Hanna

En väldigt bra present som kan ges till så många. Oändliga möjligheter. Jag har själv gett bort muggar med bilder till flera nära och kära både till födelsedag, student och jul. Alltid uppskattat. En personlig gåva som dessutom är väldigt användbar.

Till en tedrickare är detta en klockren present. Köp något nytt te personen inte testat tidigare eller någon dyrare sort som personen kanske inte unnar sig själv eller varför inte en liten mängd av flera olika sorter så personen får chansen att prova sig fram till en eventuell ny favorit. Dessutom en present som kan hålla länge.

Alltid uppskattat. Finns fantastisk variation och kan anpassas efter intresse. Ger familjen eller släkten något roligt att göra i mellandagarna. Erbjuder möjlighet till trevligt umgänge oavsett ålderspann.

Jag uppskattade verkligen den här filmen. En stark kvinnlig karaktär som envist trotsar motgångar och omöjliga odds. En av Julia Roberts bästa roller enligt mig. Ännu bättre blir filmen av vetskapen att den bygger på en sann historia. Uppskattade hur relationerna förändrades i takt med att karaktärerna ändrade uppfattning om varandra, både till det bättre och till det sämre. Teman som maktlöshet, fördomar och socioekonomiska skillnader spelar en rätt stor roll. Sevärd!

Sommarboken är väldigt fin och mycket läsvärd. Boken består av kortare episoder och utspelar sig på en ö i Finska viken. I fokus står Sophia och hennes farmor. Även pappan finns med en del men är inte lika central. Båda Sophia och hennes farmor är väldigt egensinniga och de har en speciell och fin relation. Språket är vackert och boken har en mycket stark och närvarande stämning. Teman som dåtid-nutid-framtid, ålderdom-barndom och liv-död genomsyrar boken. Livets föränderlighet fungerar som en röd tråd. Det är en tänkvärd berättelse full av symbolik och metaforer, men också mycket av allt det som är mänskligt och en stark äkthet. Sommarboken är en bok som jag verkligen gillade och varmt rekommenderar till dem som inte redan läst.

Det här är en av mina absoluta favoritfilmer! Will Smith briljerar i denna mycket tunga och seriösa roll. Filmen är känslosam och väcker många tankar kring meningen med livet, etik och moral, sorgbearbetning, rättvisa och skuld. Det tar ett tag innan tittaren får alla pusselbitar och förstår hur det hänger ihop, vilket ökar intresset och spänningen. En riktigt genomtänkt handling och en film som engagerar trots att slutet avslöjas tidigt. Det är nämligen inte slutet i sig som är poängen här utan fokus ligger på vad som ledde fram till slutet. Det finns många "varför" längs vägen och en hjärtskärande kärlekshistoria som är dödsdömd innan den ens börjat. Musiken passar väldigt bra och bidrar till att bygga stämningen i filmen. Intressant också men en film som rent kronologiskt börjar vid slutet. Väldigt sevärd!

Det är oerhört sällan jag tycker att filmen är lika bra som boken men så är det faktiskt i det här fallet. Fantastiska skådespelarinsatser, bra blandning av humor och allvar. En film som fångar och berör. Underhållande men också med viktiga teman och budskap kring människors värde, rasism, att våga stå för den man är etc. Det här är en av mina favoritfilmer.

Det tog ett tag att komma in i Längs den lila linjen av Deepa Anappara, men den blev stadigt allt bättre. Sista tredjedelen var den riktigt svår att lägga ifrån sig. Anappara ger en trovärdig, intressant och levande skildring av dagens Indien. Hon får med mycket: religiösa motsättningar, korruption, synen på människors värde, skillnaden mellan pojkar och flickor, folk som försöker ta rättvisan i egna händer, en massa indisk mat, skvaller och rykten, smog och alla Indiens lukter, både bra och dåliga. De syskonrelationer som skildras känns väldigt äkta. Språket är ledigt och flyter på med lätthet. Invävt finns en del ord och uttryck från Indien samt referenser till för mig okända indiska kändisar. Handlingen kretsar kring Jai, en tioårig pojke som lever i ett slumområde. En klasskompis till honom försvinner och tillsammans med sina två bästa vänner försöker han ta reda på vad som hänt. Om idén bakom boken säger författaren själv att: ”Uppemot 180 barn försvinner i Indien varje dag. Den här romanen föddes ur ilskan och besvikelsen jag kände över ett system som sviker precis de människor det har i uppgift att skydda.” Anappara skildrar orättvisorna på ett bra sätt. Maktlösheten känns och blir påtaglig även för mig som läsare och jag upprörs över hur ingen bryr sig och hur ingen lyssnar och hur polisen inte gör sitt jobb eftersom de som försvinner inte anses viktiga. Detta må vara en fiktiv berättelse, men det den beskriver pågår i verkligheten och det ger extra tyngd åt bokens handling. Att boken är skriven ur barnens perspektiv är effektfullt och gör känslan av orättvisa starkare eftersom barnens utsatthet kommer fram så tydligt. Jag gillar avbrotten i berättelsen som byter perspektiv, där man i några sidor får följa barnet som precis försvunnit. Man får en aning om vem personen var, men man får egentligen inte veta något om vad som verkligen hänt, mer vad som hände precis innan försvinnandet. Det tillför mycket, särskilt som man inte alltid hunnit bli presenterad för karaktären innan den försvinner och detta skapar ökad medkänsla med de, för läsaren, annars okända barnen. Boken har dessutom, tack och lov, ett rimligt och trovärdigt slut. Jag var orolig för att det skulle sluta orealistiskt lyckligt. Ett sådant slut hade förstört bokens budskap och sänkt boken som helhet. Längs den lila linjen är en läsvärd debutroman som blandar brännande samhällskritik och orättvisa människoöden med slumbarnens livsglädje och miljöskildringar av ett livligt Indien. Något med språket och bokens levande berättarkonst gav mig känslan av att boken var ganska mysig läsning trots det allvarliga ämnet och de starka känslor det väckte. Detta skapade en bra balans mellan allt det tunga, eländiga och den glädje och kärlek som trots allt finns där.

Jag läste Gun love och främst därför blev jag nyfiken på andra böcker av Jennifer Clement och på så vis hittade jag En bön för de stulna. Tur det, för detta är en riktigt bra bok, en enastående läsupplevelse, betydligt bättre än Gun love, tro det eller ej. Boken har samma nyskapande språkliga uttryck som Gun love, men en intressantare handling. En bön för de stulna har fler karaktärer som jag fastnar för jämfört med i Gun love. Mor- och dotterrelationen är precis som i Gun love väldigt central men här får vänskaprelationer en viktigare roll. Miljön får även den större utrymme, men på ett lite ovanligt sätt eftersom den inte bara beskrivs utan snarare blir en del av karaktärsbeskrivningar och i viss mån händelseförlopp. Jennifer Clement har ett väldigt målande språk och en bra känsla för vilka detaljer som ska nämnas och vilka hon ska skippa. Den hemska handlingen står i effektfull kontrast mot det vackra, poetiska språket. Handlingen är ett porträtt av Mexiko som inte väjer för det värsta, men inte heller grottar ner sig i det. Det märks att författaren har gjort gedigen research. Resultatet blir intressanta karaktärer och relationer, bortrövade döttrar och ensamstående mammor vars främsta oro är att någon ska ta deras dotter. Flickorna gör sig fula och gömmer sig i gropar i marken i djungeln för att inte bli bortrövade, som kaniner, som författaren så träffande beskriver det. Jag har lagt lappar mellan sidorna på många ställen med formuleringar som jag fastnat extra mycket för.

Jag har precis läst ut Jonatan Jakobsson Wiks debutroman Mellan dagarna och nätterna vi skingras. Boken handlar om Cordelia vars äktenskap håller på att rämna samtidigt som livet långsamt faller i sär en bit i taget. Hon hamnar i en spiral av ständigt ökande självdestruktivitet och ångest. Denna självdestruktivitet (som är väldigt väl beskriven) är central för romanen och tillsammans med främlingskap ett viktigt tema. Det finns ett främlingskap mellan människorna, ett avstånd i de nära relationerna. Som läsare sympatiserar jag inte med karaktärerna och bryr mig inte om hur det ska gå för dem. De flesta förblir diffusa personligheter man inte lär känna, Cordelias make är till exempel helt obekant för läsaren. Detta är en följd av att läsaren får hela berättelsen ur Cordelias perspektiv. Distansen mellan läsare och karaktärer blir ett sätt att illustrera främlingskapet Cordelia upplever mellan sig och sina närstående. Vidare verkar hon inte ens känna sig själv och således får inte heller läsaren lära känna henne ordentligt. Över hela läsupplevelsen ligger en overklighetskänsla som jag tror har mycket att göra med främlingskap men som också i hög grad skapas av språket i boken. Språket är lite ovanligt eftersom det skapar distans till handlingen. Det blir som att läsaren ser allt utifrån eller ovanifrån. Även detta ser jag som en del av hur författaren illustrerar främlingskap och bjuder in läsaren i det. Cordelia som person är väldigt reflekterande, vilket passar bra till ett språk fyllt av metaforer och symbolik. Författaren vänder och vrider på orden, nästan undersöker dem. "[...] dagarna går, avgår, går av." Här finns inga slitna klyschor utan snarare ett aktivt letande efter nya uttryckssätt. Ett letande som ofta lyckas. Här finns vassa händer och löv som sticker i ögonen, syrener som sjunger sin doft och ord som blir stigar att smyga sig bort på.
Boken har en vanlig (lite småtråkig) handling men är ovanligt skriven, vilket lyfter boken och gör den mer komplex och mer läsvärd. I språket finns även ett fokus på fysiska objekt som ges liv när de tolkas av Cordelia t ex ett varmt trappräcke som vill leda henne uppåt. Objekt får ibland tankar och känslor, vilket blir effektfullt som ett sätt skapa en viss känsla eller ge en scen en viss stämning. Slutligen vill jag nämna bokens beskrivningar av hur mental ohälsa kan kännas och upplevas inifrån. De känns autentiska och trovärdiga.