Ulrica

Att läsa boken Lilla Fröken Grenadin är som att läsa spridda dagboksanteckningar, brev och tankar skrivna av två kvinnor. En medelålders kvinna som med sin dotter flyttar till Paris för att komma undan sorgen över sin makes självmord. Desperat försöker Ulrika finna sig tillrätta i en ny stad och kämpar för att vara en bra mor, hitta kärleken, skapa en ny familj och komma över det som var. Hennes dotter Elvira har sina kamper att bekämpa. Det är inte lätt att flytta till ett nytt land och ny stad när man förlorat sin far. Det är inte lätt att vara hälften barn och hälften tonåring när känslorna slår amok. Hon söker desperat efter ett fotfäste i tillvaron och försöker att stå på egna ben men det är inte så lätt när man bara är 12 år gammal.

Boken är lättläst om man bortser ifrån de franska ord och uttryck som i alla fall jag har lite svårt med men jag tror jag förstår andemeningen i alla fall. Ju mer man läser desto mer involverad blir man i Ulrikas och Elviras vardag och liv. Författaren beskriver Elviras tonårs-tankar och känslor på ett nästan magiskt sätt. Det är som man är tillbaka i sin egen tonårstid och riktigt känner hur jobbigt livet kunde te sig med vänner, killar och relationen till mamma. Sedan skadar det ju inte att boken utspelar sig i en tidsepok där man själv nästan var tonåring och det är hög igenkänningsfaktor på musik, filmer tidningar.

Det som jag blir allra mest förtjust i den här boken är breven till Kära Schwarzy som återkommer regelbundet. Det tog ett tag innan jag begrep vem han var men det gjorde det nästan ännu bättre när femöringen till slut trillade ner.

Jag hade så otroligt höga förväntningar på den här boken, Jojo Moyes i kombination med ridande bibliotekarier, starka kvinnor och Kentucky under 1930-talet. Vad kan gå fel? Och givetvis går det inte fel, det är en bra och underhållande bok och den växer en nyfikenhet för historierna kring de ridande kvinnorna som levererade böcker i vildmarken. Naturbeskrivningarna är helt fantastiska och väcker en längtan att besöka Kentucky för att se denna makalösa natur. Men den blir aldrig den där fullträffen som jag hade förväntat mig, den glimrar till vid sina tillfällen men det är allt. Läsaren får lära känna en mängd olika människor och man får små lätta beskrivningar av dem med hintningar om något mer och något större men det kommer aldrig något mer.

Själva historien är bra men även här känns det som något saknas, allting går liksom för lätt och för snabbt. Jag tror att denna bok skulle varit en riktig fullträff om man delat upp den i t ex en trilogi där man går djupare in på de människor och de händelser som beskrivs i boken. Materialet finns där men det utvecklas inte fullt ut.

Trots mina kanske hårda ord rekommenderar jag ändå boken. Den är underhållande och tar upp en viktig del av historien som kanske inte alltid nämns så ofta. Det är ett vackert språk och naturskildringarna tycker jag är underbara. Och kanske var mina förväntningar alltför höga för att göra denna boken rättvisa.

Dåtid möter nutid och kvinnans kamp fortgår. Stina låter oss möta Elsa från 1600-talet som desperat flyr sin despotiske far. Utklädd till man flyr hon på sin häst genom ett kallt Sverige men med hjälp av starka kvinnor klarar hon sig undan och dag för dag kämpar hon för att nå sitt mål, byn Sanden.

Sommaren 2006 tillbringar kvinnan Suset sommaren i Sanden tillsammans med sin familj. Långa soliga, lata dagar i sommarparadiset störs av en butter make och en trotsig tonåring. I sin längtan att komma bort får Suset låna en gammal skrivbok av en äldre kvinna i byn, boken tar henne på en resa tillbaka till 1600-talet.

Elsas och Susets resa blir allt mer sammanlänkade ju längre in i boken man kommer och trots att det skiljer 400 år mellan händelserna så har mäns syn på kvinnor till viss del inte alls förändrats.

Efter en liten trög inledning för mig att komma in i boken så rinner sidorna iväg. Stina Nilsson Bassell målar upp en fantastisk värld beskriven med ett otroligt fint språk, det är nästan som att läsa poesi bitvis. Ibland är det faktiskt språket och inte berättelserna som trollbinder mig. Det sätt som hon beskriver miljön, naturen och människorna får mig att vilja vara där, det är nästan som man är där.

Historien om Elsa fångar mig utifrån ett historiskt perspektiv men det är nutiden och sommaren i Sanden som får mig att vilja ha mer. Det persongalleri som målas upp är helt otroligt och jag vill lära känna dessa människor än mer och höra deras historier berättas.

Det här är inte en bok man sträckläser men det är ändå en bladvändare. Man behöver som läsare ta lite pauser för att kunna ta in och begrunda vad Wendy skriver. Jag hade aldrig kunnat tro att en person med Alzheimer skulle kunna klara av att leva ett liv som Wendy även om hon diagnostiserades på ett tidigt stadium. Den här boken har i alla fall förändrat min syn på människor som lever med Alzheimers. Det är en sådan tragisk sjukdom och boken är en tragisk berättelse men Wendy skriver om sin situation med sådan värme, hoppfullhet och positivt tänkande att man blir nästan mållös.

Jag har tack och lov inte behövt uppleva Alzheimer på nära håll men om den situationen skulle uppstå vill jag tro att jag via den här boken lärt mig lite mer om sjukdomen och har ett bättre synsätt på de drabbade. Även bortanför sjukdomen finns det mycket i boken att begrunda, vad är det som är viktigt i livet, vem är man utan sin historia och minnen och lev för dagen för morgondagen kanske är som en tät dimma på ett oroligt hav.