Eva Jonsson

Nobelpristagaren Olga Tokarczuk upphör aldrig att förvåna med sina minst sagt udda berättelser. I Löparna berättar hon om människor som håller fast vid det gamla till varje pris och människor vars måtto är att ständigt röra på sig. Likt Tokarczuks övriga verk styrs den här romanen inte av någon enhetlig intrig. Det här är en underbart stämningsfull berättelse för alla som älskar böcker som byggs av fragment och reflexioner. Författaren har dessutom en säregen förmåga att dra paralleller till vår samtid utan att för den skull skriva läsaren på näsan. Ett annat plus är att boken är riktigt rolig på sina håll.

Lars Widding är en mästare när det kommer till att kombinera tragik med humor. Den här boken skiljer sig en hel del från andra böcker om häxprocesser eftersom författaren valt att fokusera på de anklagande istället för de unga kvinnorna. Det gör boken till en fantastisk studie i hur 1600-talssvensken resonerade. Dessutom har boken ett mycket intressant efterord av kulturantropolog Anita Jacobson-Widding som bland annat jämför häxprocesserna med företeelser i det moderna samhället.

Författaren ger oss en otäck inblick i ett samhälle där nyheter inte längre behöver vara objektiva utan istället skapas efter nyhetschefernas politiska agenda. Boken blir så bra just för att det inte går att greppa hur denna destruktiva person fick fortsätta sextrakassera kvinnor, spionera på sina anställda och smutskasta landets politiker. När man läser boken blir man dessutom medveten om hur oerhört mycket som förändrats i samhället de senaste 25 åren, särskilt när det kommer till medielandskapet.

Jag älskar essäsamlingar och det här är en av de bästa man kan hitta. Den är härligt spretig och tvingar läsaren att vara totalt koncentrerad. Då berättelserna och artiklarna handlar om så vitt skilda ämnen är det naturligtvis omöjligt att bli jätteintresserad av alla, men det är samtidigt en del av bokens tjusning att man aldrig vet vad som väntar bakom hörnet. Framför allt har Danius ett säreget språk och en enorm känsla för detaljer.

I den här boken berättar nobelpristagaren Olga Tokarczuk om förhållandet mellan naturen och människan. Boken är en sorts thriller med inslag av fantasy och tar upp ämnen som ödestro, rättsskipning, förnuft och galenskap.

I handlingens centrum befinner sig Janina Duszejko, en före detta lärarinna som bor någonstans i den ödsliga polska landsbygden nära gränsen till Tjeckien. Hon tillbringar dagarna med att studera astrologi, översätta poesi samt ta hand om sommarställen tillhörande förmögna Warszawabor. I andras ögon är hon en ensling som har lättare att umgås med djur än med människor. Plötsligt en natt hittas Janinas granne död, och snart äger fler dödsfall rum. Polisen famlar i blindo och Janina kommer således fram till slutsatsen att hon är den enda som kan reda ut fallet. Hennes initiala teori är att det är skogens rådjur som beslutat sig för att hämnas på bygdens många jägare.

En minst sagt udda huvudperson
En av bokens styrkor är Janina Duszejko själv. Som läsare känner jag genast en stark sympati för hennes förmåga att alltid gå sin egen väg och strunta i samhällets konventioner. Hennes omsorg om skogens alla djur gör henne till en osedvanligt trevlig huvudkaraktär, och föraktet hon möts av från samhällets representanter får mig att beundra henne ännu mer. Janinas galna sidor är oerhört charmerande och Tokarczuk beskriver henne med både humor och respekt.

Sagolik stämning och miljöbeskrivning
Styr din plog över de dödas ben består inte bara av fantastiska personporträtt utan den är också full av ingående landsbygdsskildringar. Tokarczuk målar upp spöklika bilder av ett samhälle där vare sig telefonförbindelser eller vägar fungerar som de ska, men hon gör det på ett så pass humoristiskt vis att man som läsare knappt kan låta bli att besöka den polska landsbygden. Hon lyckas också förmedla en stämning som gör den här boken till ett av de mest originella verk jag någonsin läst.

I den här boken berättar författaren om sina fältstudier av Vory V Zakone, känd som den ryska supermaffian. Galeotti pekar på att den organiserade kriminaliteten alltid lyckats leva sida vid sida med den ryska statsmakten. Redan under tsartiden blomstrade kriminaliteten i landet, med en svag poliskår som inte klarade att hålla ordning i det stora riket. Under Lenin och Stalin hade maffian inte mycket att säga till om, men detta förändrades under det kalla krigets sista årtionden då stagnationen ledde till att de kriminella elementen återigen fick mer svängrum. Under de sista Sovjetdecennierna samarbetade maffian med såväl lokala partibossar som Gulags lägervakter, och efter unionens fall frodades kriminaliteten med människosmuggling och narkotikahandel. Galeotti menar att även om Putin utåt sett verkar ha satt stopp för den organiserade kriminaliteten så är det snarare så att de kriminella strukturerna införlivats i staten.

Nya perspektiv
Den här boken skiljer sig radikalt från andra beskrivningar av den ryska maffian. Även om den tar upp gamla myter och föreställningar så är den framför allt saklig och informativ med djupgående analyser av strukturer och samhällsutvecklingar. Det är en spännande bok som troligtvis kommer att uppskattas av både den historieintresserade och den som vill få en mer nyanserad bild av den organiserade brottsligheten. Galeotti tar dessutom upp många intressanta frågeställningar om var gränsen går mellan laglig verksamhet och kriminalitet.

I den här boken berättar Matilda Gustavsson om den s.k. kulturprofilen, som blev ökänd i november 2017 efter en avslöjande artikel som skrevs av just Gustavsson. I sitt reportage berättade hon om hur kulturprofilen, som under många år haft starka band till Svenska Akademien, nu anklagades för bl.a. trakasserier och våldtäkter av inte mindre än arton kvinnor. Det hade under årtionden gått rykten om mannens övergrepp, men ändå hade ingen av hans kollegor vågat eller velat göra något. I den här boken fördjupar skribenten sin tidigare undersökning av den svenska kulturvärlden och dess maktelit. Hon berättar om de motsättningar som uppstod inom Svenska Akademien efter avslöjandet, och ställer sig frågor om vad som anses acceptabelt att göra i konstens namn.



Frågor om makt och skapande
För den som följt nyhetsrapporteringen kring kulturprofilen och Svenska Akademien innehåller boken kanske inte så mycket nya fakta. Men den är ändå enormt intressant tack vare sina frågeställningar om konstutövning och makt. Som läsare förundras man över hur dyrkan av det s.k. manliga geniet fortfarande är så pass dominerande inom svenska kulturinstitutioner. Så länge man är en respekterad kulturpersonlighet så kan man ta sig vilka friheter som helst. Det är en värld där de mäktiga hela tiden håller varandra om ryggen och där genierna och deras närmaste kollegor aldrig kan göra fel.

En inblick i journalistiskt arbete
En annan av bokens många styrkor är att den bjuder på en målande beskrivning av journalistiskt arbete. Gustavsson berättar på ett enkelt och engagerande sätt om hur man jobbar med ett scoop av det här slaget och hur man på ett så etiskt sätt som möjligt tar sig an ett fall där ord står mot ord. Hon pekar på att man måste vara tålmodig och hela tiden ha en öppen hållning.

Mångfacetterad bild
Klubben är en enastående fördjupning kring allt som har med kulturprofilen och den svenska metoo-rörelsen att göra. Gustavsson ger läsarna en mycket komplex bild av händelseförloppet där ingenting är helt svart eller vitt. Vi får ta del av de utsatta kvinnornas skakande vittnesmål såväl som intervjuer med den anklagade och hans familj och vänner. Framför allt får vi en skrämmande inblick i vilka faktorer som kan leda till att en tystnadskultur formas. Men även om boken gör en illa till mods på många ställen så är den samtidigt en makalös hyllning till de människor som faktiskt vågade stå upp mot förtrycket.

Det här är berättelsen om en glesbefolkad landsbygd i Norge och dess invånare. De gamla systerklockorna vid den lilla stavkyrkan är något av bygdens stolthet då deras fantastiska klang inte liknar något annat. De tillverkades som en hyllning till två tvillingflickor, och det sägs att systrarnas bildvävnader siar om framtiden. Året är 1879 och en ny präst har precis flyttat in i den gamla prästgården där den unga Astrid arbetar. Astrid är ättling till tvillingsystrarna och stolt över klockorna. Samtidigt anländer en okänd man från Tyskland till byn, och hans planer gör att stavkyrkan och hela dess omgivning går en oviss framtid till mötes.

Aktuella frågeställningar
Den här boken är full av frågeställningar som lätt kan appliceras på vår tid, där bevarande av kulturarv ofta ställs mot modernisering och utveckling. Den frågar bland annat hur mycket som måste gå förlorat för att vi människor ska kunna uppnå det vi behöver eller tror oss behöva. Författaren målar upp konflikten mellan gammalt och nytt på ett sätt som känns realistiskt och drömskt på en och samma gång. Boken lyckas kombinera skrönor och gamla legender med en historisk skildring av en landsbygd som inte längre existerar. Den blir långtråkig på sina håll, men är ändå läsvärd tack vare den speciella stämning den bygger upp.

Det här är en riktigt spännande thriller för alla som älskar historier som delas upp i två tidslinjer. Författaren hoppar väldigt skickligt mellan nutiden och det sena 80-talet, och ger läsaren alldeles lagom med ledtrådar för att det ska bli så intressant och oförutsägbart som möjligt. Det hela blir extra spännande tack vare att 80-talets händelser beskrivs genom huvudpersonens dagbok, och att vi läsare inte får veta vem det är som sitter och läser dagboken förrän precis i slutet. I övrigt är det en ganska typisk fransk deckare med långsamt tempo och ingående miljöbeskrivningar.

Det här är en varm och gripande berättelse om kärlek och saknad. Den passar bra för såväl erfarna hundägare som den som funderar på att skaffa hund för första gången. Boken ger många nyttiga tips om allt ifrån träning till vård, men den är framför allt en fin berättelse om hur starkt många av oss känner för våra husdjur och hur oerhört svårt det kan vara att se sin fyrbenta vän åldras.