Annika Lundeberg

Romantiskt snyftigt drama, som är en remake på en äldre film med samma namn. Denna film kallas även Love in Manhattan på den svenska marknaden.
Filmen handlar om Griffin som får beskedet att han har drabbats av en obotlig cancer och relativt snart kommer dö. Han bestämmer sig för att ta tag i sitt liv och fånga dagen. Han börjar på en kurs och träffar Phoenix som han blir förälskad i och de börjar tillsammans göra allt de drömt om.
Detta är en varm kärleksfilm där två personer fullständigt bejakar varandra och lusten att leva och ta vara på varandra och tiden.

Marta (drygt 40 år) tänker på alla andra förutom sig själv. Hon hjälper dem med att arbeta ideelt på biblioteket, sköter om sina gamla föräldrar, lägga upp byxor, ta hand om deras tvätt eller fiskar... Hon känner sig inte sedd om hon inte är hjälpsam.
Det är roligt att följa Martas utveckling när hon börjar säga ifrån, både på jobbet och privat, det får henne också att börja lära känna sig själv och inser vad hon vill med sitt liv. Det är alltid mysigt att läsa om bibliotek, tycker jag, en plats som är positiv även för mig.
Bokens tråd med familjens hemlighet, som Marta inser finns och ska ta reda på vad det handlar om... är inte lika intressant. Den känns rätt överdriven och varken systern, de döda föräldrarna, mormor är speciellt sympatiska, men den delen av historien för berättelsen framåt.

Detta är en lättläst, trevlig kortroman, som handlar om en pensionär som sörjer sin fru som relativt nyligen gått bort. Det gör han bland annat genom att äntligen intressera sig för hennes rosenträdgård. Av ett lustigt sammanträffande, tror mannen att han kan påverka när det ska börja regna. (Den äldre mannen får mig till viss del att tänka på En man som heter Ove, samma slags ensamhet och butterhet.)
Denna lustiga tillfällighet blir till en absurd fascination och känsla av makt eftersom grannar, politiker och press missförstår, tror på honom och eldar på känslan av makt. Mest tycker jag om att gå där och muttra tillsammans med gubben och att det är en fin skildring mellan den äldre mannen och hans vuxna son, som känner stort ansvar för pappan.

Ett välspelat familjedrama med många bra skådisar (bl.a. Willem Dafoe, Julia Roberts, Ryan Reynolds). Michael har haft en tuff barndom med en pappa som krävt alldeles för mycket, kränkt honom och straffat honom hårt när han inte levt upp till pappans ideal. Vi följer familjen när Michael är vuxen och när mamman precis dött oväntat i en olycka som påverkar hela familjen. Det finns mycket som man aldrig pratat om och många känslor som aldrig visats eller talats ut om, även nya hemligheter dyker upp pga dödsfallet.
Det är en långsam, men välgjord film om en dysfunktionell familj, inget lättsamt men trovärdigt.

En lite ojämn självbiografisk skildring av Petra Medes barndom, hur hon minns den i backspegeln. Även som liten gick allt i högt tempo och det skildras bra i boken – det är ett ständigt flöde av händelser, tankar och funderingar. Det är också tydligt att hon ansåg sig vara Guds gåva till mänskligheten och hon ville alltid stå i centrum, det finns inget annat alternativ. Det är både roligt och lite sorgligt. Men det finns också en hel del allvarliga situationer, skildrade med ganska mycket distans och ofta humor, så jag kommer inte riktigt Petra Mede in på livet. Däremot är hon bra på att skildra 70- och 80-talet, det är mycket jag ler igenkännande åt.

En enkel, rolig, annorlunda "vetenskaplig" bok om leenden, om dess historia, anatomi och framförallt dess kulturhistoria och hur olika leenden uppfattas och bemöts. Det är extra roligt att följa leendets språk; gåtfulla leendet (Mona Lisa), artiga leendet (när man egentligen inte är så intresserad), skurkleendet (JR), varggrinet (Jack Nicholson), flygvärdinneleendet, det politiska leendet... det finns många fler olika slags leenden som jag inte tänkt på innan.
Man får också lära sig hur och när smileyn uppfanns och blev populär. Dessutom extra information och roliga detaljer som att Tom Cruises Top Gun-grin var förebilden till Disneys Aladdin.
En perfekt bok att ge bort när man inte vet vad personen läser, jag tror alla kan finna denna bok intressant, ur en eller flera synvinklar.

Denna film var inte alls som omslaget såg ut, varken original eller det svenska. Trodde det var en ren romantisk film, trodde den skulle vara rejält sliskig. Jag brukar inte läsa Nora Roberts böcker, för jag har en förutfattad mening om att de är för banala.
Blev glatt överraskad av filmen, som mest är en rätt intressant polisfilm. Huvudpersonen är Phoebe och hon är en otroligt duktig gisslanförhandlare, klok och insiktsfull med god människokännedom. Det är intressant att se henne i action. Sedan är det förstås också en söt kärlekshistoria, som går lite väl snabbt och bra för att vara riktigt trovärdig, men det är trevlig med lite verklighetsflykt ibland. Extra plus för att Phoebe redan har ett barn och en mamma boende hos sig som har agorafobi, det är lite annorlunda.
Sammantaget är det en rätt välgjord film ganska mycket lite mer än bara romantik, som man blir glad av.

Denna bok skiljer sig markant från Clare Macintosh tidigare böcker, denna är till viss del inspirerad av hennes egna erfarenheter och det märks. Det är en mycket sorglig, stark men viktig bok. Den handlar om ett par föräldrar med en mycket sjuk 3-årig son, som har en obotlig form av cancer, en snabbväxande hjärntumör. De är helt oense om hur de ska fortsätta vården och då måste beslutet tas av en domstol, pallitativ vård eller ytterligare smärtsamma behandlingar.
Andra halvan av boken skildrar två olika scenarier, att domstolen har beslutat efter den ena eller andra förälderns vilja. Men naturligtvis vill föräldrarna inte alls fatta det här beslutet, de älskar sitt barn oerhört mycket och vill bara barnets bästa.
Man måste koncentrera sig att hålla koll på vilken version man läser i andra delen av boken, men det är ett mycket effektivt sätt att berätta denna omöjliga historia på. För det finns knappast något rätt eller fel, sett varken från barnets eller föräldrarnas synvinkel. Det är starkt och drabbande och alldeles omöjligt att sätta sig in i föräldrarnas situation. Skrämmande men viktig läsning.

Detta ser ut som en vanlig feelgoodbok i samma stil som Liz Fenwicks tidigare, det är det också till viss del. Men till största del är det en mycket bra skildring av kvinna som drabbats av ung alzheimers. Det är skildrat inifrån henne, genom hennes dagboksanteckningar samt beskrivningar av hur hon upplever världen, allt från borttappade ord, minnen, inte veta var hon är eller vilka personerna runt omkring henne är. Men också fina skildringar av hennes klara stunder och den stora kärleken i hennes liv.
Den andra huvudpersonen är kvinnans syskonbarn som hjälper henne med allt praktiskt. Hennes skildring är mer en klassisk feelgoodberättelse.
Allt utspelar sig i vackra Conwall och i ett stort förfallet herrgårdsliknande hus.

Jag tycker mycket om denna feelgood av Lucy Diamond, jag tycker den håller samma klass och stil som tidigare böcker.
En nästan perfekt semester känns även lite mer trovärdig än många andra feelgoodböcker. Det handlar om tre olika kvinnor som av en slump träffas på ett semesterboende där de bor med sina familjer i stugorna bredvid varandra. Vi får följa kvinnornas olika vardagliga problem med kärleken, familj, barn och det är väl skildrat och lätt att känna igen sig. Många hemligheter kommer upp till ytan och de lär känna varandra och sig själva så de alla kan ta nya tag efter semestern. Det är varmt, roligt, sorgligt och lättläst.