Ett mysterium som egentligen inte är ett mysterium. Agatha Christie talar hela tiden om exakt vad som händer, samtidigt som hon täcker över och missleder genom stämning och sidospår tills läsaren blir alldeles snurrig. På det där sättet som bara Christie kan göra.
Handlingen kretsar kring Mark Easterbrook, en inte helt sympatisk man, som plötsligt dras in i en rad oförklarliga händelser. Trolldom, häxkonst och förbannelser svävar i luften medan Mark, en inbiten cyniker, försöker lista ut hur någon kan mörda invånarna i den lilla byn utan att ens komma i närheten av dem.
Det här är en av Christies senare böcker, men ett klart bevis på att hon verkligen inte hade tappat stinget - snarare tvärtom. "Den gula hästen" är nattsvart skrämmande samtidigt som den badar i komiska observationer om människans natur. Den lilla byn vimlar av igenkänningsbara karikatyrer så bitskt beskrivna att vilken satiriker som helst skulle rodna. Språkrikedomen och formuleringsförmågan är klart i klass med P.G. Wodehouse.
Dessutom får varje läsare förmånen att träffa (eller återse) den smått virriga bohemförfattarinnan Ariadne Oliver. En deckardrottning som uppfunnit en detektiv hon nu är trött på men måste fortsätta skriva om...