Helena Norrby

Skicklige thrillerregisörren Dave Fincher lotsar i Seven en som vanligt ypperlig Morgan Freeman och en välspelande Brad Pitt som i filmen spelar två omaka poliser till stordåd. I filmen spelar de ett udda polispar som får i uppdrag att försöka lösa flera mord som skett på senaste tiden. Vid varje mordplats har mördaren skrivit en av de sju dödssynderna. Vi får följa poliserna i upptäckten av det ena vidrigare mordfallet än den andra och följa deras resonemang sinsemellan.

Handlingen i filmen är inte särskilt unik utöver att temat eggar fantasin, ändå slås jag av att det här är en film som man faktiskt kommer ihåg. De två trovärdiga poliserna kompletterar varandra vilket ger dynamik och för handlingen framåt vilket höjer filmen. Men det är framför allt i själva kameraperspektivet, och fokuset på detaljerna som gör denna thriller så vansinnigt ryslig. Det här är en film man inte glömmer i första taget.

Mästerregissören Steven Spielberg står bakom vad som händer på scenen i Schindler’s List, en film som kommit att bli en av Liam Neesons mest berömda. Filmen är baserad på verkliga händelser under andra världskriget.
Schindler hoppas på succé som affärsman nu när kriget härjar. Han kommer genom korruption över en fabrik som han låter juden Ithzak Stern driva. Han har nämligen ingen aning om hur man gör det själv. De två blir vänner och ur samarbetet kommer också insikten om vad som håller på att hända den polska judiska befolkningen. De bestämmer sig för att rädda så många de kan. Men när kriget vänder och Röda Armén kommer är det han själv som behöver fly.
Det blev hela sju Oscarsstatyetter för den här filmen. Den är värd varenda en. Det är en otrolig dramaturgi vi får ta del av, ett skådespeleri som får en att leva sig in i varje scen och ett sceneri som gör hela berättelsen trovärdig. En äkta klassiker som måste ses.

Jorden har invaderats av fladdermusliknande varelser. De lyssnar på varje ljud människan tar och attackerar direkt. Familjen Andrews med döva dottern Ally tar till flykten för att överleva. De har en fördel – en av döttrarna är döv, så de kan hantera det tysta språket. Huvudkaraktärerna är pappa Andrews, spelad av Stanley Tucci, och den döva dottern Ally, spelad av Kiernan Shipka. De gör båda goda insatser i den här ganska mediokra skräckfilmen. Det finns en hel del godbitar i den här rullen, men annat kunde man verkligen göra mer av. Historien går inte riktigt ihop, vilket är störande och dramaturgiskt kunde den ha gjorts bättre och därmed mer spännande. De duktiga skådespelarna har svårt att komma till sin rätt då handlingen är rätt skral, och coola mormodern får alltför liten plats. Slutligen är dessa flygande monster rent av i vissa fall till och med fåniga.
Som tidsfördriv är den här filmen helt ok, men inte mer.

En gripande blogg om hur det är att vara ung och leva med svår cancer har här blivit en bok. Det är inte alldeles lätt att omforma bloggformatet till god bokläsning, men i det här fallet lyckas det över förväntan. Det är pinsamt smärtsamt att läsa om behandlingar som han upplever ibland gör mer illa än gott, om ensamhet och envishet, om hopp och förtvivlan i en tynande tillvaro, om tankar om döden och livet när kroppen smärtar mer än vi andra kan förstå. Läsningen blir inte mindre intensiv av att veta att Kristian också gick bort av sin cancer, blott 29 år gammal.

Björndansen är en fascinerande historia om en tidigare helt ostraffad ligas professionella planering och genomförande av en mängd grova vapen-, bank- och postrån runt om i Sverige. Men den är också en bok om tre bröder som håller ihop i vått och torrt efter en tuff uppväxt i ett trasigt hem och deras dröm om att få ett gott liv.
Boken är baserad på verkliga händelser under 90-talet när Militärligan gäckade en hel poliskår i flera år och höll ett helt land i skräck. En av författarna är den fjärde brodern till de tre bröder boken handlar om och som utgjorde Militärligan. Det märks. Personbeskrivningarna, detaljrikedomen i den gedigna planeringen inför rånen och den allmänna verklighetskänslan i boken avslöjar att den som skrivit boken har god kännedom om hur huvudpersonerna tänker och resonerar. Det gör boken extra kittlande och läsvärd.

Backmans samtidsroman om en nyfrånskild kvinna som söker ett nytt liv efter att ha varit hemmafru i 40 år är en charmerande historia. Denna tjuriga tant på dryga 60 år som skriker tyst för sig själv och tvättar fönstren varje dag har något oemotståndligt över sig ändå. Det har också av någon anledning den bortglömda hålan Borg, medlemmarna i det fotbollslag som försöker rekrytera Britt-Marie liksom berättelsen i sin helhet.
Fredrik Backman visar i "Britt-Marie var här" att man inte behöver skriva om några stora dramatiska händelser för att skapa en intressant och läsvärd bok. En liten pärla bland feel good-romanerna med en huvudperson som sätter sig i minnet.

Johan Persson och Martin Schibbyes tillfångatagande i Etiopien när de försökte avslöja oljans pris på den lokala befolkningen väckte stora rubriker även internationellt. Ett storpolitiskt spel följde, och de två grävande journalisterna blev kända över en natt. Det tog 438 dagar för svenska diplomatin att få loss dem till Sverige igen. Under tiden kämpade Persson och Schibbye med att överleva. Det här är deras egna berättelse om hur deras dagar var och vad som egentligen hände.
Boken är ett viktigt dokument över oljans pris, över hur korruption och frånvaro av mänskliga rättigheter ödelägger människors liv. Men den är lika mycket en berättelse om hur vänskap växer fram, om hur de fortsätter sin kamp och om att aldrig ge upp. Det reportage som de från början tänkte skriva får utgöra början av boken, medan fortsättningen mer och mer kommer att handla om en rättslös process där människor blir brickor i ett spel. Boken är personligt skriven och berör in i märgen och är ett tidsdokument väl värt sin läsning.

Nobelpristagaren Doris Lessing är ett språkgeni och lyckas utan problem klämma in en hel familjs omfångsrika öde i den lilla tunna boken vid namnet Det femte barnet. Samtidigt lyckas hon ställa etiska dilemman till sin spets på ett sätt som gör att man inte är ett dugg förvånad att hon till slut fick ett Nobelpris.
Livet som för familjen Lovett till en början är så ljus och omfamnande, om än helt ekonomisk ohållbar, framstår som så levande och underbart att man själv skulle vilja vara en del av det. Det är bullrande, och myllrikt. Men sedan kommer mörkret över familjen. Lika underbart som livet för familjen Lovett är i början av boken, lika hopplöst svart blir det när Ben, det femte barnet dyker upp. Det ställer till slut modern inför ett i princip omöjligt val, väl beskrivet i korta men mycket koncisa ordalag av författaren.