Gabrielle Erikstedt

Makalös, fantastisk, underbar! Språk bortom denna värld (bokstavligen). Genomtänkt, skarpa resonemang om hur mansförtryck skulle rättfärdigas. Mer än att byta subjektet man mot kvinna, så logiskt uttänkt. Den väcker en ny dimension av medvetenhet. När man läser boken glömmer man dagens premisser som finns i samhället och sjunker in i Egalias värld.

Pendlar mellan tårar och skratt. Säreget språk, intressanta personligheter, djup analys av mänskligheten men ytlig syn på unga. Storyn är inte trovärdig, men väldigt underhållande, och karaktärerna är mycket överdrivna, men roliga.

Berättelsen går för fort fram. Personerna och känslorna upplevs inte, de berättas. Det märks även att författaren inte har erfarenhet av organisering, aktivism och civil olydnad.

Redan från första sidan känner jag med Raskolnikov. Han visar upp det innersta av människans djup i form av en levande psykologisk analys. Han tar form i alla mänsklighetens skepnader och ändrar på ett naturligt sätt sin karaktär genom boken. Fängslande dia-och monologer som trasslar in sig i en och reder ut själsliga bryderier. Dostojevskij kallas inte litteraturens främsta människokännare för intet. Läsaren får uppleva etiska dilemman ur ett nihilistiskt perspektiv, mentalt lidande, skuld, narcissism och utveckling, vårt behov till förståelse för ödet, samt moral som subjekt.

En berättelse om en misogyn mytoman med Napoleonkomplex. "Klubben" är mycket mer än "behind the scenes" av ett avslöjande, det är en insyn i hela kulturens könsmaktsordning. Vi får följa med på en journalistisk resa som parallellt utvecklas till en osmickrande, ärlig biografi om en fullblodad psykopat som lyckades bygga ett imperium av ett luftslott. Man kan inte annat än att hata och fascineras av Jean-Claude Arnault.

Tillsammans blir novellerna en tidslinje över att anpassas in i könsmaktsordningen. Alla berättelser är skrivna på ett unikt sätt som gör att alla kvinnorna får en egen röst. Man lär känna karaktärerna väl trots att skildringarna inte är djupa och novellerna inte är långa. Berättelserna får fram delar ur kvinnors vardag och verklighet som påvisar kollektiva erfarenheter. För att sammanfatta med ett Simone de Beauvoir citat "Man föds inte till kvinna, man blir det".

Åh, att få drömma sig in i denna era. Jag vill uppleva 60- och 70-talets vänstervåg, fylld av radikala och revolutionära kamrater som kämpar för kommunismen, där motståndet och kampen genomsyrade hela samhället! Moberg får in marxism-leninismens inflytande på individen, hur det blir ett verkyg att använda i vardagen och de personliga motsättningar man som marxist kan uppleva av att tvingas delta i det system man vill störta, man märker att författaren har koll på socialismen. Tyvärr är det inte så gripande personporträtt eller språk, det är tidsandan som bär romanen framåt.