Bobby Kikumu

Max har kört taxi i tolv år utan att något särskilt upprörande har hänt. Detta förändras å det grövsta när yrkesmördaren Vincent tvingar honom att köra honom under en natt då han ska mörda fem vittnen åt en knarkkartell. Tom Cruise gör här en för honom ovanlig roll som "the bad guy" och han gör det så rysligt skickligt och övertygande att jag undrar varför han inte gör det oftare. Det ligger en kuslig och ödesmättad stämning filmen igenom. Allt som aldrig blev av. Går det att ta tag i sin situation oavsett hur omöjlig den ser ut? Max ser sin chans och lyckas på nåt sätt strula till det ännu lite värre.

Jordelivet är svårt för både Skorpan som hostar livet ur sig och för hans bror Jonathan som ideligen försöker trösta sin bror med sagor om Nangijala där de ska ses efter döden. Och i "lägereldarnas och sagornas tid" kan nästan vad som helst hända. Där dras bröderna in i frihetskampen för det av Tengil förslavade folket i Törnrosdalen. Filmen inspirerar till hjältemod och ett centralt tema är hur man ens kan leva i en diktatur. Tusentals barn minns nyckelrepliken om att ibland måste man göra saker man inte vågar. "För annars är man bara en liten lort". Och det vill ju ingen vara.

Jerry Maguire är modig när han en sen kväll bestämmer sig för att vädja till moralen hos de olika spelaragenterna i branschen. Det blir dock ett ödesdigert misstag från hans sida då han morgonen efter förlorar jobbet och tvingas starta eget. Med sin assistent Dorothy Boyd som enda följeslagare och med bara en enda spelare blir den nya tiden tuff. Filmen är modig och rolig och inspirerar till att ta det där språnget man vet att man vill men kanske inte riktigt vågar. Att nå botten så man kan komma till toppen. Misstag kommer göras längs vägen men du kommer känna dig levande. Som Jerry Maguire.

När drömmen förvandlas till mardröm. När ordning och reda glider in i kaos. När sex blir till svartsjuka. Vem är du då? Vanilla sky är en härligt rörig film som blandar drömlika scener med mardrömslika och vardagliga så till den milda grad att jag ibland inte vet vad som är vad. Men jag kan luta mig tillbaka och njuta av kemin mellan Tom Cruise och Cameron Diaz. Det slår gnistor om dem och till slut blir allt ändå förståeligt. En film för den som gillar att tänka i snirkliga filosofiska banor. Drömmer vi? Eller är allt på riktigt?

Johnny Depp går lika djupt in i sin rollfigur agent Joe Pistone som Pistone går in i sin infiltratör Donnie Brasco, täckmanteln som ska avslöja maffian. Det här är en klassisk vem är god och vem är ond historia. Det är fartfylld action och ett gripande drama på samma gång. Slitningar i äktenskapet och samvetskval gentemot maffiavännen och torpeden "Lefty" som spelas av en Al Pacino som här gör sitt livs roll. Ju djupare agenten nästlar sig in i maffialivet desto svårare blir det att krypa ut ur det och desto mer spännande blir det att följa.

Jacque Mayol känner en enormt stark lockelse till havet. Det har han gjort ända sedan han var liten och hoppade efter saker till botten vid viken i barndomsstaden. Detta sysslade även hans vän Enzo med. I vuxen ålder tävlar den senare i fridykning och lockar med sin gamle barndomsvän att också börja tävla. Den mer socialt skicklige Enzo försöker guida den blyge Mayol mellan livets alla godheter. Mayol lyckas också träffa kärleken mitt i fridykningstävlandet. Rivaliteten, vinnarskallarna, kärleken, dramatiken, in-i-kaklet mentaliteten är så vacker och så tydlig i den här filmen. Och fotot är värd att helt dyka till botten för.

Den här klassiska och tidlösa episodfilmen av regissören Paul Thomas Anderson med alla sina stjärnor får mig att sluta tro på slumpen och förstå att var sak har sin plats i historien och betyder något. Alla karaktärerna i Magnolia har någon sorts koppling till den dödssjuke tv-producenten Earl Partridge vilket hindrar filmen från att bli spretig trots antalet karaktärer och historier som finns här. Det är ett starkt, välkomponerat drama där framförallt musiken och det otroliga fotot sätter känslorna på utsidan av kroppen och kopplar samman scenerna och jag tror budskapet här är att ingenting någonsin är försent.

Det kan vara väldigt riskabelt att släppa in folk du inte känner i ditt liv. I Steven Kovaks fall är det kabelkillen Chip som från början visst installerar gratis kabelkanaler till Steven men kräver vänskap istället för pengar. Och låt mig säga att han insisterar med viss övertygelse men också med en gnutta galenskap. En mörk komedi, olik den "vanliga" Jim Carrey-filmen vilket i sig gör den fascinerande. Jag slits mellan att tycka synd om Chip och att tycka att han borde få vård av något slag. Det är i det där mellanrummet som filmen kommer till sin rätt.

"Om du tjallar så dör du!". Jag kan ännu höra ropen och ljudet av fötter som springer i gruset på skolgården när vi i det tuffa gänget gjort nåt svindumt. Och jag visste ju det där dom skrek. Precis som Henry Hill visste när han gick in i gangsterlivet med full gas. Han som kanske de flesta brottslingar tänkte nog att det är andra som åker dit, inte jag. Men en dag kommer räkningen så att säga. Då korthuset faller till en liten hög. Vägen dit är dock oerhört underhållande, välskriven, njutbar och komponerad som ett stycke klassisk musik.

Den här essäsamlingen är brutalt självutlämnande och självbiografisk. Här behandlas problematiska relationer till mat och sexuella fetischer. Botox, depressioner och dålig självkänsla. Melissa Broder visar sig i all sin prakt, med brister och fel och därmed vad det innebär att vara människa idag. Det är ett poetiskt styrkebesked som heter duga.