Linnéa Karlsson

Den här boken beskrivs som myndighetslyrik. Det låter kanske konstigare än det är, och på samma gång enklare än det är. I själva verket är det en lyrik där språket är direkt och enkelt. Personliga känslor och händelser flätas samman med myndighetens karakteristiska sätt att uttrycka sig, se på saker, formulera problem, ansvarsområden och hur den förhåller sig till världen.

Vad är bra och vad är dåligt med boken
Det är en bok som bygger på en ganska enkel idé och det hade kunnat falla platt. Det gör det inte. Boken är i all sin litenhet och enkelhet briljant. Att myndighet och person och de olika språken möts på det här sättet gör att allt blir sett i ett nytt ljus. Allt blir starkare, tydligare och det går att få syn på saker som varit osynliga för en tidigare.

Idén är som sagt enkel, men den håller för att bära boken och skapar något helt nytt. Helt ärligt borde alla som är ens det minsta intresserade av lyrik, myndigheter eller människor läsa boken, eftersom den har förmågan att öppna en för något annorlunda. Ett nytt språk, en ny ton, en ny möjlighet att se på saker.

Ska jag försöka hitta något negativt får det bli att lyrik inte är en textform som passar alla människor. Hur enkelt språket än är och hur direkt det än kan gå in i en finns det alltid en del personer som tycker att det är otillgängligt, svårbegripligt och som värjer sig. Frågan är dock om detta negativa finns i själva boken. Kanske ligger det negativa snarare hos de personer som väljer att värja sig mot något nytt och briljant bara för att det är skrivet som lyrik. Att människor kan vara trångsynta på det sättet kan ju inte en enskild bok bära ansvaret för.

Klubben är en bok som handlar om den så kallade Kulturprofilen som till en följd av #metoo anklagades för upprepade övergrepp. Anklagelserna kom i form av vittnesmål i en lång artikel i DN, där utsatta kvinnor berättade vad de varit med om, en artikel som Matilda Gustavsson skrev.

I boken fördjupar Matilda Gustavsson berättelsen. Hon beskriver maktstrukturer, vad Klubben egentligen var, vad som hände där, och vad Kulturprofilen har för bakgrund. En del av berättandet sker genom att personer som funnits i Klubbens närhet intervjuats och själva berättar om sina upplevelser. Några av kvinnorna från artikeln finns också med och det blir möjligt att följa dem och deras reaktioner efter att artikeln publicerats och reaktionerna på den börjat komma.

Vad är bra och vad är mindre bra med boken?
Det är en bok med intellektuell skärpa, som ger en bild av ett mörkt maktmissbruk i kulturens sammanhang. Olika lojaliteter och beroenden visas fram och den bild som avslöjas är allt annat än smickrande. Det enda som jag uppfattar som dåligt med boken är att tidningen DN är nästan osynlig. Det är den tidning Matilda Gustavsson arbetar på och där den avslöjande artikeln publiceras. På det sättet finns tidningen med i berättelsen, som en del i avslöjandet. Men hur såg egentligen DN:s medverkan till Klubben och dess goda rykte ut? På vilka sätt medverkade DN och kulturskribenterna där till att maktstrukturerna kunde upprättas, fortsätta, och att övergreppen kunde ske? Det är konstigt att det är helt obefintligt i Matilda Gustavssons berättelse. Som ledande tidning med stort utrymme för kultur är det orimligt att tänka sig att DN aldrig haft någon beröring med Klubben förrän avslöjandet skedde. Det är ett frågetecken som finns kvar efter att boken är slut, vilken roll DN egentligen spelade och varför det inte nämns. Men förutom det är det en fantastiskt stark och viktig bok.

Det verkar som att det ska bli världens bästa sommar. Gymnasiet är slut och Colby ska vara roadie till sina kompisars band på en liten turné. En i bandet är Bev. Bev är tjejen som är hans bästis, men också den han varit kär i under lång tid. Kanske är det nu något ska hända mellan dem. Efter turnén ska de andra börja förbereda sig för college, men Colby och Bev ska inte plugga vidare förrän ett år senare. Först ska de till Europa och resa runt. Det är ett fantastiskt äventyr som väntar på dem, och världen verkar ligga för deras fötter. Åtminstone är det hur planen ser ut och hur Colby föreställt sig det. Hur det blir i verkligheten visar sig bli en helt annan historia.

Vad är bra med boken och vad är mindre bra?
Inte vem som helst är på vissa sätt en rätt typisk ungdomsbok. Den komplicerade kärleken finns där, liksom frågorna om hur framtiden ska bli. Huvudpersonerna befinner sig i skarven mellan barndom och vuxenliv och det är inte en okomplicerad tid. Handlingen är kanske inte särskilt unik, men det är en väldigt välskriven bok som gör att karaktärerna får liv och att det är lätt att känna med dem. Nina LaCour bemästrar skrivandets hantverk till fullo och även om boken bjuder på komplicerade känslor och en del svårigheter finns värmen där och är det som dröjer sig kvar efter att boken är slut.

Det som är mindre bra handlar mest om att ungdomsböcker är en genre som inte passar alla människor. I tonåren är känslorna stora och saker ställs på sin spets. Händelser tillskrivs ibland en enorm betydelse. Den som inte orkar med tonåringars styrka i känslorna lär inte tycka om den här boken heller.

Det här är en självbiografisk berättelse som fått mycket uppmärksamhet världen över. Den har till exempel översatts till 26 olika språk och låg etta på Barack Obamas läslista för sommaren 2018. Kritiker har rosat den och läsare har tagit den till sitt hjärta. Den gavs ut på svenska under våren 2019.

Vad handlar boken om?
Tara Westover växer upp i en familj där fokus ligger på att förbereda sig för domedagen. Det är annorlunda än hur de flesta andra växer upp, så att läsa boken blir att kliva in i en värld där andra regler gäller än de vi är vana vid. Hon går inte i skolan, officiellt undervisas hon hemma, men det blir inte så mycket av den där undervisningen. Den mesta tiden hjälper hon till med arbetet som finns på gården. Det är ganska sällan hon träffar andra människor än dem som tillhör familjen, så det handlar om en isolerad tillvaro där inte många ifrågasättanden görs.

De är mormoner, men mer extrema än de flesta mormoner är. När olyckor händer åker de till exempel inte till sjukhuset, utan förlitar sig på bönens kraft och att allt blir som Gud vill. Mamman i familjen behandlar det mesta med olika sorters örter. Hon jobbar också som en sorts barnmorska för dem som inte vill ha kontakt med vården.

Några av Taras äldre syskon har brutit sig loss från familjen och lever på annat håll, ett annat slags liv. En av hennes bröder hjälper Tara att se att det går att välja något annat och det slutar med att hon som sjuttonåring börjar skolan, eftersom hon längtar efter att lära sig mer. Det är början på vägen bort från familjens isolering, de destruktiva familjemönstren och försöken att hitta ett eget sätt att leva.

Vad är bra med boken och vad är inte lika bra?
Det är en väldigt gripande skildring av en annorlunda barndom, som det är lätt att bli fångad av. De mönster som finns i familjen och hur det inte är ok att ifrågasätta den verklighet som familjen har visas tydligt. Likaså visas konsekvenserna för den som inte vill fortsätta med tystnaden eller går med på förvrängda bilder av olika händelser. Det är inget enkelt liv även om det är väldigt begränsat, vilket gör att det blir mycket intressant att läsa om.

Boken är verkligen bra, men mindre bra är att den här typen av skildringar av extremister kan användas för att svartmåla alla som har en viss tro. Författaren försöker vara tydlig med att detta inte gäller alla mormoner eller troende, eller ens alla survivalister, så det är inte hennes ansvar eller fel, bara baksidan av att skildra destruktiva religiösa miljöer.

Vem skulle den här boken passa?
Allt jag fått lära mig passar alla som tycker att det är intressant att läsa om dysfunktionella familjer av olika slag. Den kan också vara inspirerande genom att den visar att man har makt i sitt eget liv och inte behöver låta ens bakgrund bestämma hur framtiden ser ut, även om den självfallet alltid kommer påverka en.

Den här boken utspelar sig i USA under en tid när det var helt nytt att afroamerikaner skulle få rösta. Fortfarande är förtrycket av och fördomarna mot afroamerikaner mycket stor och risken för att utsättas för våld är ständigt överhängande.

Bokens huvudperson är Lily Owens, en vit flicka med en elak far. Hennes mamma dog tio år tidigare, när Lily bara var fyra år. Det är mycket Lily undrar om sin mamma, men det är svårt att få något ur pappan. Lily tas om hand av en afroamerikansk kvinna som heter Rosaleen. Efter några utlösande händelser ger sig Lily och Rosaleen av från hemmet. För Lilys del handlar det om att söka sanningen om sin mamma på något annat håll, även om hon inte alls vet hur det ska gå till.

Fördelar och nackdelar med boken
Boken bär på mycket smärta och beskriver en hel del svåra händelser. Trots det är det värmen och kärleken i berättelsen som är det som känns starkast och blir viktigast. Ingenting förenklas i den här boken, utan det svåra får vara riktigt svårt och smärtsamt. På det sättet får värmen och ljuset också ett större djup. Det är en väldigt bra bok, där de personliga relationerna och händelserna hela tiden finns i ett historiskt sammanhang. Genom deras berättelser går det att få en bättre bild av hur det kunde vara att leva i USA på den tiden.

En nackdel är att n-ordet används, vilket kan vara triggande eftersom det varit en del av det förtryck som afroamerikaner utsatts för. Självfallet användes ordet på 1960-talet, den tid när bokens historia utspelar sig, men frågan är ändå om det är nödvändigt att använda ord med ett inbyggt förtryck om man i efterhand beskriver en tid med förtryck.

Tobias Karlsson är känd från Let's dance, där han bland annat varit med och vunnit tillsammans med Tina Nordström. Boken blev nyligen utsedd till Årets bok på QX gaygala.

Till stora delar är boken en berättelse om författarens karriär som dansare. Han berättar om hur han började dansa, sin tid som tävlingsdansare, de dansföreställningar - dansikaler - han skapat, och inte minst om erfarenheterna från Let's dance.

Förutom att Tobias Karlsson berättar om sitt liv som dansare berättar han om sitt liv som människa och sitt liv som homosexuell. Det börjar med mobbning, hur svårt det var att försonas med sin egen läggning och hur det var för honom att komma ut. Som läsare får man följa med in i nya relationer, som han alltid verkar tycka är livets stora kärlek, och sen ut ur dem. I slutet av boken handlar det om beskedet att han fått HIV och hur han måste komma ut en gång till, denna gång för att berätta att han är smittad av det stigmatiserade viruset.

Fördelar och nackdelar med boken
Jag upplever boken som i första hand en kändisbiografi. De som är fans och är nyfikna på honom får höra saker från hans perspektiv. Hur tyckte han till exempel att det var att dansa med de olika kändisarna i Let's dance? För den som redan är intresserad är detta förmodligen intressant. Tyvärr bjuder boken inte på så stort känslomässigt djup och människor beskrivs för det allra mesta endimensionellt. Kanske är det sant att alla kändisar i Let's dance var fantastiska människor och att alla personer som nämns blir viktiga vänner för livet, men litterärt känns det tyvärr platt.

Bokens starkaste sidor blir istället de två komma ut-berättelserna. Att kändisar är öppna med att de är homosexuella eller bär på HIV är värdefullt, eftersom det fortfarande är så laddat. Däremot är det tveksamt om det borde ha förmedlats just i en bok.

The hate U give är Angie Thomas debutbok, en bok om rasismen i USA som redan beskrivs som en modern klassiker. Den fattiga miljön i boken liknar den där hon själv växte upp och hon har velat skildra lite av den tillvaro som finns där och den rasism som finns överallt.
Boken är översatt till svenska av Amanda Svensson och även den svenska utgåvan har en engelsk titel, eftersom det är ett citat som är centralt i boken.

Vad handlar boken om?
Starr Carter är bokens huvudperson. Hon är 16 år och lever i två olika världar. Den ena världen är den där hon bor, i en fattig förort där nästan alla är svarta. Den andra världen är den fina privatskola hon går på som ligger inne i stan, där nästan alla är vita. Hon skiljer sina olika världar åt och beter sig olika beroende på var hon är. Samtidigt är det lite slitsamt att leva så.

I början av boken skjuts Starrs barndomsvän ihjäl av en polis, utan att han gjort något. Starr blir det enda vittnet och händelsen drar igång en rad andra händelser. Det blir protester på gatorna, hot, hon måste bestämma om hon ska vittna eller inte, och allt ställs på sin spets. Rasismen blir tydlig, liksom gängens makt och hur fjärran hela den verkligheten är för nästan alla de ungdomar som går i den fina privatskolan.

Vad är bra med boken och vad är mindre bra?
Bokens karaktärer, händelser och miljöer är skrivna på ett sätt att de känns väldigt levande. Det finns ett tempo i språket som gör att nerven i händelserna skildras lika mycket genom sättet boken är skriven på som genom det som beskrivs. Väldigt bra och angeläget är också bokens ämne. En polis skjuter ihjäl en oskyldig svart kille, vi har hört det på nyheterna så många gånger, men här får man möjlighet att komma närmare. Med The hate U give är det möjligt att få känna hur det kan vara. Vem en person som blir ihjälskjuten skulle kunna vara, varför han hamnat där, vem som finns runt honom och som påverkas när han dör. Man får komma närmare miljöer, maktstrukturer och den rasism som är svår att riktigt förstå på andra sätt. Allt är så väldigt snyggt gjort att det faktiskt inte finns något negativt att säga om boken. Möjligen skulle det vara att den är så tjock att man kan få ont i händerna av att sträckläsa den, vilket man vill göra.

Vem kan den här boken passa?
Boken riktar sig till ungdomar eller unga vuxna, men den kan lika gärna läsas av äldre vuxna. Det är svårt att inte fångas av handlingen i boken och berättelsen är skriven på ett väldigt gripande sätt. Det är den typen av bok som man saknar redan när man stänger den efter att ha läst den sista sidan och där man önskar att man fick en chans att umgås mer med personerna som finns i den. De känns så levande.

The hate U give passar därför alla som verkligen vill fångas av en bok. Kanske för att de är intresserade och tycker om själva läsandet, men kanske passar den ännu bättre för någon som vill få en bild av hur rasismen i dagens USA kan se ut. Den passar samhällsintresserade och engagerade människor, både ungdomar och vuxna.

Boken kan dessutom användas i undervisning. Förutom att den är väldigt engagerande finns det en lärarhandledning med ett kopieringsunderlag som är skapat av Pär Sahlin.

Jenny Colgan är en författare som skriver böcker inom feelgood-genren. De utspelar sig ofta i de nordligaste delarna av Storbritannien och miljöbeskrivningarna är en stor del av böckernas speciella karaktär. Hon har skrivit flera olika serier med böcker, till exempel en om det lilla bageriet på strandpromenaden. Julafton på den lilla ön i havet är senaste delen i en serie. Tidigare delar heter Sommar på den lilla ön i havet och Tillbaka till den lilla ön i havet.

Vad handlar boken om?
Flora är bokens huvudperson och hon har råkat bli gravid med sin före detta chef - något hon inte vågat berätta för honom eftersom han nyligen haft ett stort sammanbrott. En annan viktig karaktär i boken är Floras bästa väninna och inte minst Saif, mannen hon är förälskad i. Saif har flytt från Syrien och är egentligen också förälskad, men han har en fru. En fru som han inte har en aning om var hon är. Är hon ens i livet?

Livet på den lilla ön går vidare. Man får träffa karaktärerna som fanns i de tidigare böckerna och relationerna är minst lika komplicerade som tidigare. Hur ska julen bli? Kan det bli en fin jul när allt är så trassligt som det är? Kanske är det ändå möjligt.

Vad är bra med boken och vad är inte lika bra?
Den mycket speciella lilla ön och skildringarna av miljön där är något av det bästa med boken. Det är beskrivet så att det är lätt att drömma sig bort och önska sig dit. Uppsättningen av olika personer, där många är rätt speciella karaktärer, är också ett plus. Tyvärr hade språket kunnat vara lite bättre, även om det känns som att Jenny Colgan gjort framsteg sen hennes tidigare böcker.

Vem skulle den här boken passa?
Det här är framför allt en lättläst och mysig bok. Den är inte fri från smärta. Relationerna kan vara trassliga, sjukdomar, död och krig finns med, men det är ändå en feelgood-bok. Vissa personer verkar allergiska mot genren, men många tycker att det är en skön avkoppling, en läsning att vila i. Boken passar nog framför allt dem som redan vet att de gillar feelgood. Inte minst gäller det ju eftersom det är tredje delen i en serie, den passar helt enkelt dem som läst och gillat de första två böckerna.

Ulf Stark var en av våra mest kända, uppskattade och produktiva barnboksförfattare fram till sin död år 2017. Rymlingarna kom ut 2018 och blev Ulf Starks allra sista bok. Bilderna gjordes av Kitty Crowther, en välkänd barnboksillustratör som bland annat fått ALMA-priset. Ulf Stark hade tidigare samarbetat med henne i skapandet av boken Sagor om natten. Rymlingarna blev nominerad till Augustpriset 2018.

Vad handlar boken om?
Lill-Gottfrid är huvudpersonen i den här boken. Han är en ganska liten pojke och hans farfar ligger på sjukhus. Lill-Gottfrid vill gärna hälsa på honom ofta, men hans pappa är inte lika pigg på det, så Lill-Gottfrid tar saken i egna händer och åker dit själv istället. Det slutar med att han och farfadern planerar en rymning, eller egentligen en utflykt. Farfadern längtar efter att få komma tillbaka till skärgårdsön en sista gång. Det är den plats han älskar allra mest. Men lite hjälp och en bra plan lyckas de ta sig iväg och det blir en oförglömlig tur.

Farfadern är oroad för att han inte ska komma till himlen och få träffa sin fru igen när han dör. Till exempel svär han alldeles för mycket och är inte så trevlig mot människor. Efter resan till ön anstränger han sig för att bli bättre och öka sina chanser att räknas som en god människa.

Rymlingarna handlar om åldrande och död, men också om vänskap över generationsgränserna. Genom att döden är så nära i berättelsen får man lättare syn på livet och vad som egentligen är viktigt i livet.

Vad är bra med boken och vad är mindre bra?
Rymlingarna är skriven med stor värme, humor och eftertänksamhet, precis som Ulf Starks böcker brukar vara skrivna. Den är finurlig och vacker på samma gång. Kitty Crowther lyfter berättelsen genom sina bilder, som med relativt enkla medel ger historien form och färg. De existentiella frågorna behandlas med varsamhet och respekt, men utan distans. Alltihop lyckades Ulf Stark uppnå på den lilla plats det finns i en barnbok, som ju inte får vara alltför lång.

Att denna fina bok om döden blev det sista Ulf Stark skrev innan sin egen död gör på något sätt boken ännu mer speciell. Den äldre mannen och den lille pojken, och deras berättelse om döden, det blev hans avsked till läsarna.

Det som är mindre bra med boken är att många kommer tänka att den inte är för dem, eftersom det är en barnbok. På det viset kommer de missa denna lilla pärla till bok, vilket inte är bra alls.

Vem skulle den här boken passa?
Boken är skriven för barn, enligt förlagsinformationen passar den för barn som är mellan sex och nio år gamla. Samtidigt är det en så vacker och ljus bok om åldrande och död att den passar även för andra läsare. Kanske att den allra bäst passar för vuxna och barn att läsa tillsammans, men även vuxna som saknar barn att läsa boken för kan läsa den och få chansen att njuta av dess språk och finurlighet.

Tahereh Mafi är en iransk-amerikansk författare som tidigare skrivit en uppmärksammad bokserie som börjar med boken Rör mig inte! En ocean av kärlek är liksom hennes tidigare böcker skriven för ungdomar, men kan också passa för vuxna läsare.

Vad handlar boken om?
Boken utspelar sig 2002 i USA. Det är ett år efter terrorattacken mot World Trade Center och huvudpersonen Shirin är en muslimsk sextonårig tjej. Hon har hijab och kommer aldrig undan från människors blickar, kommentarer och risken för att utsättas för våld. Efter terrorattacken har det plötsligt blivit ok att bemöta alla muslimer som om de var terrorister. Shirin har skapat sig skydd. Hon har gjort sig själv hård och onåbar, har hög musik i lurar, tittar ner i marken och försöker att inte låta attackerna nå henne. Det går ganska bra, åtminstone tills hon träffar Ocean James och kärleken börjar växa mellan dem. Hon kan inte stänga alla ute och samtidigt släppa in honom, utan måste våga låta skydden falla. Fast är han värd det? Vet han ens vad han ger sig in i, när han tar steget in i hennes värld och kommer drabbas av den rasism han tidigare varit skonad från?

Vad är bra med boken och vad är mindre bra?
Boken skildrar rasism på ett väldigt levande sätt, hur det blir för den som är utsatt. Den gör tydligt hur det kan påverka alla relationer en person har, inte bara de relationer där rasismen förekommer. Man får också se hur man kan formas av att hela tiden vara på spänn. Det är en relativt lättläst bok, men den bär på väldigt mycket budskap och känslor.

Ska man hitta något negativt att säga om En ocean av kärlek är det att några av birollerna i boken känns lite väl platta, som att det är svårt att förstå vad de gör där. Det problemet finns dock inte med någon av huvudkaraktärerna, så det är inget stort problem.

Vem skulle den här boken passa?
Boken passar till alla som är intresserade av rasism och hur den kan kännas i en ung människas liv.