Jennifer Johansson

Obeliskporten är andra delen i serien Den söndrade jorden, som börjas med Den femte årstiden. I Den femte årstiden får vi följa tre perspektiv i en värld som kantas av årstider som håller på att förgöra jorden. I den världen finns orogener, personer som kan frammanna magi ur jordens krafter, men de är utstötta och ingen vill ha med dem och göra. En mamma letar sin dotter, en kvinna försöker finna sin orogeni och förstå och ett barn vill bara passa in någonstans.

Jag läste första delen, Den femte årstiden, för ungefär ett år sedan. Jag föll pladask - för skrivsättet, berättartekniken, twisten, magin, världen och karaktärerna. Även om jag älskade den första tog det lång tid för mig att påbörja nästa (ja, nästan ett helt år), och jag vet egentligen inte varför. Visserligen hade jag hört mycket om att den andra delen är mycket segare, vilket jag kan hålla med om, men den är ju ändå helt fantastisk.

Miljöbeskrivningarna och den värld som N K Jemisin har byggt upp är helt makalös. Och sedan att i den världen implementera ett sådant konstigt, men ändå så logiskt magisystem är så jävla magiskt. Sedan att också krydda de med karaktärer som har sina mål, sina visioner och sin bakgrund gör det bara helt fenomenalt. Precis som jag skrev tidigare är den här boken långsammare och man märker att det är mittenboken i serien. Det är mycket utveckling, förståelse av världen och magin samt att man ska lära känna karaktärerna lite bättre, förstå politiken och relationerna emellan. N K Jemisin jobbar hela tiden med olika etniciteter, läggningar, hudfärger och allt där emellan. Det är så mycket mångfald i dessa böcker!

Jag hade önskat ett lite snabbare tempo, lite mer händelser som gör det mindre än känslan av att det bara är en mittenbok och uppbyggnad till något helt makalöst. Men den här är snäppet nedanför helt fantastisk. Och har du inte läst den här serien ännu - gör det! Det är nästan så jag måste påbörja del tre på en gång.

Rekommenderar till dig som gillar: sci-fi blandat med fantasy, välutvecklade karaktärer, invecklat och logiskt magisystem i en fallen värld och långsam men beroendeframkallande handling.

Tack Norstedt förlag för överraskningen!

Kameleonten handlar om psykiatrikern Nathalie Svensson och kriminalkommissarien Johan Axberg som tar sig an fallet om en person som mördar och maskerar sig inför varje mord - och får då namnet Kameleonten. Advokaten Sophie Ceder blir strypt och det är början på en rapp katt-och-råtta-lek där allting kan hända.

Jag har ofta väldigt svårt för polisdeckare där man följer poliser i deras utredning till att fälla en person, men jag tycker ändå att Moströms skrivsätt och rappa berättarteknik med korta kapitel och mycket dialog gjorde det roligt att läsa. Sedan också att kameleonten förklädde sig till olika typer av yrken gjorde det ju bara ännu roligare att försöka gissa vem som var mördaren.

Det som gör att den här deckaren lyfts för mig är just den rappa berättartekniken. Det är lätt att hänga med bland alla personer och relationer. Jag har inte läst någon bok av Moström tidigare, vilket underlättade avsevärt att ha ett litet persongalleri i början som förklarade relationerna också. Däremot tycker jag att han väver in det bra i historien och man skulle även förstått utan persongallerit. Också roligt att en av karaktärerna är från Kiruna, vilket jag inte tycker man ser ofta inom litteraturen. Jag hade däremot önskat att blivit helt chockad över vem det var som var kameleonten, för mig var det rätt självklart. Men vägen dit var ändå rolig att följa!

Rekommenderar till dig som gillar: rappa och dialogbaserade berättelser, snabba vändningar, pulshöjande och deckare med polisperspektiv.

Den här filmen är underhållande och spännande, passar alla åldrar, har fint budskap om att även trots olikheter så är varje individ värd lika mycket!

Den här filmen - boken - är en av mina favoriter. Jag har alltid gillat John Green och tyckt om alla hans böcker, men speciellt den här filmen och boken har en speciell plats i mitt hjärta. Det är så fantastiskt, sorgligt, lyckligt, humoristiskt och sårbart på samma gång. Jag grät när jag tittade på filmen och det här är enda boken jag någonsin har läst om. Tror till och med att det här kan vara min favoritbok och favoritfilm någonsin.

Tack Isabelle Törnqvist för recex!

Kirin är andra delen i Enigmatrilogin, en serie som handlar om en förlorad värld med ett ständigt hot mot sig. Där kvinnor förväntas föda barn och sedan dö i kriget. Och männen dör i kriget på en gång. Soldater tränas upp och skickas iväg, men inga verkar komma tillbaka. En värld där politikerna försöker få till en bättre värld, men ingenting riktigt fungerar. En värld där magin kanske kan rädda dem - och vår huvudperson Svala som besitter magiska krafter.

Jag tycker verkligen om Isabelles skrivsätt och hur mycket hon tar i beaktande när hon skriver sin berättelse. Hon tänker på allas perspektiv och får en helhet som är svår att få till. Med sina utförligt fina beskrivningar är det lätt att hänga med i berättelsen och se allting framför sig. Hennes karaktärer är flerdimensionella med ett djup i sig och det är lätt att fastna i världen. Jag gillar också mycket att vi fick veta mer om världen utanför murarna och om politiken i världen. Jag gillar extremt mycket diskussionerna i vad som egentligen är rätt och fel.

Men det märks också att det här är andra boken i en trilogi. Det är en typisk mittenbok, med mycket utveckling hos karaktärer och uppbyggnad av världen - och plotten tappas bort lite. Jag har läst 400 sidor men känns som att det precis på slutet faktiskt började hända saker som gjorde något för själv historien. Och att börja första delen med enbart Jäger och Kaiser gjorde mig förvirrad, jag undrade konstant lite över vad som hade hänt i slutet på förra boken och vart Svala var. Jag hade önskat Svalas perspektiv även under den perioden då vi fick lära känna Jäger och Kaiser mer, för att få en liten recap på första boken i serien. Sedan önskade jag också att vi skulle fått perspektiv från CC och Feras, eftersom så mycket berodde på deras handlingar. Och jag tror också att det är därför det kändes som att den här boken i många delar bara tuggade på i samma spår.

Men, jag gillar den här världen extremt mycket och det var kul att få följa Svala och gänget igen. Jag ser så mycket fram emot att läsa den tredje och sista delen! Boken får precis en fyra.

Rekommenderar till dig som gillar: high fantasy, politik i böcker, karaktärsdrivna böcker och mycket diskussionsämnen

Det här är min absoluta favoritfilm! Jag älskar hur sanna de har varit med världen, universum och hur fysiken som ändå går ihop - även om det blir lite kaos på slutet. Jag gillar verkligen att om du har ett intresse för fysiken så förklaras det på ett bra sätt och skapar en bättre dynamik hos filmen. Och åh, skådisarna är ju bara FÖR BRA! Det här är en av de få filmerna jag kan se om och om igen.

Tack Seraf förlag för recensionsexemplar!

Tjurnatten är en fristående bok, men den kan också läsas för att få lite guldkorn i väntan på resterande delar i Själarnas öden-serien. Den här boken handlar om den berömda Tjurnatten - där män och kvinnor förs samman över en natt för att kunna skapa band mellan byar och inte få barn som är nära besläktade med sig själv. Under en sådan natt möts Vala och Linder. Redan vid första ögonkastet faller de handlöst för varandra, men ödet vill något annat.

Jag ska vara ärlig och säga att jag sparade på den här. Caroline Hurtig är en av mina favoritförfattare och jag visste, att när jag läst ut den här så har jag ingenting kvar att läsa av henne. Och det gjorde mig ledsen. Så jag väntade och väntade - till slut kunde jag inte hålla mig längre och behövde öppna den här boken. Och som den tog mig med storm, som precis alla andra hennes böcker.

Jag vet inte hur Caroline gör det, men hon får mig att älska instalove. Så fort Linder och Vala möttes tänkte jag bara "MEN KAN DOM INTE KYSSAS BARA!". Den där kemin går verkligen att ta på. Sedan att Hurtig lyckas skapa en makalös fantasy på under 400 sidor är bara ren magi. Det är världsbygge - även om jag hade önskat lite mer av det och mer förståelse för världen och varför den ser ut som den gör, det där perfekta lilla kryddan av magi som får fingrarna att sprätta till av förväntan vad som skulle kunna hända och en spännande och helt unik tagning av en Romeo och Juliet-anda av handling. Det är starka kvinnor, feministiskt och fantastisk berättarteknik.

Rekommenderar till dig som gillar: instalove, starka kvinnliga karaktärer, vändningar som man inte ser komma och sådär att man inte har en aning om hur den ska kunna sluta lyckligt men ändå vet att den på något sätt måste göra det.

Så bra bok! Så bra film!

Den är helt enkelt en klass för sig. Jag tampas med att hålla ordning på känslorna och misslyckas. Det här är början på min kärlek för Jojo Moyes - nu kommer jag vilja läsa och se allt som har med henne att göra.

Tack till Albert Bonnier förlag för recensionsexemplar!

Säg inget om Lydia handlar om hur en familj splittras när klistret i familjen dör. Marilyn, mamman, har alltid önskat att bli läkare och försöker föra över önskningen till att bli densamma för dottern, och glömmer därigenom sina andra barn. James, pappan, försöker desperat få Lydia att passa in i skolan efter att hans egna barndom har varit hemsk med rasistiska påhopp och vulgära uttryck. Men hur klarar sig familjen när ögonstenen dör?

Jag är golvad. Den här boken golvade mig totalt. Jag var beredd att gilla den, absolut, men inte att det skulle vara en ny favorit. Skrivsättet som Celeste Ng har, psykologiskt och detaljrikt, gör det svårt att lägga ifrån sig boken (även fast det bara är 12 kapitel i en 260 sidors bok). Hur hon formar och lägger upp varje perspektiv att bli sådär läskigt och skrämmande verkligt. Hur hon med lättsamhet får mitt hjärta att strypa åt och andan fastna i halsen. Jag måste verkligen läsa hennes andra bok också - Små eldar överallt.

Varje karaktär är så välutvecklad att det känns som att det är riktiga människor. Deras mål, deras barndom, deras liv och deras svagheter och styrkor. Hur det agerar i olika situationer och vad det önskar sig mest av allt. Berättelsen är av det långsammare slaget, med ett slut som ändå kan anses förutsägbart, men hur historien vävs fram gör det ändå så fantastiskt. Jag hyller den här boken till skyarna, har du inte läst den ännu - snälla gör det.

Celeste Ng kommenterar även rasism, klasskillnad och sexism. Hon diskuterar och kommenterar på hur asiater behandlades i USA och även fortsätter behandlas. Om hur det fortfarande är ett strukturellt problem och att alla människor inte anses vara lika mycket värda. James i boken är kines medan Marilyn är amerikan, och vi får följa hur deras förhållande formades och hur det fortsätter formas då det får barn. Barn som kämpar för att komma in i skolan, få kompisar men motarbetas hela tiden på grund av sin hudfärg. Ämnen som utanförskap och integration pryder sidorna, men det görs med sådan finess.

Rekommenderar till dig som gillar: psykologisk atmosfär, karaktärsdrivna böcker, mörka teman och att få hjärtat att hamna i halsen och tårarna nästan rinna över

Den här filmen är rolig men tankeväckande och spännande på samma gång! Jag har enbart sett filmen och vill läsa boken, har bara inte riktigt tagit mig tiden att göra det.