Togo är den sanna historien om en speciell hunds betydelse för att rädda difterisjuka barn i Alaska. Året är 1925 och huvudpersonen slädhundföraren Seppala får i uppdrag att föra antitoxin-serum till ett sjukhus med difterisjuka barn då en storm förhindrar att föra det med flyg.
Filmen om den farliga hundfärden med antitoxinserum är baserad på
en sann historia och ska tydligen vara ganska nära sanningen även i de mest dramatiska scenerna där Seppala bland annat fastnar på ett isblock.
Fokus är centrerat kring den ovanliga ledarhundens betydelse för stt kunna genomföra färden trots de svåra förhållandena och en vacker skildring av relationen mellan hund och människa. I mitt tycke dock en ganska enformig film då mycket tid är konversationslös skildring av färden med hundarna.
För den som vill se en film som uppfyller Bechdeltestet kan här meddelas - till besvikelse - att det i princip bara är en kvinna i hela filmen och hon pratar aldrig med en annan kvinna. Men hon har likväl en viktig roll i att vara den som inte räknar ut Togo utan ser potential i honom, trots att han är annorlunda.
Ett plus är att storyn är baserad på en sann historia vilket gör det till en sevärd film om mod och tillit i det yttersta.
En uppslukande berättelse med lättläst text och bilder som får en att helt gå upp i upplevelsen av att stå på hopptornsavsatsen.
Spoiler dock:
Inte den barnbok om att våga som man tror att det ska vara. Snarare en bok om att våga säga nej till det man inte riktigt vågar.
Men som ett riktigt hopptornsbarn kan jag sakna den euforin över att våga hoppa som jag själv upplevt och skulle vilja dela med mig av. Av den här boken skräms man snarast upp från att våga hoppa. Samtidigt känner jag respekt gentemot författarens intention att få barn att inte falla för grupptryck, utan våga gå på sin egen intuition och säga nej när det inte känns helt bra - detta är ett lovvärt bidrag till att få barn fundera över vad det är ”att våga” och att det kan betyda olika saker.
En välkommen fokusförflyttning i den polariserade evangelikala jämställsdhetsdebatten. Lee-Barnewall inleder boken med att beskriva hur kvinnans roll i den kristna församlingen och familjen sett ut genom den moderna amerikanska historien och bekräftar att idealet inom kyrkan har präglats mycket av samtidernas kulturella ideal. En intressant fakta jag tar med mig från dessa kapitel är att kvinnan under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ansågs vara moraliskt högrestående än mannen och därför uppmanades ta moraliskt ansvar i församlingen, familjen och samhället. Men kvinnorollsidealet har fluktuerat.
I andra delen av boken presenteras klassiska bibeltexter som brukar användas av egalitarianer respektive komplementarianer. Därefter analyseras texterna kontextuellt utifrån vad bibeltextförfattaren talar om i övrigt i kapitlet/boken. T.ex. betonas att texten från Galaterbrevet om ”inte längre man och kvinna, jude eller grek” snarare tas upp i en kontext som handlar om enhet i kyrkan och inte om jämställdhet - men därmed inte sagt att bibelordet inte skulle kunna handla om jämställdhet i förlängningen.
Boken avslutas med två kapitel slm handlar om nytt perspektiv till debatten om kvinnans roll i äktenskapet respektive hennes roll i ledande positioner i församlingen. Här talas bland annat om bibeltexter som tar upp att män och kvinnor styr över varandras kroppar i äktenskapet (ömsesidig respekt genom underordnande gentemot varandra), innebörden av att mannen ska ”älska kvinnan så som Kristus älskat oss” och att kyrkligt ledarskap inte ska komma av traditionella ledaregenskaper, utan utifrån att personen initialt är en tjänande person.
Boken är ett välkommet bidrag till en sundare diskussion kring jämställdhet i kyrkan (framförallt i evangelikala (amerikanska) sammanhang). Istället för att anta en position så tar författaren meningsmotståndarna i varsin hand och visar var vi hamnat fel i debatten och var vi borde fokusera den.
Boken genomsyras av idén om att ett kristuslikt tänkande från båda lägren vore att fokusera kring att ”avstå rättigheter”, inte kring att egoistiskt kräva eller undanhålla rättigheter för en viss grupp. Denna idé utgör ett slags ”tillbaka till evangeliets kärna”-fokus som jag särskilt uppskattade med boken.
Jag ser fram emot att höra mer kristen jämställdhetsdiskussion utifrån det material Lee-Barnewall presenterar. Rekommenderas för alla som engagerar sig i frågor kring jämställdhet, ledarskap och könsroller i kyrkan.
Lättläst och underhållande om Hanna Hellquists barndom bland pappans alla djur. Hon skriver lika livfullt och rappt som hon pratar i radion och man kan som vanligt inte låta bli att skratta åt hennes sätt att beskriva!
Bra bakgrund till hennes härliga person och en inspiration till att själv skriva ner sina barndomsanekdoter.
Läste boken medan jag hade praktik i Karlstad och jag kan verkligen rekommendera att läsa böcker på den plats där de utspelar sig,
Charlotte Rørth möter Jesus i en sakristia i Spanien. Upplevelsen läggs i knät på henne som något hon inte själv har valt eller sökt upp - en helt främmande erfarenhet för henne som bara är en helt vanlig dansk kvinna och inte kyrkligt engagerad eller andligt sökande på något vis. Men erfarenheten går inte förneka, den är intensiv och stark. Som akademiskt skolad journalist måste hon gå till djupet med vad det är hon har fått erfara och vad det betyder. Hon samtalar med experter på olika områden och försöker söka upp berättelser från människor med liknande erfarenheter.
Det blev till en berättelse hon behövde föra vidare. En insiktsfull och uppslukande bok om hur det existentiella möter våra vanliga liv och inte kan förnekas trots att det inte kan beskrivas med våra naturvetenskapliga termer. Jesus har något att säga med att möta just henne i vår tid, från vår del av världen. Jesus finns, nu och här, och han är glad över att vi finns.
En varm upplevelse som berör mig och gör mig tacksam till Charlotte som valt att dela med sig.
Fascinerande självbiografi om hur Tara växer upp med en bipolär survivalist till far i ett extremmormonskt hem med stor skepticism till staten. Tara och hennes syskon hemundervisas av deras mor och de får en ganska knapphändig utbildning. Om de skadar sig åker de inte till sjukhus. Tara och två av hennes bröder lyckas bryta sig ur till ett högt pris, men räddas samtidigt av att de lyckats utbilda sig.
Stark skildring av vikten av möjligheten att utbilda sig för att bilda sin egen uppfattning om saker och inte vara beroende av sina föräldrars världsbild.
En bok unik i sitt slag.
Här försöker neurokirurgen Pekka Mellergård presentera sin kristna tro för människor, som liksom honom, är mer akademiskt orienterade och visar skickligt att tro inte behöver vara irrelevant för den upplysta människan. Han presenterar den kristna tron bland annat genom att använda apologetik och det aktuella forskningsläget för att svara på t.ex. ”Har Jesus ens funnits?”, men gör det med en jämförelsevis sällsynt ärlighet genom att presentera motargumenten med stor respekt och förmåga till öppenhet för forskning och historieskrivning som beskriver t.ex. kristen tradition utifrån och inte inifrån. Mellergård tar ett paradoxalt nytt grepp i att inte återigen rikta apologetik till redan kristna, utan försöker öppna upp så mycket som möjligt för att intressera och göra ämnet relevant även för den välutbildade nutidsmänniskan.
Minus för att texten är dåligt korrekturläst med många små stavfel.
Stort plus att boken är förhållandevis lättläst trots egentligt avancerade resonemang, jag såg först inte riktigt fram emot att läsa boken av rädsla att den skulle vara svårläst, men kom snabbt in i den. Texten flyter fram med lätthet samtidigt som den inte räds att bjuda in den icke-troende till teologiskt djup som annars sällan diskuteras om man inte är en insider-kristen. Här görs verkliga ansatser att inte dumförklara genom att förenkla innehållet för mycket för den som är ny på området - vilket jag tycker är respektfullt mot en målgrupp som normalt är van att läsa avancerade texter om annat. Det bjuder in till ett mer jämlikt samtal om tro även med den som inte är troende.
Jag hoppas och tror att boken fyller sitt syfte och kan absolut tänka mig att rekommendera den för vänner.
Pratigt, men personligt om hur man ska uppfostra ett barn feministiskt. Nog finns här väldigt många goda råd, men boken är amerikanskt och nigerianskt präglad, vilket gör att allt inte känns relevant här i Sverige.
Och egentligen är det inget nytt för den som är feminist. Jag ger nog hellre bort mina egna råd än den här boken till en nära vän som vill uppfostra ett barn feministiskt. Något i denna bok känns alltför kravfyllt eller nästan utopiskt, även om jag håller med om det mesta.
Fantastiska kapitel om både historiska anekdoter och forskningsaktuellt om snön.
Här blandas friskt som ett virvlande snöfall både det skönlitterära och vetenskspliga som finns att förtälja om snö. Ibland lite väl ingrottat i olika kända personers och äventyrares beskrivningar av detta vita, vilket kan kännas lite krystat när många uttalanden staplas på varandra. Suggestivt för alla oss som älskar och fascineras av detta naturfenomen, både i kulturen, sporten, historien och populärvetenskapligt.
En bok om graviditet, normer och teorier kring den. Här analyseras bland annat normen kring att kvinnor ska vilja ha barn och att kvinnor inte ses som fullvärdiga i samtalet/samhället förrän de blivit mammor. Här diskuteras också hur vi ska göra graviditeten till något mänskligt istället för att som vi gjort i historien begränsa den till att vara något gudomligt alternativt djuriskt. Boken har öppnat för mig vikten av att hitta ett mänskliggörande språk för graviditeten. Något som välkomnar männen och som samtidigt inkluderar kvinnorna i den mänskliga erfarenheten även med graviditeter. En slutsats som nås är att graviditeten kan lära både män och kvinnor om att vi människor är beroende och att det inte behöver vara något negativt, så som det framställts i västvärlden där den individualistiska manliga autonomin varit idealet.
Minus för lite upprepningar och stundvis hoppigt resonemang, men annars mycket intressant läsning.
Kommer behöva läsa om den här!