkvällar jag spenderade med denna bok fick jag känna paniken stiga då en hotfull främling följde mig längs en slingrande bergsstig, jag hann inse att jag inte kan hålla andan hur länge som helst, och uppleva den hjärtskärande känslan av att vara den som inte älskar. Många av ögonblicken som skildras får håret att resa sig i min nacke, medan andra får mig att gråta förtvivlat. Mellan dessa intensiva känslor lyckas boken ändå locka mig till skratt genom mästerfulla formuleringar om livets tragikomiska små nycker.
Slutintrycket blir en ljuvligt smärtsam påminnelse om livets inneboende skörhet som lämnar mig hänfört tacksam över mitt eget livs relativa trygghet. Det är med största sannolikhet omöjligt att läsa denna bok utan att bli djupt berörd, och man bör ha en trave näsdukar nära till hands under läsningen.

Skulle jag bara få rekommendera tre böcker under min livstid skulle detta vara en av dessa tre. Jag anser att detta är en bok de allra flesta borde läsa, dels då den är skriven med ett språk som är en ren njutning att läsa för varje språkälskande människa, dels för att den kan väcka så många känslor och tankar. Tycker du att ditt liv är idel sorger? Läs den för att få perspektiv! Tycker du att ditt liv är monotont och händelselöst? Läs den och känn tacksamheten över din lugna tillvaro! Behöver du en påminnelse om att ta vara på varje dag? Var det länge sedan du grät eller skrattade? Tänker du ofta att ”det händer inte mig!”?

Läs boken och känn att Du är, du är, du är – ett hjärtslag från döden!