Hanna

En av mina absoluta favoritserier. Komedi är inte en genre jag gillar särskilt ofta men den här serien är riktigt riktigt rolig. Men det är humor med eftertanke. Konceptet med att de är i ett slags efterliv som ska föreställa ett paradis men verkligen inte är det görs väldigt väl. Härliga karaktärer och duktiga skådespelare. En stor dos filosofi som är så långt ifrån torr och tråkig som filosofi kan komma. En handling som fortsätter att överraska och variera. Helt beroendeframkallande!

Mordet på Orientexpressen är ju en av Agatha Christies kanske mest kända böcker, men den blev ingen favorit hos mig. Det finns andra böcker av Agatha Christie som jag gillat mer. Charmen med Christies mysiga och underhållande pusseldeckare finns så klart även här. Det är lättläst i positiv bemärkelse. Jag upplever även att det är mer humor i den här än i en del av Christies andra verk och det uppskattade jag. Hur alla hyllar Poirot för hans överlägsna intellekt (som ideligen understryks och påpekas) blir ganska överdrivet och känns nästan parodiskt. Den raljerande tonen känns medveten men jag vet inte riktigt om det bara är underhållande eller om det blir lite för mycket. Jag reagerade på de osannolika slutledningsmetoderna och de nationella stereotyperna som får mycket utrymme. Det är väl lite grejen med Poirot att han är lite självgod och det är väl okej men när läkaren och tågchefen upprepade gånger idiotförklaras av Poirot blir det lite tröttsamt. För de är ju verkligen inga idioter. Att lösa brottet med Poirots slutledningsförmåga är verkligen ingen självklarhet. Ofta drar han en hel rad långsökta slutsatser från en enda liten detalj och givetvis har han alltid rätt. Trots nyss nämnd kritik tyckte jag ändå om boken. Det är så tryggt med Agatha Christie, man vet vad man får: trevlig och lättsmält underhållning. Jag gillar även premissen i just den här boken. Slutna-rummet-mysterier har verkligen sin charm.

Så otroligt intelligent och genomtänkt. Visuellt intressant med stark estetik. Psykologiskt kryper den in under skinnet. Snyggt filmad. Bra skådespelarprestationer. Obehaglig men omöjlig att sluta titta på. Väldigt fängslande. Små till synes oviktiga detaljer i början av säsong ett får ny innebörd i slutet av säsong två. Mycket välgjord sevärd men inte för känsliga tittare. Passar inte heller att äta till.

Det som främst lockade mig att läsa just den här var att den ska ha varit en av författarens egna favoriter. En ganska klassisk pusseldeckare skulle jag vilja säga och för en gångs skull misstänkte jag rätt karaktär, även om jag också misstänkte två andra som var fel. Man kan inte få allt, och jag var åtminstone inte förvånad när det avslöjades vem mördaren var. Däremot var jag väldigt osäker in i det sista, men det är så jag vill ha det. En stor del av charmen med pusseldeckare är att misstänka olika karaktärer, men inte vara helt säker förr än precis i slutet. Det är det som bygger upp spänningen och som gör att läsaren känner sig delaktig. Passiv delaktighet är vanligt när man läser, men aktiv delaktighet upplever i alla fall jag oftast när läsaren har möjligheten att lista ut eller förstå något innan det avslöjas av författaren. Passiv delaktighet är, i min mening, mer som ett känslomässigt engagemang, att man bryr sig om och känner med karaktärerna. Aktiv delaktighet är i min erfarenhet ovanligare, men det kanske snarare handlar om vad man brukar läsa för sorts böcker. Tillbaka till Konstiga huset, som jag kallade en klassisk pusseldeckare. Farfadern är giftmördad och alla i huset hade möjlighet att utföra mordet. I huset bor nämligen både barn, barnbarn, ingifta fruar, första hustruns syster och andra hustrun samt tjänstefolk och privatlärare. Polisen kommer ingen vart och det finns ingen fällande teknisk bevisning. Testamentet saknas och alla har ganska svaga motiv. De misstänkta är alla väldigt säregna och lite udda personligheter, vilket gör det hela mer underhållande. Gömda brev, lösa rykten, en försvunnen anteckningsbok och en massa hemligheter driver berättelsen framåt. Intressant är också polisens diskussion om vad som kännetecknar en mördare, varur kontentan blir att det alla mördare har gemensamt är fåfänga. Efter att ha läst tre deckare av Agatha Christie på raken vill jag nu även konstatera att mitt intryck är att hon är väldigt jämn. Ibland kan en författare ha skrivit vissa böcker som är jättebra och andra böcker som är rätt dåliga, men de av Agatha Christies böcker jag läst är ungefär lika bra.

Vägen av Cormac McCarthy visade sig vara en helt fantastisk läsupplevelse. Det är lätt att förstå varför den vunnit Pulitzerpriset. I en mörk postapokalyptisk framtid vandrar en far och son vägen fram, hungriga och frusna, på gränsen mellan liv och död. Vad som har hänt med världen får läsaren själv pussla ihop av de ledtrådar man samlar på sig under läsningens gång. Landskapet är sönderbränt och luften fylld av aska. Det finns nästan inga människor och i stort sett ingen mat. Ingenting växer, klimatet är mycket kallt och solen skiner knappt. Far och son är ständigt på sin vakt, rädda för vad de kan möta på vägen. Att inte genast få en förklaring till vad som hänt och hur världen egentligen ser ut håller intresset vid liv. Genom subtila detaljer och hintar klarnar långsamt bilden både av det förflutna och av berättelsens nutid. Boken är otroligt välskriven med både språk, ton och stämning som jag gillar. Miljöbeskrivningarna i synnerhet men också språket i allmänhet är kort och koncist. Genom få ord och meningar förmedlas mycket. Innehållet blir kärnfullt och jag ser allt tydligt framför mig. Jag uppskattar att fokus ligger inzoomat på endast två individer och deras kamp för överlevnad, snarare än på att skildra hela den postapokalyptiska världen. I den här genren hamnar ibland världsbygget och det nya samhället i för stort fokus och karaktärerna blir som en följd av det platta eller ointressanta. Här är det relationen mellan två människor och deras hopplösa situation som blir det centrala. Ensamma, utlämnade till varandra, ingår de inte i något större sammanhang och världen runt omkring dem hamnar i bakgrunden. Deras individuella öde är gripande, där med inte sagt att världen runt omkring dem är ointressant. Inledningsvis är tempot långsamt och blir som en parallell till far och sons långsamma vandring framåt längs vägen. Så plötsligt höjs tempot och spänningen ökar. Efter ett antal sidor på helspänn lugnar tempot ner sig igen och faller tillbaka till sin ursprungstakt. Dessa kortvariga tempoökningar sker några gånger boken igenom och blir väldigt effektfulla. Tematiskt är det är en stark berättelse om hur långt desperation och överlevnadsinstinkt kan driva en människa och om vad som driver oss att kämpa vidare när allt hopp egentligen är ute. Far och son har inget hopp om att deras situation ska förbättras. Världen är döende och själva är de inte långt från döden heller. Resten av livet breder ut sig framför dem precis som vägen, en oändlig sträcka av samma lidande, mödor och svält som de redan upplever. Vad är meningen med att leva vidare i en sådan värld? Vad är lycka, att leva eller att slippa leva? Att behöva överväga att döda sitt eget barn, eftersom det finns värre öden är en tanke som blir svår att värja sig mot. Likaså tanken på att lämna sitt barn ensam i en farlig värld med minimala chanser att överleva. Det här är en mörk berättelse, djupt gripande och bitvis brutalt obehaglig. Människan visar sig från sin allra värsta, nästan otänkbart hemska, sida. Men människan visar sig också från sin bästa sida, en sid som vågar känna hopp och kärlek mot alla odds. Kontrasterna är enorma, och därför också slående. ”Ett skoningslöst mästerverk” står det på framsidan av min upplaga. Jag kan bara hålla med.

Det finns inget som lindrar stress lika effektivt som att klappa en katt och lyssna på spinnandet. Som ensamboende ger det sällskap och närhet i vardagen. Bra för välmåendet och väldigt mysigt.

Vilken bok! Vilken läsupplevelse! Mitt första intryck var ungefär ”hur ska jag orka ta mig igenom en så här brutalt hemsk bok”. Jag visste på förhand att huvudpersonen är med om fruktansvärda upplevelser, men jag var inte beredd på att det skulle börja med en gång, utan förvarning, och vara så illa redan de första sidorna. Till min lättnad är boken som hemskast i början och även om den verkligen inte är någon dans på rosor efter det heller så blir den aldrig lika obehaglig som i början.
Det här är en bok om relationer, sexism, rasism, systerskap, religion, förlåtelse, överlevnad, sexualitet, samhällsskillnader, självkänsla och lögnernas makt. Det jag tar med mig mest är ändå huvudpersonen Celie. I början av boken är hon besegrad, nästan omintetgjord, förtryckt och osäker. Celie berättar själv om allt som händer, men i början är beskrivningarna distanserade. Allt eftersom Celie växer som människa och blir starkare i sig själv ändras tonen och blir allt mindre distanserad för att övergå i mer känsloladdade beskrivningar. I början adresserar hon det hon skriver till Gud, men efter bokens vändpunkt växlar hon till att adressera breven till sin syster. Detta signalerar på ett djupare plan hur hennes religiositet har förändrats och utvecklats. Hennes religiösa fokus skiftar från att handla om en Gud som hon föreställer sig ser ut som en gammal vit man, till att handla om att Gud finns överallt i allt vi ser och även inom oss själva. Celies självkänsla växer när hon börjar se sig själv som en del av världen och som en del av Guds skapelse.
Något jag verkligen uppskattade var hur Celies inre resa reflekteras i språket och i hur avsnitten blir allt längre och gradvis mer avancerade. Det finns många intressanta karaktärer i boken och än mer intressanta är relationerna dem emellan. Relationerna är föränderliga, de skiftar och är oförutsägbara. Celie blir mer eller mindre bortgift och hamnar i ett äktenskap med en man som slår henne. Trots det blir detta en förändring till det bättre eftersom som slipper bo hos sin far som våldtar henne. Hon har två barn som hon fått med sin far och som han gjort sig av med. Hon vet inte var de är eller om de lever. Hennes syster är försvunnen och Celie fruktar att hon är död.  Livet börjar långsamt bli bättre när Celie finner vänskap till andra kvinnor. Systerskapet stärker Celie som egentligen först då börjar leva på riktigt. Hon inleder en relation med kvinnan som hennes make älskar. Den kärlekstriangeln påminner inte om någon annan jag läst och är både ovanlig och intressant.
Avsnitten om en mörkhyad familj från USA som lever och arbetar som missionärer i Afrika är väldigt intressanta. Hur afrikanerna ser på missionärerna speglas mot hur de mörkhyade i USA ser på de vita. Alice Walker är duktig på nyansskillnader och på att säga mycket mellan raderna. Boken är en stark läsupplevelse rakt igenom, men särskilt en scen mot slutet av boken är så känslosam och välskriven att jag gråter hejdlöst. Jag gillar verkligen Celies frigörelse, hennes kamp för att ta sig loss från det liv hon så länge varit fast i och framför allt hur hon mot slutet kan skaka av sig ett lager av lögner som tyngt henne för att befrias av sanningen. Slutet är trovärdigt, men också lite oväntat. Inte olyckligt, men inte heller direkt lyckligt. Runt matbordet sitter karaktärer som sårat varandra djupt, hjälpt varandra, räddat varandra, förlåtit varandra, hatat och älskat varandra. Just förlåtelse och styrkan att gå vidare är två starka temat i bokens andra halva. Hela boken genomsyras av samhällets orättvisor och av hur illa människor ibland behandlar varandra. Men boken är också fylld av hopp, mellan kvinnorna finns ett starkt systerskap som växer i styrka genom hela boken. Har du inte redan läst den här romanen tycker jag att du ska göra det.

Gott och nyttigt. Roligt att göra egen. Jag har t ex testat granrisgravad och purjolöksgravad förutom den mer traditionella med dill. Gravad lax erbjuder stora variationsmöjligheter, jag kan t ex varmt rekommendera pasta med gravad lax i krämig vitvinssås.

”Till och med i döden var pojkarna ett problem.” Så inleds Nickelpojkarna av Colson Whitehead och jag fångas redan där, vid första meningen. Boken fängslar från första till sista sidan. Tempot är lika rappt som i Den underjordiska järnvägen och även det engagerande och levande språket är detsamma. Handlingen är däremot mer koncentrerad här. Det är färre sidospår och vad jag upplever som ett rakare, mer avskalat berättande. Spetsigare, i brist på bättre ord. Läsaren får följa Elwood som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle och därför döms till att spendera tid på Nickel Academy, en uppfostringsanstalt för pojkar. Nickel Academy är ett fruktansvärt ställe som misshandlar och utnyttjar de pojkar som hamnar där. Vissa scener i boken är riktigt obehagliga. Elwood är väldigt påverkad av Martin Luther King och hans idealism och naivitet särskiljer honom från de andra pojkarna. Trots detta blir han vän med Turner, som i sin cyniska inställning till livet och samhället på sätt och vis är Elwoods motsats. Deras vänskap och olikheter får oanade livsavgörande konsekvenser för dem båda. Precis som i Den underjordiska järnvägen är skildringen av huvudkaraktärernas samtid som historisk epok central. Segregationen i USA och medborgarrättsrörelsen får stor plats och är viktiga för handlingen. Även själva Nickel Academy är inspirerad av en uppfostringsanstalt som funnits i verkligheten. Berättartekniskt föredrar jag Nickelpojkarna över Den underjordiska järnvägen. Här lyckas författaren skapa en fokuserad röd tråd som skapar enhetlighet och i högre grad driver berättelsen framåt. Elwood som karaktär är fantastiskt skriven i den bemärkelse att jag som läsare verkligen blir känslomässigt engagerad i hans livsöde. På något sätt upplever jag att Den underjordiska järnvägen vad mer storslaget och brett berättande och kanske hade lite mer fokus på att redogöra för historiska företeelser och skeenden. Nickelpojkarna är lite smalare, vilket ger mer utrymme för huvudkaraktären vars enskilda livsöde blir mer framträdande snarare än att vara ett exempel bland många liknande. Det är svårt för mig att låta bli att jämföra böcker av samma författare som dessutom handlar om liknande teman. Länge under läsningens gång tyckte jag att de båda var väldigt bra, om än på något olika sätt. Med Nickelpojkarna utläst lutar det mer åt att Nickelpojkarna faktiskt i min mening är strået vassare. Slutet avgjorde, det satt verkligen som en smäck. Det var länge sedan jag läste ett så välskrivet slut som inte bara passade boken utan även höjde helhetsintrycket av läsupplevelsen. Det här är bland det allra bästa jag läst hittills i år, en verkligt bra bok.

En bra present till någon som sover dåligt. Hjälper även att lindra stress. Jag har själv ett och det har gjort stor skillnad för mig. En riktigt omtänksam present.