Helena Norrby

Vi befinner oss i Sovjet under femtiotalet strax efter Josef Stalins död. Platsen för dramat är en cancerklinik. På cancerkliniken befinner sig Kostoglotov och Rusanov. Kostoglotov har remitterats till sjukhuset från att ha varit deporterad till Gulag. Rusanov är hans absoluta motpol och stalinist ut i fingerspetsarna vilket gör att han försöker styra upp sjukhuset i sann bolsjevistisk anda. Efter ett tag blir Kostoglotov kär i en sköterska och kärlek uppstår på lasarettet.

Cancerkliniken representerar Sovjetunionen i miniformat i denna starkt samhällskritiska roman som också fungerat som en stark politisk kraft mot deportationerna som då skedde i landet. Det gjorde också att boken snabbt förbjöds i landet.

Det är en dyster historia som Solzjenitsyn målar upp i cancerkliniken, precis som hela Sovjet var dystert. Men det är också en historia om kärlek och vänskap, och visst dyker det upp en hel del humor här och där också. Boken tar tid att läsa. Inte på grund av språket, utan snarare på grund av innehållet och de tankar som den väcker även idag. För inför döden är vi alla lika, men det är inte lika självklart att alla förstår det ens då. En tänkvärd bok som också är ett enormt viktigt tidsdokument.

Skräckmästaren Stephen King kan ibland vara mer fascinerande än skrämmande. I det här mastodontverket om en man som reser bak i tiden för att försöka stoppa Kennedymordet skildrar han inte bara vår egen samtid, utan beskriver såväl 50- som 60-tal och en möjlig nutid på ett trovärdigt och levande sätt. Men framför allt ställer han frågor som: – Vad händer om vi kan gå tillbaka och ändra det som skett? Kan vi vara säkra på att det vi tror vi vet är sant? Kan vi veta att något blir bättre om vi stoppar något som varit ont?
Det här är en av Kings allra bästa böcker. Boken fascinerar och väcker många tankar om att rucka på tidens sammanhang, hur det skulle vara att leva flera liv parallellt och om det skulle gå att förändra världen till det bättre genom att förändra dåtiden.

Bokserien Det stora århundradet handlar om tre fattiga norska barn som har fått chansen att utbilda sig till ingenjörer på ett av Europas finaste universitet. Barnen som nu vuxit upp är Lauritz, Oscar och Sverre Lauritzen. I denna del två i Jan Guillous imponerande långserie får vi framför allt följa Sverre som väljer att flytta till London för att leva med sitt livs kärlek strax innan första världskriget tar sin början. Sverre är konstnärligt lagd och genom honom får vi följa hans liv i London när framtiden ligger för mänsklighetens fötter, en värld som fylls av konstnärer, författare och bohemer.
Jan Guillou skildrar vitt skilda miljöer i den här boken, liksom i de andra böckerna om bröderna Lauritzen. Han lyckas ändå förmedla en trovärdighet som jag imponeras av. Guillou lyckas också driva handlingen framåt på ett spännande sätt och inkludera en hel del matnyttig historia på kuppen. Dandy är, liksom Brobyggarna, en uppvisning i god research och förmågan till att gestalta en bra berättelse.

GW:s mordutredare Evert Bäckström är otroligt svår att tycka om. Han är sexistisk, lat och självbelåten. Men ändå vill man läsa mer om karln. I varje bok utvecklas hans personlighet, dock inte till det bättre. Det kanske är det som utmärker just GW – han får oss att skratta åt det eländiga och att tycka om de osympatiska. I den här boken gör han det till ren och skär konst.
Historien flyger framåt på GW:s karakteristiska ironiska sätt. Underliga sammanträffanden och lustiga karaktärer får fart i en story som inte ens handlar om något egentligen. Eller gör boken det? Det är svårt att veta med tanke på att man fastnar i den böljande historien om såväl det ena som det andra. Kanske är det poängen, och jag gillar det.

Söker du efter en kriminalroman så är det här inte det bästa valet. Om du däremot gillar en vindlande, sanslös och tokigt berättad historia med en dos samhällskritik berättad av en briljant hjärna, så är det här boken för dig.

Felicia ger i boken Felicia Försvann sin syn på hur det är att vara dotter till en berömd expert inom barnuppfostran. Det är ingen upplyftande läsning precis, utan en uppgörelse med en traumatisk barndom i skuggan av sin mor.

Felicia skapade med den här boken nästintill rabalder när den kom ut, och ordkrigen i media mellan mor och dotter verkade aldrig ta slut. Det är kanske mest sakinnehållet som givit uppmärksamheten då Anna Wahlgren av många anses som föregångare för hur man idkar barnuppfostran på bästa sätt. Men boken i sig är också ganska välskriven och värd att läsa för sin egen skull.

Det börjar ganska bekvämt och vardagligt, med journalisten Mikael Blomqvist som får ett researchuppdrag. Då han behöver hjälp med uppdraget anlitar han den mycket märkliga Lisbeth Salander.
Snart utvecklas en historia som får kårarna att rysa och som man inte kan släppa. Kårarna kommer med skildringen av Lisbeth Salanders barndom och personlighet. Beskrivningen av henne och hennes öde är kanske något av det bästa jag läst. Och sedan är jag fast. Jag följer hur det tragiska ödet familjen Vanger och inte minst Harriet genomlidit och upprörs över Lisbeths grymma förvaltare, men gläds också över att Lisbeth vägrar vara det minsta offer. Tvärtom. Hon slår tillbaka. Det gör hon rätt i. Att det här blev en internationell bästsäljare var givet från början.

Filmen Now You See me är magi på hög nivå. Allt handlar om det man ser och inte ser och filmen har en mängd olika tvärkast mellan det ena och det andra. Det gömmer sig en luring överallt. Och det fascinerar mig stort. Det gäller att hänga med. Dialogen är rapp, trollerierna stiliga och händelserna ligger tätt. Det skadar heller inte att ett par av karaktärerna i filmen är mina favoriter Woody Harrelson och Morgan Freeman. De är alltid lika välspelande.

I Kallocain synas problematiken med det öppna samhället och förmågan att skydda det. I jakten efter att värna ”friheten” då Universalstaten hotar anfalla låter Välfärdsstaten sina medborgare gå under jorden för att arbeta i isolerade städer och kontrollerar sedan vartenda steg de tar och varenda handling de gör. En drog vid namn Kallocain gör att staten även kan ta del av människans inre tankar och ingenting får längre vara privat och personligt.

Med nazismen och bolsjevismen som realitet i den tidsepok hon själv verkade, känns den här framtidsdystopin som given och naturlig om än så skrämmande. Då boken skrevs var det en bit kvar innan detta ens kunde bli verklighet. Idag känns det nära.

Kerstin Ekman levandegör Jämtland, som bara Kerstin kan. I Guds Barmhärtighet beskrivs en tuff men också mycket mänsklig och öm värld. Det är en värld som är lika vacker och karg som den jämtska naturen självt. Genom barnmorskan Hillevis ögon får vi följa vad som döljer sig under ytan hos de människor hon möter i sin vardag, på gott och ont. Här finns mycket smärta, men också stora doser hjärta.

Få författare beskriver den hårda vardagen så eftertänksamt och samtidigt så vackert som Kerstin Ekman. I Guds Barmhärtighet beskriver hon livets mödor, men också förunderlighet på ett ypperligt sätt.

Det här är en skildring som går ner i varenda detalj om hur livet var i Gulag och vad som hände de människor som skickades dit. En mer komplett beskrivning kommer vi läsare nog aldrig få ta del av. Anne har rotat i varenda liten vrå i de under slutet av 90-talet tillfälligtvis öppnade ryska arkiven för att få fram så mycket fakta som möjligt om vad som egentligen hände i de beryktade lägren. Resultatet är lika väldokumenterat in i minsta detalj i den här boken, som innehållet är fasansfullt att läsa.
I boken Gulag avtäcks den fruktansvärda sanningen om vad som egentligen hände i Gulag, det som Sovjeterna försökte dölja men som var en vardag för många miljoner människor under en stor del av 1900-talet. Här får vi veta hur de deporterade kämpade för att överleva, hur de utnyttjades som arbetskraft och hur de dog gömda och bortglömda. Ett mästerverk som är ett måste för alla som är det minsta intresserade av historia.