Eva Jonsson

Det här är en gripande berättelse som passar såväl vuxna som yngre läsare. Det är väldigt lätt att känna med den elvaårige pojken och dra paralleller till vår tid med krig och ensamkommande flyktingbarn. Det är också enkelt att förstå krigets konsekvenser när man får ta del av dem genom en liten pojkes ögon. Boken är dessutom lättläst och ger de yngre läsarna en hel del historiska kunskaper som kan vara värdefulla i dessa tider.

Det här är en fascinerande berättelse där man som läsare aldrig riktigt vet vad som är fantasi eller verklighet. För den som läst Keplers deckare så kan den här boken bli något av en besvikelse, eftersom den inte alls liknar en traditionell thriller. Men när man väl släpper på sina förväntningar på hur en Kepler-bok bör vara så blir Playground mer och mer intressant. Även om romanen är oerhört flummig på sina håll så blir den aldrig tråkig.

Det här är en av mina absoluta favoritböcker. Jag brukar ha svårt för litterära fantasier om verkliga personer, men Stridsberg lyckas skapa en fantastisk väv av delberättelser och infallsvinklar som tillsammans målar upp ett livsöde som man bara vill veta mer om. Dessutom är romanen ett fantastiskt samtidshistoriskt dokument över 1900-talets andra hälft med allt ifrån kommunistskräck till frigörelse. Bokens styrka är dock karaktärsbeskrivningarna som stannar kvar i ens huvud långt efter att man lagt ifrån sig boken.

Katarina Taikons liv är ett av de mest intressanta öden jag läst om, och trots att boken är så pass kort så lyckas den förmedla vilken oerhört speciell person hon var och hur mycket hon betydde som rättighetskämpe. Jag älskade hennes barnböcker när jag var liten, men det var först när jag läste den här boken som jag verkligen insåg hur mycket berättelserna om Katitzi måste ha betytt när det gällde att sprida kunskap om romernas liv och utsatthet.

Jag fullkomligt älskar Sara Stridsbergs personskildringar, och i den här boken tränger hon in i karaktärernas mörkaste sidor som aldrig förr. Det är en minst sagt gripande berättelse om hur omöjligt det är att hålla en annan människa över vattenytan när personen ifråga redan bestämt sig för att sjunka till botten. Hela boken präglas av en säregen stämning där ljus och mörker hela tiden går hand i hand och där själva sjukhuset blir en person bland alla andra.

Widding är alltid underhållande och den här boken, som blev hans allra sista verk, är inget undantag. Berättelserna om Bellman och hans tid är fulla av spännande detaljer, och Widding växlar hela tiden mellan högt och lågt medan han målar upp en sprakande bild av ett 1700-tal som man som läsare inte kan få nog av. Historien om den tragikomiske andre amanuensen är dock minst lika fascinerande, och man sitter hela tiden och småler åt hans vardagliga bestyr.

Det här är inget mästerverk rent litterärt sett, men jag läste ändå ut boken på några få dygn. Bradfords språk är banalt emellanåt och saknar variation, men å andra sidan kan hon verkligen konsten att hålla läsaren på halster. Att läsa den här boken och dess föregångare känns ungefär som att titta på ett gammalt avsnitt av Dynastin, Falcon Crest eller Dallas - och då menar jag det i en positiv bemärkelse.

Den här boken är inte fullt lika fantastisk som de två första delarna i serien, och mycket av detta beror på att Lila lyser med sin frånvaro i början. Framåt mitten av boken blir det dock mer intressant igen och man börjar sakta men säkert komma ihåg varför man fastnade för Ferrantes kvinnoporträtt till att börja med. Boken fungerar dessutom utmärkt som tidsskildring och ger en färgstark bild av 70-talsmänniskorna.

Jag har alltid älskat John Le Carrés spionromaner, och den här historien knyter ihop berättelserna om Smiley och hans kumpaner på ett trovärdigt sätt. Boken är en minst sagt häftig uppgörelse med den dubbelmoral som präglade det kalla kriget. Författaren lyckas också dra intressanta paralleller till vår samtid och de samhällsproblem vi står inför. Spionernas arv är något rörig på sina håll, men det är lätt att förlåta då den är alltigenom rafflande och stundtals humoristisk.

Återigen lyckas Ferrante göra en gripande vänskapsskildring samtidigt som hon beskriver samhällsutvecklingen och tidsandan på ett nyskapande sätt. Språket är som vanligt lättläst och berättandet är härligt gammaldags. Dessutom pratar den här boken mer om klass och kön än vad de tidigare delarna gjort. Man känner hela tiden som läsare att händelseförloppet är självklart utan att för den skull vara förutsägbart. Slutet känns realistiskt och passande Elena och Lila.